Vi är Herrens händer

När biskop Johnny Morante i Guayaquil i Ecuador tittade ut över medlemmarna i sin församling kändes hans hjärta tungt. Alltför många familjer kämpade för att klara ens de allra nödvändigaste behoven. Han ville hjälpa dem så han rådgjorde med församlingsledarna och tog ärendet till Herren.

Eftersom det var ont om arbetstillfällen i området började han arbeta med en grupp på elva systrar och uppmuntrade dem att undersöka möjligheten att starta ett litet företag. De här systrarna lade märke till att det fanns ett behov av billiga städprodukter av god kvalitet och undrade om de kunde producera och sälja sådana på sin ort. Men hur skulle de lära sig att tillverka sådant?

Vid den här tiden hörde biskop Morante talas om att en arbetslös syster i församlingen hade arbetat som apotekare. När de elva systrarna frågade om hon kunde hjälpa dem så lärde hon dem gärna hur man gör säkra kvalitetsprodukter.

De gjorde upp en affärsplan, kartlade områdena på orten som varje syster skulle ansvara för, valde ut produkterna de skulle tillverka och utformade förpackningar och etiketter.

På några månader hade de byggt upp en kundkrets och fick in tillräckligt med pengar för att lindra sin fattigdom och hjälpa till att ta hand om sina familjers behov.

När cheferna för ett lokalt läkemedelsföretag fick höra talas om rörelsen fascinerades de av berättelsen om den arbetslösa apotekaren. Så småningom intervjuade och anställde de henne till att övervaka deras egen tillverkning.

I Retjnojs församling i Moskva halkade Galina Gontjarova, som verkade som församlingens historiker, på en isfläck och bröt båda armarna. Hon fördes till sjukhuset där armarna gipsades. Hon kunde varken äta eller klä på sig. Hon kunde inte kamma håret eller ens svara i telefonen.

När de andra medlemmarna i församlingen fick veta vad som hade hänt vidtog de genast åtgärder. Ett par prästadömsledare gav henne en välsignelse och gjorde tillsammans med hjälpföreningssystrarna upp ett schema för att ta hand om hennes behov.

Vladimir Netjiporov, församlingens missionsledare, sade: ”Vi kom att tänka på ett tal från en generalkonferens om en staty av Kristus som saknade händer.⁵ Nedanför statyn hade någon placerat en skylt med orden: ’Du är mina händer.’ Under de veckor som den här fina systern inte kunde använda händerna kände sig medlemmarna i Retjnojs församling mycket berörda av berättelsen. Vi blev bokstavligt talat hennes händer.”

Den tropiska stormen Washi drog in över Filippinerna 2011 med en störtflod av vatten och vind. Omkring 41 000 hem skadades och över 1 200 personer miste livet.

Före översvämningen hade Max Saaveda, president för Cagayan de Oro stav, känt sig manad att bilda ett beredskapsteam. Han organiserade kommittéer till olika uppgifter – alltifrån räddningsmanskap till första hjälpen till att tillhandahålla mat, vatten och kläder.

När vattnet dragit sig tillbaka till en säker nivå satte medlemmarna igång. De kontrollerade att alla medlemmar var i säkerhet och bedömde skadorna. En medlem ordnade med gummibåtar som förde strandsatta medlemmar i säkerhet. Möteshusen öppnades och blev härbärgen för alla som behövde mat, kläder, filtar och en plats att sova tillfälligt. Det fanns ett stort behov av rent vatten så president Saavedra kontaktade ett lokalt företag som ägde en brandbil, och de transporterade rent vatten till möteshusen. Medlemmar med medicinsk erfarenhet hjälpte dem som blivit skadade.

När alla medlemmarna var i säkerhet besökte president Saavedra och hans team andra evakueringscentra i staden och erbjöd sin hjälp. De gav dem mat och andra förnödenheter. Många av medlemmarna hjälpte osjälviskt andra omedelbart efter stormen, trots att de hade förlorat sina egna hem. När det slutade regna och marken blev torr distribuerade Mormon Helping Hands-volontärer från tre stavar förnödenheter och hjälpte till att röja.

I staden Sete Lagoas finns ett härbärge för kvinnor med funktionshinder vars liv har påverkats av drogmissbruk. Varje dag kämpar de för att överleva. De hade en liten ugn som de använde för att baka 30 brödlimpor om dagen. Kvinnorna hade fått lite pengar från en lokal humanitär organisation men det räckte knappt till att hålla dem mätta. När kyrkans ledare i Sete Lagoas stav hörde talas om de här kvinnornas behov ville de hjälpa till.

De pratade med kvinnorna om deras behov. Kvinnorna sade att om de kunde baka mer bröd så skulle de inte bara mätta sig själva bättre utan kanske också sälja några limpor och få lite pengar som de var i desperat behov av.

Kyrkans ledare och medlemmar arbetade med den lokala militärpolisen och en lokal skola för att förbättra situationen för de här kvinnorna. Med hjälp av ett humanitärt ekonomiskt bidrag och volontärer från kyrkan och orten kunde de ordna med ett nytt bageri – ett som gjorde det möjligt för kvinnorna att baka 300 brödlimpor om dagen.

Med förtjänsten som kvinnorna i bageriet har gjort har de kunnat anställa sin första personal – en av kvinnorna i härbärget.

Liksom de inspirerade ledarna för årtionden sedan som såg det stora behovet runt omkring sig och vägrade titta bort från det, gör kyrkans ledare och medlemmar runtom i världen samma sak i dag i sina egna områden och på sina egna sätt.

När president Uchtdorf talade till kyrkan om att ta hand om andra, sade han: ”Herrens sätt är inte att sitta vid sidan av ån och vänta på att vattnet ska passera innan vi kan gå över till andra sidan. Nej, vi ska samlas, rulla upp skjortärmarna, börja arbeta och bygga en bro eller en båt för att ta oss över utmaningarnas vatten.”⁶

Att söka upp fattiga och hjälpa dem som lider är en oumbärlig del av vad det innebär att vara en Jesu Kristi lärjunge. Det är det arbete som Jesus Kristus själv gjorde när han tjänade människorna på sin tid. ”Arbetet att sörja för våra medmänniskor på Herrens sätt är inte bara en sak bland alla andra i listan över kyrkans program”, avslutar president Uchtdorf. ”Det kan inte ignoreras eller skjutas åt sidan. Det är centralt för vår lära. Det är kärnan i vår religion.”⁷