Att alltid minnas honom

Genom sakramentsvälsignelsen över brödet lovar vi att vara villiga att ta på oss Sonens namn ”och alltid minnas honom samt hålla de bud som han har givit [oss]” (L&F 20:77). Det är också lämpligt att läsa det här förbundet som ”alltid minnas honom för att hålla de bud som han har givit [oss].” Det var så han alltid mindes Fadern. Som han sade: ”Jag kan inte göra något av mig själv. Efter det jag hör dömer jag, och min dom är rättvis. Ty jag söker inte min egen vilja utan hans vilja som har sänt mig” (Joh 5:30).

Jesus uppnådde fullkomlig enighet med Fadern genom att med både kött och ande underkasta sig Faderns vilja. Jesus talade om sin Fader när han sade: ”Jag [gör] alltid det som behagar honom” (Joh 8:29). Eftersom det var Faderns vilja underkastade sig Jesus till och med döden, och därmed införlivades ”Sonens vilja … i Faderns vilja” (Mosiah 15:7). Jesu fokusering på Fadern är en av huvudorsakerna till att han gjorde allt med sådan tydlighet och kraft.

På samma sätt kan du och jag göra Kristus till det centrala i vårt liv och bli ett med honom såsom han är ett med Fadern (se Joh 17:20–23). Vi kan börja med att ta isär vårt liv, rensa upp, och sedan sätta ihop det i prioritetsordning med Frälsaren i centrum. Främst ska vi sätta sådant som gör det möjligt för oss att alltid minnas honom: Be och studera skrifterna regelbundet, studera apostlarnas lärdomar med eftertanke, förbereda oss för att värdigt ta del av sakramentet, delta i söndagsmötena och skriva ner och tänka på vad Anden och erfarenhet kan lära oss om lärjungeskap.

Du kan komma att tänka på annat som särskilt passar dig under den här tiden av livet. När vi har funnit tid och resurser för de här angelägenheterna som gör Kristus till det centrala i vårt liv kan vi börja lägga till andra ansvarsuppgifter och annat som är värdefullt, till exempel utbildning och förpliktelser som rör familjen. På det sättet trängs inte det väsentliga ut ur vårt liv av sådant som är ganska bra, och det som är av mindre värde får lägre prioritet eller faller bort helt och hållet.

Jag inser att det inte är lätt att anpassa sin vilja till Jesu Kristi vilja som han anpassade sin vilja till Faderns. President Brigham Young (1801–1877) talade med förståelse för våra svårigheter när han sade:

”Efter allt som har sagts och gjorts, efter att han lett detta folk under så lång tid, inser ni inte att det finns en brist på tillit till vår Gud? Kan ni märka det hos er själva? Ni kanske frågar: ’[Broder] Brigham, märker du det hos dig?’ Det gör jag. Jag kan se att jag fortfarande i viss mån saknar tillit till honom som jag förtröstar på. Varför? Därför att jag inte har kraften, till följd av det som fallet har förorsakat mig …

Ibland väller det upp något inom mig som drar en tydlig linje mellan mina och min himmelske Faders intressen; något som gör att mina och min Faderns intressen inte är helt samstämmiga.

Jag vet att vi bör känna och förstå, så långt det är möjligt, så långt den fallna naturen tillåter oss, så långt det går att få tro och kunskap att förstå oss själva, att det som är av intresse för den Gud vi tjänar, också är av intresse för oss, och att vi inte har något annat, varken i tiden eller evigheten.”¹

Fastän det inte är lätt kan vi ihärdigt sträva framåt med tro på Herren. Jag kan vittna om att vår önskan och förmåga att alltid minnas och följa Frälsaren ökar med tiden. Vi bör tålmodigt arbeta mot det målet och alltid be om att få den urskillning och gudomliga hjälp vi behöver. Nephi rådde: ”Jag säger er att ni alltid måste be och inte tröttna, och att ni inte får göra något för Herren utan att först be till Fadern i Kristi namn att han skall helga era gärningar åt er så att era gärningar kan bli till er själs välfärd” (2 Nephi 32:9).

Jag såg ett enkelt exempel på en sådan bön när äldste Dallin H. Oaks i de tolv apostlarnas kvorum och jag hade i uppdrag att hålla en videokonferensintervju med ett par i ett annat land. Strax innan jag gick till studion gick jag ännu en gång igenom informationen vi hade fått om paret och kände att jag var redo för intervjun. Några minuter före den utsatta tiden såg jag äldste Oaks som satt för sig själv med nedböjt huvud. Efter ett ögonblick lyfte han på huvudet och sade: ”Jag avslutade just min bön som förberedelse för den här intervjun. Vi kommer att behöva urskillningens gåva.” Han hade inte försummat den viktigaste förberedelsen; en bön för att helga vår gärning till det goda och Herrens ära.

I skrifterna står det klart och tydligt att domens stora dag kommer när Herren ska döma nationerna (se 3 Nephi 27:16) och när varje knä ska böjas och varje tunga bekänna att han är Kristus (se Rom 14:11; Mosiah 27:31; L&F 76:110). Domens personliga natur och omfattning beskrivs av Alma i Mormons bok:

”Ty våra ord kommer att fördöma oss, ja, alla våra gärningar kommer att fördöma oss. Vi blir inte befunna obefläckade, och även våra tankar kommer att fördöma oss. Och i detta hemska tillstånd kommer vi inte att våga se uppåt mot vår Gud, och vi skulle vara glada om vi kunde befalla klipporna och bergen att falla över oss och dölja oss för hans åsyn.

Men detta kan inte ske. Vi måste komma fram och stå inför honom i hans härlighet och i hans kraft och i hans makt, majestät och herravälde och till vår eviga skam erkänna att alla hans domar är rättvisa, att han är rättvis i alla sina gärningar, och att han är barmhärtig mot människobarnen och att han har all makt att frälsa varje människa som tror på hans namn och bär sådan frukt som tillhör omvändelsen” (Alma 12:14–15).

När Frälsaren framlade sitt evangelium hade domen en central plats däri. Han sade:

”Se, jag har givit er mitt evangelium, och detta är det evangelium som jag har givit er — att jag kom till världen för att göra min Faders vilja, därför att min Fader sände mig.

Och min Fader sände mig för att jag skulle kunna lyftas upp på korset, och så att jag, sedan jag lyfts upp på korset skulle kunna dra alla människor till mig, för att människorna, liksom jag hade lyfts upp av människor, på samma sätt skulle lyftas upp av Fadern för att stå inför mig för att dömas efter sina gärningar, vare sig de är goda eller de är onda.

Och av denna anledning har jag blivit upplyft. Därför skall jag enligt Faderns makt dra alla människor till mig så att de kan dömas efter sina gärningar” (3 Nephi 27:13–15).

Det här att ”lyftas upp på korset” är förstås ett symboliskt sätt att tala om Jesu Kristi försoning varigenom han tillfredsställde de krav som rättvisan kan ha på var och en av oss. Med andra ord betalade han allt det som rättvisan kan kräva av oss för våra synder genom sitt lidande och sin död i Getsemane och på Golgata. Därför står han i rättvisans ställe och är rättvisan personifierad. Alldeles som Gud är kärleken, är han också rättvisan. Våra skulder och förpliktelser löper nu till Jesus Kristus. Därför har han rätt att döma oss.

Den domen, säger han, är grundad på våra gärningar. De särskilt ”goda nyheterna” i hans evangelium är att han erbjuder förlåtelsens gåva, beroende på vår omvändelse. Om våra gärningar därför är omvändelsens gärningar så förlåter han våra synder och felsteg. Om vi förkastar förlåtelsens gåva och vägrar att omvända oss läggs rättvisans straffdomar, som han nu representerar, på oss. Han sade: ”Ty se, jag, Gud, har lidit detta för alla, för att de inte skall behöva lida om de omvänder sig. Men om de inte omvänder sig måste lida liksom jag” (L&F 19:16–17).

Att alltid minnas honom betyder alltså att vi alltid minns att inget kan döljas från honom. Det finns ingen del av vårt liv, oavsett om det är en gärning, ett ord eller en tanke, som kan döljas från Faderns och Sonens vetskap. Inget fusk på ett prov, ingen butiksstöld, ingen lustfylld fantasi eller tillfredsställande och ingen lögn missas, överses med, döljs eller glöms bort. Vad vi än ”kommer undan med” i livet eller lyckas dölja från andra måste vi ändå möta när den oundvikliga dag kommer då vi lyfts upp inför Jesus Kristus, den sanna och fullkomliga rättvisans Gud.

Den verkligheten har vid olika tillfällen hjälpt mig att antingen omvända mig eller undvika synden från första början. Vid ett tillfälle i samband med en husförsäljning uppstod ett fel i dokumentationen och jag insåg att jag hade laglig rätt att få mer pengar från köparen. Mäklaren frågade om jag ville behålla pengarna eftersom jag hade rätt till det. Jag tänkte på hur jag skulle möta Herren, rättvisan personifierad, och försöka förklara att jag hade laglig rätt att dra fördel av köparen och hans misstag. Jag såg inte hur jag skulle vara särskilt övertygande, särskilt inte eftersom jag själv förmodligen bad om nåd samtidigt. Jag visste att jag inte skulle kunna leva med mig själv om jag var så ohederlig att jag behöll pengarna. Jag svarade mäklaren att vi skulle hålla oss till avtalet så som det ursprungligen var tänkt. Det är värt bra mycket mer för mig än någon summa pengar att veta att jag inte har något att omvända mig från i det köpet.

I min ungdom var jag försumlig på ett sätt som gjorde att en av mina bröder blev något skadad. Jag erkände inte min dumhet då, och ingen fick någonsin veta något om min roll i det hela. Många år senare bad jag till Gud att han skulle visa mig allt i mitt liv som behövde ändras så att jag skulle befinnas mer värdig inför honom, och jag kom att tänka på den här händelsen. Jag hade glömt bort det, men Anden viskade att det här var en olöst överträdelse som jag behövde bekänna. Jag ringde min bror, bad om förlåtelse och han förlät mig genast och generöst. Min förlägenhet och ånger skulle ha varit mindre om jag hade bett om förlåtelse när det hände.

Jag tyckte att det var intressant och betydelsefullt att Herren inte hade glömt händelsen så långt tillbaka även om jag hade gjort det. Synder tar inte hand om sig själva eller bara bleknar bort. Synder kan inte ”sopas under mattan” i det eviga perspektivet. De måste klaras upp, och det underbara är att tack vare Frälsarens försonande nåd så kan de klaras upp på ett mycket lyckligare och mycket mindre smärtsamt sätt än om vi själva skulle behöva tillfredsställa den kränkta rättvisan.

Det bör också vara uppmuntrande för oss att tänka på en dom där inget förbises för det betyder också att det finns inget vi gör som är lydigt, vänligt eller gott, hur litet det än är, som någonsin glöms bort, och ingen motsvarande välsignelse som undanhålls.

Under återställelsens första dagar gav Jesus råd och tröst till Joseph Smith och Oliver Cowdery som arbetade på översättningen av Mormons bok och som snart skulle förlänas prästadömet. Joseph var 23 år och Oliver 22. Förföljelser och andra svårigheter var vanliga, nästan ständigt förekommande. I den situationen sade Herren följande till dem i april 1829:

”Frukta därför inte, du lilla hjord. Gör gott! Låt jord och helvete förena sig mot er, ty om ni är byggda på min klippa kan de inte få överhand.

Se, jag fördömer er inte. Gå er väg och synda inte mer. Utför med allvar det verk som jag har befallt er.

Vänd er till mig i varje tanke, tvivla inte, frukta inte.

Se såren som stacks i min sida, och även märkena efter spikarna i mina händer och fötter. Var trofasta, håll mina bud, och ni skall ärva himmelriket. Amen” (L&F 6:34–37).

Att vända sig till Frälsaren i varje tanke är förstås ett annat sätt att säga ”alltid minnas honom”. När vi gör det, behöver vi varken tvivla eller frukta. Frälsaren påminde Joseph och Oliver liksom han påminner oss att han genom försoningen har fått all makt i himlen och på jorden (se Matt 28:18) och att han har både förmågan och önskan att skydda oss och avhjälpa våra behov. Om vi bara är trofasta kan vi lita fullkomligt på honom.

Före den tröstande uppenbarelsen till Joseph och Oliver hade profeten genomlidit en svår och smärtsam upplevelse som lärde honom att vända sig till Frälsaren och inte vara rädd för människors åsikter, påtryckningar och hotelser.

I juni 1828 tillät Joseph att Martin Harris tog de 116 första sidorna av Mormons bok från Harmony i Pennsylvania för att visa dem för släktingar i Palmyra i New York. När Martin inte hade återvänt vid den tid han lovade färdades den orolige Joseph med diligens till sina föräldrars hem i Manchester Township i New York. Profeten skickade omedelbart bud efter Martin. När Martin anlände erkände han att han inte hade manuskriptet och att han inte visste var det var.

Joseph utropade: ”Å nej! Gode Gud, gode Gud … allt är förlorat, allt är förlorat. Vad skall jag göra? Jag har syndat — det är jag som har framkallat Guds vrede genom att be honom om något som jag inte hade rätt att be om … Vilken tillrättavisning förtjänar jag nu inte av den Högstes ängel?”

Dagen därpå återvände profeten till Harmony. När han var där sade han: ”Jag började ödmjuka mig i kraftfull bön inför Herren … att jag om möjligt skulle få nåd av honom och förlåtas allt jag hade gjort som var i strid med hans vilja.”²

Efter att ha tillrättavisat Joseph för att han fruktade människor mer än Gud sade Herren:

”Du är Joseph, och du utvaldes att utföra Herrens verk, men om du inte är varsam kommer du att falla på grund av överträdelse.

Men kom ihåg: Gud är barmhärtig. Omvänd dig därför från det du gjort som strider mot den befallning som jag gav dig, så är du ännu utvald och åter kallad till verket” (L&F 3:9–10).

”Herren tog både plåtarna och Urim och Tummim från Joseph för en tid. Men han skulle snart få tillbaka dem. ’Ängeln gladde sig när han lämnade tillbaka Urim och Tummim’, sade profeten, ’och sade att Gud var nöjd med min trofasthet och ödmjukhet och älskade mig för min ånger och uthållighet i bön, att jag i detta hade fullgjort min plikt så väl … att jag kunde börja översätta på nytt.’ När Joseph nu fortsatte det stora verket styrktes han av den ljuva känslan att ha fått förlåtelse av Herren och av en förnyad beslutsamhet att göra hans vilja.”³

Profetens beslutsamhet att lita på Gud och inte frukta vad människor kunde göra blev absolut efter den upplevelsen. Hans liv efter det var ett lysande exempel på vad det innebär att minnas Kristus genom att lita på hans makt och barmhärtighet. Under sin mycket svåra och prövande vistelse i Libertyfängelset i Missouri uttryckte Joseph sin insikt om detta med följande ord:

”Ni bröder vet att ett mycket stort skepp i storm har stor nytta av ett mycket litet roder som håller det upp mot vinden och vågorna.

Låt oss därför, högt älskade bröder, med glädje göra allt det som står i vår makt. Och sedan kan vi med största förvissning stå stilla och se Guds frälsning och hans arm uppenbaras.” (L&F 123:16–17).

Kort sagt betyder ”alltid minnas honom” att vi inte lever vårt liv i rädsla. Vi vet att svårigheter, besvikelser och sorger kommer till oss alla på olika sätt, men vi vet också att i slutändan samverkar allting till vårt bästa, tack vare vår gudomlige Förespråkare (se L&F 90:24; 98:3). Det är en sådan tro som president Gordon B. Hinckley (1910–2008) uttryckte så enkelt när han sade: ”Det kommer att ordna sig.”⁴ Om vi alltid minns Frälsaren kan vi ”med glädje göra allt det som står i vår makt”, med full förvissning om att hans makt och kärlek till oss ska hjälpa oss klara av allt.

Må vi alltid minnas honom, ”så att [vi] alltid kan ha hans Ande hos [oss]” (L&F 20:77). Jag vittnar om kraften i Jesu Kristi försoning. Jag vittnar om att den uppståndne Herren lever. Jag vittnar om Faderns och Sonens oändliga och personliga kärlek till var och en av oss, och jag ber att vi alltid ska minnas den kärleken i alla dess uttryck.