Tjäna en främling

Mor tog aldrig emot evangeliet under sin jordiska livsresa, trots att jag hade bett för henne och känt att hon skulle ta emot evangeliet en dag. Hon var en stark kvinna som hade gjort uppoffringar hela livet för att försörja familjen efter Koreakriget. På ettårsdagen efter mors död åkte min hustru och jag till templet i Los Angeles för att utföra hennes dop och konfirmation. Den starka anden i rummet bekräftade för mig att mor glatt tog emot evangeliet och förrättningarna.

Kort innan mor gick bort bad hon mig ta hand om hennes yngre syster som låg på sjukhus i Korea. Min familj och jag bodde i Kalifornien så det verkade inte finnas något sätt att uppfylla mors medkännande sista önskan. Plötsligt blev jag förflyttad i mitt jobb till Sydkorea och var tvungen att vara ifrån min familj i ett år. Jag var bekymrad över att behöva bo så långt borta från min familj, men jag såg också fram emot att träffa min moster och min far som låg på sjukhus på grund av Alzheimers.

Jag bad min himmelske Fader om gudomlig hjälp för att kunna vara borta från min familj. När jag tänkte på tiden som jag skulle tillbringa i Korea bestämde jag mig för att besöka pappa, min moster och templet varje vecka, och att be för min familj varje dag.

När jag hade kommit till Korea kallades jag av biskopen i min nya församling att verka som Unga mäns president och som lärare i kursen Evangeliets lära. Min församling och sjukhusen där pappa och min moster låg var långt ifrån varandra och jag hade ett mycket krävande jobb. Men min himmelske Fader välsignade mig med styrka och uthållighet så att jag kunde ära mina kallelser och hålla mina löften.

Snart efter det att jag börjat besöka min moster upptäckte jag att hon sällan fick några besök. Jag bestämde mig för att hämta henne och låta henne bo hos mig på helgerna i mitt hotell där det fanns ett extra rum. Men det fanns ett problem: Skulle jag ta med henne till kyrkan på söndagen? Jag trodde att hon varken skulle vara intresserad av eller förstå mötena, och hon skulle behöva vänta i timmar efter kyrkan när jag höll på med möten och andra plikter. Men av någon anledning kände jag att jag skulle ta med henne.

Den söndagen tog jag med henne dit, och som väntat var hon tvungen att vänta på mig efteråt. Efter mina möten tog jag med henne tillbaka till hotellet för att äta. Jag lade märke till att hon höll i en påse. Jag frågade henne om det och hon sade att en syster hade gett henne något att äta.

Alltid när jag hade mina plikter att sköta efter kyrkan erbjöd den här systern – som inte kände min moster – något att äta. En vecka under min söndagsskolelektion erbjöd sig en bekant röst att läsa ett skriftställe. Jag hade aldrig kunnat föreställa mig att min moster skulle göra det, men en vänlig syster som satt bredvid henne hade manat henne att läsa för klassen. Fastän min moster inte var så bra på att vara social på grund av sin isolering på sjukhuset, hälsade alla medlemmarna glatt på henne och pratade med henne.

Varje söndagskväll tog jag henne tillbaka till sjukhuset och lovade att hämta henne nästa helg, och det fick henne alltid att le glatt.

En dag uttryckte en vän sin oro för att min moster kanske skulle få det svårt när mina besök så småningom fick ett slut i och med att jag lämnade Korea. Min avresa från Korea kom allt närmare och jag hade blandade känslor. Jag var glad att snart få återförenas med min familj men jag var också orolig och ledsen över att lämna min moster.

Till slut förklarade jag för min moster att jag inte kunde besöka henne lika ofta längre. Hon var tyst en stund och märkbart besviken. Sedan försökte hon samla sig och frågade om jag kunde besöka henne igen om ett år. Jag grät och bad förtvivlat min himmelske Fader att hjälpa henne.

Sista söndagen i Korea frågade biskopen om församlingsmedlemmarna kunde hämta min moster på söndagarna och ta med henne till kyrkan. Han sade att flera medlemmar var villiga att besöka henne regelbundet – så många att de behövde organisera sig och turas om. Jag kunde knappt tro hans erbjudande! Det här var det oväntade svaret på mina innerliga böner.

Eftersom medlemmarna bodde långt från min mosters sjukhus erbjöd jag mig att ge dem lite pengar som skulle täcka resekostnaderna, men de vägrade att ta emot pengarna. De sade att de skulle turas om att besöka min moster en gång i månaden, men senare fick jag veta att de egentligen besökte henne varje vecka. En trofast syster hämtar min moster varje fredag så att de kan vara med på institutet och äta lunch tillsammans. Hon tog henne till och med till en skönhetssalong för att få håret klippt. En annan syster, en ensamstående mor till två tonårsbarn, erbjöd sig att hämta henne varje söndagsmorgon. Hon lagar mat åt min moster, tar med henne på promenader och lyssnar på musik med henne. Och viktigast av allt: Hon försöker vara en vän, och min moster har äntligen öppnat sig och pratar nu otvunget med henne och andra medlemmar. Varje söndagskväll hämtar biskopen min moster hemma hos en medlem efter en lång dag med möten i kyrkan och skjutsar henne tillbaka till sjukhuset. Varje torsdag skickar han ett vänligt e-postmeddelande till mig och rapporterar om deras himmelska tjänande för min moster.

Jag tror att mamma såg de här trofasta medlemmarnas gärningar när de tjänade hennes yngre syster. Och nu vet jag, tydligare än någonsin, varför vi kallar medlemmarna i kyrkan för våra ”bröder” och ”systrar”.