Jag hade mycket att ge

Jag hade alltid tänkt att beredskap handlade om att jag skulle ta hand om min familj och mig själv. Men jag lärde mig att se på beredskap annorlunda en söndagsmorgon 1992 i södra Florida. Orkanen Andrew, en av de mest destruktiva och kostsamma orkanerna som drabbat Förenta staterna, slog till en vacker sommar i Miami i Florida.

Jag bodde tillfälligt ensam i en strandlägenhet under en tre månader lång orienteringskurs för mitt jobb. När orkanvarningen kom och jag fick veta att vi behövde evakuera vårt lägenhetskomplex före klockan tolv på dagen, reserverade en bekant hotellrum längre inåt landet åt våra medarbetare och mig. Jag spikade för fönstren med brädor och magasinerade mina tillhörigheter.

Eftersom min hustru och mina barn skulle komma på besök i en vecka hade jag tidigare köpt tillräckligt med mat och vatten till min familj bestående av sex personer. Det kändes lugnande att veta att jag hade en trygg plats att komma till och tillräckligt med mat för flera veckor.

När jag förberedde mig för att ge mig av vid halv elva-tiden kändes det bra – allt var i ordning. Jag knäböjde i bön och tackade min himmelske Fader för mina välsignelser och bad honom om hans hjälp under den kommande stormen. I slutet av bönen manade Anden mig att säga: ”Om det finns någon som behöver hjälper så ber jag dig hjälpa mig att hitta honom eller henne.”

Inom några minuter knackade en änka i åttioårsåldern på dörren. ”Förlåt”, sade hon. ”Det här är fel rum. Jag letar efter en vän.”

Hon såg mycket bekymrad ut. När jag frågade om jag kunde hjälpa henne blev hon helt ifrån sig och sade att hon inte visste vad hon skulle göra eller vart hon skulle ta vägen. Jag frågade var hon bodde och tillsammans gick vi till hennes lägenhet, gjorde en bedömning av hennes situation och gick igenom hennes alternativ.

Jag sade att mitt företag kanske hade plats för henne i ett av våra hotellrum och inbjöd henne att hålla sig till vår grupp. Hon suckade av lättnad. Vi packade snabbt, förseglade lägenheten och säkrade hennes tillhörigheter. Sedan ordnade jag så att en bekant körde hennes bil till hotellet.

När jag precis skulle ge mig därifrån bad ytterligare två änkor om hjälp. Jag lugnade ner dem så att de kunde tänka klart och fundera ut var de kunde få en tillflyktsort. När jag hämtade en medarbetares bagage bad ännu en änka mig om hjälp. Vi placerade hennes ömtåliga ägodelar på en säker plats och hjälpte henne att förbereda sig för att ge sig av.

Under tiden inbjöd andra medarbetare två universitetselever som hade bott på en ö att bo med vår grupp på hotellet. Den enda mat de hade var en handfull snacks och en liter vatten. Lyckligtvis hade jag mycket mat att dela med mig av, inte bara till dem utan till alla andra också.

Vilken välsignelse det var att vara förberedd och vägledd av Herren. Det här gjorde att jag kunde ha ett lugnande inflytande under en orolig tid och tillbringa nästan all min tid med att hjälpa andra, i stället för att oroa mig för mig själv. Jag kände större uppskattning för rådet från våra prästadömsledare att vara förberedda.