2007
En tillräcklig fasta
September 2007


En tillräcklig fasta

Jag kanske inte fastar som alla andra, men uppoffringen ger ändå välsignelser.

När jag var liten var fastesöndagarna något av en börda. Min lilla mage kurrade hela dagen lång och jag kunde knappt bärga mig tills det var dags för middag och jag kunde avsluta min fasta. Sommaren före sexan hade jag börjat förstå principen om fastan bättre, och just då blev jag sjuk.

Och det här var ingen vanlig förkylning eller influensa. Kroppen värkte på ett konstigt sätt och ingen kunde förstå varför. Efter att ha besökt otaliga specialister under fyra månader fick jag äntligen ett svar. Jag fick veta att jag hade en mycket ovanlig sjukdom som gjorde mig törstig hela tiden och mycket känslig för uttorkning. Eftersom sjukdomen är ovanlig kunde läkarna inte säga så mycket om hur mitt vardagliga liv skulle bli. Jag fick bara lite medicin i hopp om att det skulle hjälpa.

När nästa fastesöndag kom försökte jag vara utan mat och vatten precis som alltid. Det var ett stort misstag. På grund av min sjukdom kan jag bli mycket sjuk även om jag bara är utan vatten i några timmar, vilket jag snabbt upptäckte.

Jag blev mycket upprörd. ”Om jag dricker när jag fastar”, tänkte jag för mig själv, ”så fastar jag inte på riktigt! Jag gör inte tillräckligt!” Denna tanke bekymrade mig i flera månader. Jag studerade skriftställen om fasta och bad ganska mycket om det här problemet. Jag pratade också om det med mina föräldrar och mina ledare i Unga kvinnor, men det kändes ändå inte bra.

Svaret kom en fastesöndagsmorgon när jag läste berättelsen om änkans skärv i Nya testamentet. (Se Mark 12:41–44.) Det änkan gav var litet i världens ögon, men Frälsaren tog kärleksfullt emot det eftersom han visste att det var allt hon hade. Jag visste då att min fasta var tillräcklig eftersom jag gjorde så gott jag kunde. Herren mätte inte min uppoffring mot det som andra gav, utan mot vad jag kunde ge.

Sedan den dagen har jag fått ett starkt vittnesbörd om fastan. Jag har lärt mig att jag också måste studera och be när jag fastar så att Anden kan vara hos mig. Men det viktigaste är att jag har lärt mig att alltid göra mitt bästa, och det är tillräckligt. Herren ber oss inte att ge mer än vi har styrka till. (Se Mosiah 4:27.)