Nu vet jag att det finns en Gud

För ett antal år sedan verkade jag som tempeltjänare i templet i Santiago i Chile. Under ett kvällsskift började jag få svårt att andas så jag begärde motvilligt att få åka hem tidigt.

När jag gick till tunnelbanestationen bad jag en bön om att tåget jag behövde skulle vara där så att jag kunde komma hem fort. Jag trodde att min bön hade besvarats när jag såg tåget stanna vid perrongen. Men när jag kom dit såg jag tågpersonal som rusade fram för att hjälpa en passagerare som såg ut att ha fått en hjärtattack. Jag kom att tänka på orden i min favoritpsalm: ”Har jag gjort något gott på vår jord idag?”¹ Jag kände mig genast manad att hjälpa till.

Jag skyndade mig till platsen dit personalen hade tagit den unge mannen för att vänta på ambulansen, och de lät mig vara kvar. Jag bad om att få veta vad jag skulle göra och vädjade till min himmelske Fader att rädda den unge mannens liv. Jag ville inte lämna honom ensam och rädd så jag höll honom i handen och försökte hjälpa honom att hålla sig lugn. Jag försäkrade honom om att han hade ett långt liv framför sig och att Gud hade ett syfte för honom. Jag tog reda på hans familjs telefonnummer, ringde dem och berättade för dem att deras son var på väg till sjukhuset och att han inte var ensam.

När ambulanspersonalen kom dit följde jag med dem till ambulansen. Jag kände att jag skulle stanna kvar hos den unge mannen tills hans familj kom. Till min förvåning bestämde ambulanspersonalen att jag fick följa med dem, så jag höll den unge mannen i handen hela vägen till sjukhuset.

Kort efter det att vi hade kommit fram tog de honom till akuten och jag gick ut för att titta efter hans familj. När de kom brast hans mamma i gråt, slog armarna om mig och sade att hon var så glad att det fortfarande fanns goda människor på jorden.

En vecka senare fick jag ett telefonsamtal från den unge mannen. Han berättade att läkarna hade sagt att det hade varit av yttersta vikt att han höll sig lugn under tiden innan han kom till sjukhuset.

Före den dagen hade han inte trott på Gud. Jag blev helt stum när han utbrast: ”Du räddade mitt liv, och jag är för evigt tacksam mot dig! Nu vet jag att det finns en Gud.”

När jag lämnade templet tidigt den där dagen ledde Anden mig till rätt plats i rätt tid. Jag är tacksam mot vår himmelske Fader för att han vägledde mig och gav mig mod att göra som psalmen säger och inte låta tillfällena gå mig förbi, även om det enda jag kunde göra var att hålla en främling i handen.