Fond hjälper medlemmar världen över att få templets välsignelser

Ända sedan Riaz Gill från Pakistan besökte templet i Manila på Filippinerna i juli 2001, precis innan han åkte iväg till sin mission in Singapore, insåg han att han ville återvända till templet så att han kunde få en evig familj.

År 2007 döptes hans hustru Farah, men de hade ont om pengar och visste inte när de skulle få möjlighet att åka till templet som ligger 570 mil bort. När deras som Ammon Phineas föddes 2009 blev deras önskan att beseglas i templet ännu starkare, och i slutet av 2010 besvarades deras böner med hjälp av kyrkans allmänna hjälpfond för tempelbesökare.

”Tack vare att jag kunnat åka till templet med min familj har mitt vittnesbörd blivit starkare”, säger broder Gill. ”Efter tempelbesöket känns det som om jag har mer att ge till Herren … Besöket i templet var så härligt och trosstärkande att det är svårt att uttrycka med ord.”

Medan broder Gill var där kunde han också utföra dop för sin far, sin farfar och sin svärfar, som alla har dött. Han fick arbete utfört för sin mor och beseglades till sina föräldrar.

”Det har varit en stor förmån för mig och för min familj att besöka templet”, säger han. ”Jag vill ge ett stort tack och många böner till ledarna som gjorde den här tempelresan möjlig.”

Sedan 1992 har fonden, som till hundra procent uppehålls av bidrag från medlemmar, varit ett sätt att göra det möjligt för medlemmar utanför Förenta staterna och Kanada att besöka templet en gång, medlemmar som annars inte skulle kunna komma till templet. Medlemmar som vill bidra till fonden skriver bara ”Temple Patron Fund” under ”Annat” på donationstalongen. Man kan också bidra till fonden via LDS Philanthropies.

Under generalkonferensen i oktober 2011 uppmanade president Thomas S. Monson medlemmarna att bidra till kyrkans allmänna hjälpfond för tempelbesökare. Han sade: ”Det [finns] fortfarande områden i världen där ett tempel ligger så långt bort att våra medlemmar inte har råd med resan dit. De kan alltså inte ta del av de heliga och eviga välsignelser som templet ger” (”Vi möts igen”, Liahona, nov. 2011, s. 4–5).

”Ändamålet med den här fonden är att hjälpa medlemmar i olika delar av världen som har svårt att komma till templet”, säger äldste William R. Walker, verkställande chef för tempelavdelningen. ”Den här möjligheten vi ger till medlemmar att komma till templet en gång, gäller när de ska ta emot sin begåvning.”

Vi har störst efterfrågan, säger äldste Walker, från Afrika, Stilla havsområdet och Asien. Stavspresidenter och missionspresidenter lämnar rekommendationer till sitt områdespresidentskap som i sin tur administrerar pengarna landsvis.

Under 2009 och 2010 använde omkring 4 000 medlemmar fonden för att kunna resa till templet för första — och kanske enda — gången.

Äldste Walker säger att för att kunna välsigna så många som möjligt ”tittar vi på vilket tempel som det är billigast att ta sig till med flyg. Det innebär att det inte alltid baseras på avstånd eller ens om templet finns i medlemmarnas område.”

Varje medlem som använder fonden förväntas göra någon slags uppoffring eller bidra med något.

”På vissa platser är det dyrt och mycket svårt att bara få ett pass”, säger äldste Walker. ”I vissa områden där medlemmarna måste lämna sitt land för att komma till templet, behöver de själva ordna med pass för att kunna utnyttja fonden. I vissa länder är det en bestämd summa pengar. Det kanske inte verkar så mycket för många, men för dem kan det vara allt de kan spara ihop på sex månader.”

Äldste Walker säger att de som anstränger sig för att nå ett mål vanligtvis upptäcker att de uppskattar det mer. ”I nästan varje fall har medlemmarna gjort sitt bästa för att bidra och blivit rikt välsignade, och de har inte tagit det för givet”, säger han.

Förutom att göra det möjligt för medlemmar att komma till templet används också pengar från fonden till att köpa sju par tempelklädnader till varje person så att de kan hedra sina förbund när de väl kommer hem.

President Monsons uttalande under konferensen var första gången fonden har tillkännagivits vid en talarstol av profeten. Detta tillsammans med den ökade efterfrågan leder säkerligen till en ökning av donationer, säger äldste Walker.

”Det kommer fortfarande in nya medlemmar i kyrkan och vi har inte tillnärmelsevis uppfyllt behoven i många områden”, säger han. Han citerar rådet från president Howard W. Hunter (1907–1995) från 1994 att alla värdiga medlemmar bör ha en tempelrekommendation (se ”Den stora symbolen för vårt medlemskap”, Nordstjärnan, nov. 1994, s. 2) och tillägger: ”Det finns många trofasta medlemmar i kyrkan som har en gällande tempelrekommendation men som ännu inte har varit i ett tempel och som för tillfället inte har någon möjlighet att åka till ett tempel.”

Äldste Walker säger att president Monsons tillkännagivande angående fonden kom av hans kärlek till templen och hans medkännande med de medlemmar som i första hand ska få tillgång till fonden.

”När man åker till de här avlägsna platserna får man en känsla för folket och de utmaningar de har”, säger äldste Walker. ”Den här fonden kommer att vara till välsignelse för många människor.”