Pratar ni ryska?

Fastän vi var mycket upptagna bestämde min make Daniil och jag oss för att besöka templet i Preston i England en gång till innan slutet av 2009. Vi måste ta två bussar och det tar nästan sex timmar att komma till templet från det lilla skotska samhället vi bor i.

Morgonen vi hade planerat att åka till templet var mulen och regnig men vi var glada över att kunna åka till templet. Medan vi väntade en timme på den andra bussen vid bytesstället började det ösregna och bli kallt.

Men hoppet om att vi snart skulle vara i templet värmde våra hjärtan. När vi kom till Preston fick vi ett starkt intryck av att vi skulle gå till templet direkt. Vi var hungriga och plaskvåta men vi lyssnade på den Helige Anden.

När vi kom in i templet bad en vänlig tempeltjänare om våra tempelrekommendationer. Han tog av sig glasögonen och tittade återigen på namnen på våra rekommendationer.

”Är ni från Ryssland?” frågade han förvånat.

”Ja”, svarade vi, något överraskade över hans reaktion.

”Så ni pratar ryska?” frågade han.

”Naturligtvis”, sade vi.

Då tog han upp telefonluren och ringde någon.

Snart kom tempelpresidenten. Vi kunde se genom hans glasögon att han hade tårar i ögonen. ”Ni är änglar från Gud!” sade han med ett leende och bad oss följa med honom. Vi följde efter honom och såg snart en förvirrad ung missionär med tempeltjänare stående runtomkring honom.

Det visade sig att missionären var från Armenien och pratade ryska. Han hade kallats att verka i Englandmissionen London men hade inte lärt sig engelska ännu. Det fanns inte en enda rysktalande person på missionärsskolan som låg intill templet. Den dagen var det meningen att han skulle få sin begåvning, men tempeltjänarna hade inte kunnat kommunicera med honom — det vill säga tills ett genomblött ryskt par kom dit.

Daniil bad genast att få eskortera den unge missionären. Missionären var överlycklig och sade senare att han hade känt en särskild ande när vi kom.

Jag är tacksam över att min make och jag trots våra hektiska scheman och det regniga vädret ändå bestämde oss för att besöka templet den dagen så att vi kunde hjälpa en rysktalande Guds son i Storbritannien. Jag är tacksam för templets välsignelser som upplyser livet med ett särskilt ljus och syfte. Jag vet att om vi följer den Helige Andens maningar så leder han oss tillbaka till vårt himmelska hem — precis som han ledde min make och mig till Herrens hus den där dagen.