Återuppbyggandets lön

Eftersom jag bor i Shanghai i Kina hade jag möjlighet att följa med en skolgrupp till Sichuanprovinsen i sydvästra Kina för att hjälpa till att bygga hus åt dem som drabbats av jordbävningen som ödelade området för några år sedan. Vi arbetade hårt med att mura, skyffla murbruk, dra skottkärror fulla av tegelstenar och skicka tegelstenar vidare längs en rad människor. Andra dagen värkte ryggen och handskarna var fulla med hål. Men resan var en oförglömlig upplevelse för mig och stärkte mitt vittnesbörd om mitt eget och andras personliga värde, en av Unga kvinnors värderingar.

Medan jag arbetade hårt varje dag lade jag märke till att min tro på mitt eget värde stärktes. Jag var nöjd med mig själv eftersom jag gjorde sådant som förbättrade levnadssituationen för personer som var mindre lyckligt lottade än jag.

Vi fick också möjlighet att besöka en skola i området. När vi kom fram sprang en massa barn fram till oss. När jag såg alla de underbara små barnen så såg jag också deras personliga värde. De är alla vackra barn till Gud, och jag kände starkt att han älskar och känner var och en av dem.

I slutet av resan fick vi möjlighet att åka till en semesterort där vi skulle äta lunch. Men när vi kom dit upptäckte vi att den hade förstörts i jordbävningen. Det var den värsta förödelse jag någonsin hade sett. Det fick mig att vilja gråta. Byggnadernas tak och väggar hade rasat ner, träden i närheten hade fallit och det låg skräp överallt. Ett stort stenblock hade rullat ner från berget och rasat in i sidan av en byggnad så att taket och väggen hade fallit ihop. Det låg en ensam sko på en av trösklarna.

När jag tänkte på allt det här och det faktum att människor hade dödats i katastrofen hade jag svårt att förstå hur vår himmelske Fader kunde låta det hända. Älskade han dem inte? Sedan tänkte jag tillbaka på vad vi hade pratat om i Unga kvinnors klass och insåg att jo, han älskade dem. Han kände och älskade dem var och en. De som dog den dagen var alla Guds barn. Först blev jag ännu mer ledsen när jag tänkte på det. Men sedan insåg jag att de här människorna var i andevärlden och att de kunde återvända till vår himmelske Fader igen. Den tanken tröstade mig och gav mig en fridfull känsla.

Jag vet att jag är ett Guds barn med stort personligt värde. Vi är alla barn till vår himmelske Fader, som känner oss personligen. Han älskar oss med en kärlek som är djupare och starkare än vad någon av oss kan föreställa sig. Den insikten sjönk djupt in i mitt hjärta medan jag arbetade med och tjänade folket som hade lidit så oerhört på grund av jordbävningen i Sichuan.