Min sista chans

Vid 18 års ålder beslutade jag mig för att lämna kyrkan. Under en tid verkade det inte som om mitt liv skulle påverkas av att jag lämnade Frälsarens sida. I mitt hemland Chile kunde jag leva bekvämt på min lön. Jag kände att jag alltid skulle ha pengar till min världsliga livsstil och att jag kunde fortsätta att ignorera de löften jag gav vid 14 års ålder i dopets vatten.

Jag fortsatte så i några år men sedan slutade saker och ting att fungera för mig. Allting tycktes mörkna runt omkring mig. Jag förlorade mitt arbete och hade svårt att finna ett nytt. Jag behövde utföra alla slags arbeten bara för att överleva. Detta borde ha fått mig att vakna upp och finna rätt väg igen, men det gjorde inte det.

Kort därefter gick min far bort 1998. Eftersom jag var den äldste sonen föll en stor del av ansvaret av att ta hand om min mor och yngre bror på mina skuldror. Jag tog farväl av min sorgfria livsstil och kom till insikt om att Herren ibland tillåter ting att hända som vi inte förstår förrän vi ser resultatet.

Jag tror att han tillät mig bli utblottad för att visa mig att enda lösningen var att betala tionde, vilket jag gjorde efter att ha återvänt till kyrkan och förnyat mina förbund. På detta sätt förde han mig tålmodigt och kärleksfullt tillbaka till hjorden.

Under generalkonferensen 2001 introducerade president Gordon B Hinckley Ständiga utbildningsfonden. Jag behövde möjligheterna som ett sådant program erbjöd så att jag kunde resa mig upp ekonomiskt, men jag undrade om jag kunde uppfylla programmets fordringar.

Under sakramentsmötet några månader senare talade vår stavspresident om programmet. Till min stora förvåning fick jag veta att jag trots allt kanske var kvalificerad. Jag tänkte för mig själv: ”Detta är min sista chans. Jag får inte sumpa den.”

Jag började sedan att fundera över de ansvar som programmet skulle kräva av mig, och jag fruktade att jag skulle misslyckas och åter igen komma till korta i min himmelske Faders ögon. Men jag övervann dessa tankar och efter att ha fått information från den lokala institutchefen ansökte jag. Med tanke på mitt förflutna hade jag föga hopp om att bli godtagen. Det kändes som om jag inte förtjänade en sådan välsignelse även om jag hade omvänt mig och återvänt till kyrkan.

När jag fick ett positivt svar från kyrkans huvudkontor blev min familj och jag överlyckliga. Den summa som beviljats var inte tillräcklig för hela det akademiska året, men jag satte igång och registrerade mig som elev med dataprogrammering som huvudämne. Jag fick höga betyg och förtjänade ett stipendium som betalade resten av min skoltid.

Sedan dess har jag gjort allting som står i min makt för att visa min tacksamhet. Jag arbetar hårt, jag studerar flitigt och jag fullgör mina ansvar i kyrkan. Jag går i institutet för att försöka kompensera för de år som jag gick miste om och för att lära mig vad Herren förväntar sig av mig.

Det viktigaste jag vet är att jag blivit förlåten för allt det dåliga jag gjort. Alla mina framtidsplaner bygger på denna kunskap. Jag ska fortsätta hjälpa min familj, men nu kan jag göra det på ett bättre sätt.