Men det finns ingen kyrka här

Under en resa till Medelhavet gick jag troget på kyrkans möten när det var möjligt. I Sevilla i Spanien kunde jag med hjälp av en hotellreceptionist, en telefonkatalog och en stadskarta hitta kyrkans möteshus. Jag skrev ner adressen och kyrkans namn på spanska. På lördagskvällen bad jag för att få veta vilken tid mötena började och fick en stark känsla av att jag behövde vara där klockan tio.

Strax innan jag skulle ge mig av för att åka till kyrkan halv tio på söndagsmorgonen bad jag återigen om att jag skulle hitta möteshuset. Jag tittade på kartan och började navigera i labyrinten av trånga gator. Det var en härlig morgon. Jag gick förbi kaféer och en fågelmarknad med kvittrande fåglar.

Jag kom fram till adressen i fråga men fann inget som ens avlägset liknade en kyrka. Jag gick upp och ner längs gatan och letade förgäves. Jag var förvirrad och missmodig och klockan var nästan tio.

Till slut bad jag till min Fader i himlen. ”Du har befallt mig att gå till kyrkan, och jag är här, men det finns ingen kyrka här.”

Just då kom en välklädd man i kostym runt hörnet. Han såg ut som en medlem i kyrkan och jag kände mig manad att stoppa honom. På stapplande spanska försökte jag tala om för honom att jag letade efter en kyrka. Han sade något jag inte förstod och jag såg förbryllad ut. Han öppnade sin portfölj och jag såg två läderinbundna böcker som såg ut som skrifter. Jag gav honom min papperslapp där jag hade skrivit ”La Iglesia de Jesucristo” (Jesu Kristi kyrka). Han log och pekade i riktningen jag hade kommit från och vi gick till kyrkan tillsammans. Byggnaden låg på en annan adress, bara några minuter bort och var lätt att missa om man inte visste att den var där. Den låg på ett litet torg bakom en stor port.

I möteshuset fick jag snart veta att mannen som hade hjälpt mig inte var någon annan än församlingens biskop och att mötena började halv elva. Jag hade kommit dit i god tid.

Under församlingens faste- och vittnesbördsmöte kände jag mig manad att bära mitt vittnesbörd. En missionär översatte mina ord från engelska till spanska när jag bar mitt vittnesbörd och beskrev hur Herren hade hjälpt mig att komma till kyrkan. Biskopen bar sedan sitt vittnesbörd och förklarade att han hade parkerat bilen längre bort den morgonen, så han var senare än vanligt. När han såg mig tyckte han att jag såg ut som en medlem i kyrkan så han stannade till för att hjälpa mig. Sedan talade han om medlemmar som gått vilse andligen och sade att vi behöver hjälpa dem att hitta kyrkan.

Under årens lopp har mina minnen av sevärdheterna i Sevilla bleknat, men inte minnet av hur jag hittade kyrkan. Det minnet är ett vittnesbörd för mig om den stora kärlek min Fader i himlen har till oss och att hans hand är synlig i mitt liv om jag bara tittar efter det som ”samverkar … till [mitt] bästa” (Rom 8:28).