Pionjärer i varje land
Zimbabwe Ett vackert land, ett trofast folk
Zimbabwe har ett blomstrande samfund av sista dagars heliga.
Zimbabwes skönhet
Victoriafallen, som anses vara ett av världens sju underverk, är beläget vid Zimbabwes gräns och är varken det bredaste eller djupaste vattenfallet i världen, men många hävdar att det är det största i fråga om vattenmängd. Vattenfallet är drygt en och en halv kilometer brett och vattnet kastar sig drygt hundra meter ner mot klipporna nedanför. Det brusande fallet skapade en så tät vattendimma att man inte ens kan se nedre delen av fallet under regnperioden.
Victoriafallen är bara en av de många slående vackra synerna i Zimbabwe. Zimbabwe (tidigare Sydrhodesia) som ligger i sydöstra Afrika lockar turister från hela världen att uppleva dess nationalparker, djurliv, skönhet och kultur.
Oavsett om du vill åka på safari eller pröva på forsränning nerför den dånande Zambezifloden har Zimbabwe en hel del att erbjuda – även en blomstrande grupp sista dagars heliga.
Kyrkan i Zimbabwe
Kyrkan har över 23 000 medlemmar som bor i Zimbabwe. Medlemsantalet har ökat snabbt under de senaste trettiofem åren. Före 1980 fanns det till exempel bara drygt 1 000 medlemmar.
Det profetiska tillkännagivande som president Spencer W. Kimball (1895–1985) gav den 8 juni 1978, att ”alla värdiga manliga medlemmar i kyrkan [kan] ordinerats till prästadömet, oavsett ras eller hudfärg” (Officiellt tillkännagivande — 2) hade en positiv inverkan på kyrkans tillväxt i Zimbabwe.
Många sista dagars heliga har hjälpt till att stärka kyrkan i Zimbabwe. Här tar vi en titt på några av dessa medlemmar.
Nutida pionjärer i Zimbabwe
Hubert Henry Hodgkiss
Missionärer sändes till Sydrhodesia under en begränsad tid i början av 1930-talet. Men 1935 förflyttades alla missionärer från Sydrhodesia (som då tillhörde Sydafrikamissionen) och området stängdes på grund av brist på missionärer och avståndet till missionshemmet i Kapstaden i Sydafrika.
I september 1950 sändes åtta missionärer att öppna Sydrhodesia på nytt. Fem månader senare förrättades det första omvändelsedopet i området.
Hubert Henry Hodgkiss föddes i England 1926 och flyttade till Salisbury i Sydrhodesia 1949. Han hörde talas om kyrkan genom en vän som undersökte evangeliet. Hugh hade en del tvivel angående det återställda evangeliet och bestämde sig för att bevisa för sin vän att kyrkan inte var sann. När Hugh hade undersökt evangeliet noga fick han i stället ett vittnesbörd om att det var sant och bestämde sig för att döpas. ”Jag hade fel”, sade han till sin vän. ”Jag ska bli medlem i kyrkan.”1
Hugh döptes den 1 februari 1951 och blev så det första omvändelsedopet i Sydrhodesia. Han tyckte om att vara bland människor och fick vänner vart han än begav sig. Hans vänliga natur ledde till att han bidrog stort till kyrkans tillväxt i området.
År 1959 blev Hugh president för Salisbury gren. Hans rådgivare var också lokala medlemmar. Det här var första gången som grenspresidentskapet bestod av lokala medlemmar. Tidigare hade heltidsmissionärerna alltid tagit hand om grenspresidentskapets ansvarsuppgifter.
Ernest Sibanda
Ernest Sibanda träffade två mormonmissionärer på cykel – äldste Black och äldste Kaelin – i december 1978. De gav honom en Mormons bok. Redan innan Ernest träffade dem hade han tillbringat många timmar med att studera religion. Faktum är att han hade varit lärare i sin kyrka i nio år och präst i tre år.
Kvällen när Ernest fick en Mormons bok stannade han uppe till klockan två på natten och läste entusiastiskt. Han kunde knappt bärga sig innan han träffade missionärerna dagen därpå. Ernest sade till dem att han hade lärt sig mer av Joseph Smith om Jesus Kristus än av alla predikanter han någonsin hade träffat. Ernest döptes kort därefter, och hans hustru och barn döptes några veckor senare.
Han skrev om sin dopdag: ”Jag kände mig mycket fri. Jag kände mig befriad från allt ont. Jag hade kärlek inom mig till min familj. Jag hade kärlek inom mig till kyrkan.”2
Ernest Sibanda visade sig bli en enorm styrka för kyrkan. Han verkade som president för Söndagsskolan, grenskamrer och andre rådgivare i ett grenspresidentskap. Han fullföljde också ett uppdrag från presidenten för Sydafrikamissionen att översätta psalmer från engelska till shona.
Edward Dube
Under generalkonferensen i april 2013 kallades Edward Dube som medlem i de sjuttios första kvorum. Han är kyrkans första generalauktoritet från Zimbabwe. Det var bara den senaste av många ”första gången” för äldste Dube. Han var också Zimbabwes första infödde stavspresident, missionspresident och områdessjuttio. Äldste Dube har varit en sann pionjär i fråga om rättfärdigt ledarskap.
Men dessförinnan var han med om något annat för första gången: att besöka kyrkan. Två år innan han besökte kyrkan för första gången fick han en Mormons bok av en man som var medlem i kyrkan och som äldste Dube arbetade för. Äldste Dube läste Mormons bok och kände dess inflytande och kraft.
I februari 1984 tackade äldste Dube ja till en inbjudan att komma på ett faste- och vittnesbördsmöte i en lokal gren. Han var så nervös när han gick in i kapellet att han nästan vände om och gick ut igen.
Men äldste Dubes känslor förändrades när grenspresidenten ställde sig upp och vittnade om Mormons bok. Ett vittnesbörd om Mormons bok var något som äldste Dube kände att de hade gemensamt. Han ställde sig upp och berättade om sina egna tankar och känslor angående Mormons bok när flera andra medlemmar hade burit sina vittnesbörd.
Kort efter det där första sakramentsmötet började äldste Dube undersöka kyrkan på allvar. Han döptes flera månader senare. Han verkade sedan som heltidsmissionär i Zimbabwemissionen Harare. Äldste Dube gifte sig med Naume Keresia Salizani den 9 december 1989. De har fyra barn.
Äldste Dube har sett många upp- och nergångar för de heliga i Zimbabwe till följd av politisk oro. Under hela den tiden har han litat till Herren för att få styrka och vägledning. ”Jag ser tillbaka på mitt liv och känner mig verkligen tacksam”, säger han. ”Evangeliet har betytt allt i mitt liv.”3
”För mig är äldste Dube Zimbabwes Brigham Young eller Wilford Woodruff”, säger president Keith R. Edwards, tidigare medlem i de sjuttios kvorum som för närvarande verkar som president för missionärsskolan i England. President Edwards var president för Zimbabwemissionen Harare från 2000 till 2003 och arbetade i stor utsträckning med äldste Dube som verkade som stavspresident under den tiden. ”Äldste Dube har en vision av vad evangeliet ska åstadkomma och hur det ska fungera.”4
Missionsarbete i Zimbabwe
Under sin tid i Zimbabwe såg president Edwards personligen kyrkans tillväxt i ett land som omfamnar kyrkan mer och mer. ”Folket i Zimbabwe njuter av livet”, säger president Edwards. ”De är glada och till naturen mycket andliga. De är mycket lätta att undervisa.”
President Edwards förklarar att missionärsbrickan – därför att Frälsarens namn står på den – är ett av de lättaste sätten för missionärerna att börja prata om evangeliet med människorna i Zimbabwe. Lokala invånare läser kyrkans namn och lyser upp. ”De säger: ’Vi är också vänner till Jesus Kristus.’ Ett omedelbart band knyts”, säger president Edwards.
Fler framtida ledare och pionjärer blir medlemmar i kyrkan hela tiden i Zimbabwe. ”Missionärerna är alltid upptagna”, säger president Edwards.