Samlas i enighet i tron

Initiativet att bygga centrer för unga vuxna startades 2003. Centren blir mer än institut som erbjuder religionskurser. Unga ensamstående vuxna får också möjlighet att verka i ett aktivitetsråd, arbeta med heltidsmissionärerna genom att hjälpa till att undervisa och aktivera jämnåriga, och samarbeta med ett äldre missionärspar som håller hela verksamheten rullande. Lokala prästadömsledare avgör, under ledning av områdessjuttio, när ett center ska startas i de olika områdena.

De fyra första centren startades i Köpenhamn, Berlin, Hamburg och Leipzig. Dessa ursprungliga fyra centrer hade 2011 utökats till 141, på så vitt spridda platser som Sverige och Cypern. Många fler är på olika utvecklingsstadier i andra delar av världen, bland annat USA och Afrika.

Gerald och Nancy Sorensen i centret för unga vuxna i Trondheim i Norge. Där träffade de unga vuxna från länder runt hela världen, bland annat Afghanistan, Ghana, Iran, Irak, Kina, Moçambique, Nederländerna, Nigeria, Ryssland, Turkiet och Ukraina.

”Det fanns personer med olika språk och seder och olika bakgrund i fråga om utbildning och religion”, säger broder Sorensen, ”men alla ungdomarna hade det gemensamt att de ville lära sig mer om sin himmelske Fader och hans Son Jesus Kristus. När vi lärde känna dem och fick höra om deras drömmar och utmaningar var det lätt se var och en som ett Guds barn. Det var tydligt att Gud besvarade deras böner, vägledde deras steg och visade dem sin stora kärlek.”

President Armand Johansen, president för Norgemissionen Oslo känner att de unga vuxna vägleds till centret av en anledning, bland annat för att utbildas inför framtida ansvarsuppgifter. ”Kyrkan i Norge kommer att bli mer och mer mångfaldig”, säger han. ”Centren hjälper ungdomarna att få veta hur de ska hantera detta, att inse hur viktig kyrkan är som förenande element för alla kulturer och folk”, säger president Johansen. ”Jag ser centren som förenande länkar, platser där man finner färre sociala barriärer och förutfattade meningar.”

Barbara Matovu minns första gången missionärerna tog med henne till en aktivitet i centret så att hon skulle få träffa andra unga ensamstående vuxna. Hon trodde att hon visste vad som väntade.

”I hela mitt liv har jag alltid haft en grupp som jag har tillhört”, berättar Barbara. ”Och grupperna hade alltid en stämpel — det var den sportiga gruppen eller den internationella gruppen eller någon annan grupp. När folk kom in i centret var det så konstigt för ingen verkade ha attityden ’jag tillhör den populära gruppen så jag kan inte prata med dig’.

Först tänkte jag: ’Är det som de låtsas? De kan väl inte mena allvar?’ Men efter ett tag insåg jag att det faktiskt inte har någon betydelse vilka vi är eller varifrån vi kommer eller vilket språk vi pratar. Vår himmelske Faders kärlek är till för alla. Vanligtvis tar det ett tag innan jag hittar min grupp, men den här gången kändes det inte som om jag behövde en grupp. Jag var bara Barbara, och jag kunde vara Barbara med alla.”

Elisabeth Olsen säger att hon känner sig ödmjuk över att se sin plats i sin himmelska familj. ”När man träffar personer från en annan kultur eller ett annat samhälle är det så lätt att sätta en stämpel på dem. Jag har lärt mig att öppna mina ögon mer och se andra genom Kristi ögon”, säger hon. ”I centret har alla skiftande kulturell bakgrund men vi har en sak gemensamt: Vi vill alla vara hos Jesus Kristus och Gud igen.”

Vissa kan vara på sin vakt mot tanken på enighet därför att de tror att det måste ske på bekostnad av vars och ens individualitet. ”Många är rädda för religion därför att de tror att den gör alla likadana eftersom vi lever efter samma bud”, säger Elisabeth. ”Men så är det inte alls. Gud gjorde oss alla olika. Vi kanske har samma tro, men vi har olika egenskaper och gåvor, och det är det som gör oss till individer. Gud vill att vi ska vara olika för vi har alla olika uppdrag.”

Sam Basnet har också fått kommentarer av vänner som anser att religiösa regler är restriktiva. ”En vän sade till mig: ’Om du går till kyrkan måste du följa andras regler’”, rapporterar han. Men Sam följer kyrkans normer därför att han har sökt personlig uppenbarelse genom bön för att få bekräftelse på det han ska göra.

Och det är genom att tala enskilt till sina barn som Gud enar dem, förklarar Sam ”Gud säger att alla nationer och tungomål ska dyrka honom” (se Mosiah 27:31), säger han. ”Genom att träffa olika slags personer lär jag mig att uppskatta olika kulturer. Denna mångfald får mig också att känna att, ja, Gud har en stor plan för att förena oss i frid.”

Dessa unga vuxna uppskattar kraften som kommer av att de träffas i centret för unga vuxna, men som framtida ledare i kyrkan förstår de att det bara är början. Som äldste David A. Bednar i de tolv apostlarnas kvorum har sagt, är templet en av de viktigaste samlingsplatserna.¹

Sam har förberett sig för att komma till Herrens hus genom att omge sig med goda vänner i centret. ”Genom att lära känna personer från så många olika platser har jag fått en positiv känsla för världen”, säger han. ”Jag vill vara ett gott exempel för mina vänner, och det här har gjort mig mer redo för Gud och mer redo att komma till hans tempel.”

En månad efter sitt dop började Barbara tänka på att komma till templet när hon var med på en hemaftonslektion i centret. Efter lektionen började hon ställa frågor.

”Eftersom jag hade vänner som förstod vad templet betydde för dem, hjälpte det mig att förstå vad templet kan betyda för mig. När de förklarade för mig om templet kände jag den Helige Anden”, minns Barbara. ”Jag insåg att alla platser jag hade tänkt att jag kanske skulle gifta mig på — en fin kyrka eller stranden — kunde inte ens jämföras med templet. Från det ögonblicket var templet mer än bara en byggnad. Det var något jag ville se fram emot och en plats jag en dag ville gå till med min framtida make.”

Elisabeth har också satt templet som ett av sina viktigaste mål. ”När jag får möjlighet att åka till templet ler jag som om jag har vunnit en miljon dollar”, säger hon. ”Jag vet att Gud vill att alla ska komma dit och ta emot alla de välsignelser och gåvor som han har i beredskap åt oss. Att åka till templet och vara tempelvärdig är sann framgång. Jag kan komma till templet och vara så nära Gud — så nära hemmet — som jag kan på jorden.”

Det celestiala riket är förstås den slutliga samlingsplatsen, en där Barbara inte vill ha några tomma platser. ”Kristus säger att det bara är genom honom som vi kan komma till vår himmelske Fader, men han säger också att något av det största vi kan göra i det här livet är att tjäna varandra [se Joh. 21:15–17]. Och att tjäna andra är att hjälpa någon komma hem till vår himmelske Fader, för man vill inte komma dit ensam.”