Bara skriv!
Harriet Klarin har gjort en härlig självbiografi om hundra sidor. Vilken skatt för hennes familj! Hon ska själv berätta lite om hur hon gjorde. Vi får även läsa en del av innehållet. Harriets kapitelrubriker kan vara till stor hjälp för dig som vill börja skriva din egen levnadshistoria:
Föräldrar och andra förfäder – Barndom – Ungdomstiden – Äktenskapet med Bruno – Våra barn, vår rikedom – Barnbarn – Resor – Trosstärkande erfarenheter – Favoritställen i skrifterna – Detta gör mig lycklig – Detta stjäl min energi – Mina goda sidor – Mina dåliga sidor – Det bästa jag gjort i livet – Min livsfilosofi – Meningen med mitt liv.
Bara skriv! Strunta i kronologi och uppställningar från början. När jag började skriva kom minnena tillbaka. Också här kände jag himlens hjälp och stöd. Ta hjälp av foton, massor av foton! Var personlig. Glöm inte att berätta om andliga erfarenheter och personliga uppenbarelser. Mest spännande tycker jag alltid det är hur människor fick sitt vittnesbörd om kyrkan.
Min egen bakgrund till ett vittnesbörd började med min morfar som var pingstpastor och predikant. Han avskedades av Lewi Pethrus för att han läste i Bibeln om att den som fått för intet ska ge för intet, och då slutade han ta emot pastorslön och försörjde sig som frackskräddare. Det var ”demoraliserande för de andra pastorerna”, sa Lewi Pethrus. Morfar dog redan när mamma var fjorton år. Då började mamma ifrågasätta sin barndomstro och ställde många frågor som hon inte tyckte att hon fick några bra svar på. Hon förlorade tron på Gud.
När jag började skolan pratade fröken om Gud och Jesus och berättade ur Bibeln. Jag gick hem och frågade mamma om Gud, och hon sa att det finns människor som tror på Gud men det gör inte vi i vår familj. Jag nöjde mig med det. När missionärerna senare kom hem till oss ställde mamma sina frågor från ungdomen och blev djupt imponerad av missionärernas kunskaper. De kunde svara på allt! Mamma döptes snart. Pappa gick i kyrkan på söndagarna ”för att hitta felen i kyrkan”. Efter fem år kapitulerade han – det fanns inga fel på kyrkan – och döptes han också.
Själv brottades jag med frågan om Gud fanns. Jag var knappt femton år, i samma ålder som Joseph Smith när han gick ut i skogen för att be. Så jag tänkte att om han kunde så kunde väl jag också. Jag gick ut i skogen och frågade Gud om han fanns, i full förvissning om att han på något sätt skulle ge mig svar. Han svarade mig med hörbara ord, så tydligt och överväldigande att det hållit att leva ett helt liv på.
Min äldste bror, som var den enda i familjen som aldrig döptes, sa till mamma en gång: ”Tänk om du har fel och när du dör så är du död och det finns inget mer?” I stället för att argumentera svarade mamma: ”Men tänk vad lycklig jag då har levat!”
Det är också mitt vittnesbörd. Jag är så tacksam över att jag fann evangeliet tidigt i livet. Det har gett mitt liv mening och stor glädje.