Kirtlands tempel – en plats för helighet

Mitt första område var i Ashtabulas församling, i Kirtlands stav. På vägen till mitt första område stannade jag och min kamrat äldste Shawn Patrick Murphy till vid Newel K. Whitneys butik i Kirtland. I dag finns ett stort besökscenter där, men då var det en liten plats. Jag kommer ihåg att jag gick uppför trappan till rummet ovanför butiken, platsen för Joseph Smiths profetskola. Jag kände inte till mycket om platsens historia, men jag kände ändå något speciellt när vi kom in i det enkla rummet med dess enkla träbänkar.

Föreståndaren för centret var en tidigare missionspresident, president Brewer. När han talade om den här platsen där bröderna studerade och lärde sig tillsammans kände jag Anden innerligt. Jag började se att Kirtland hade spelat en avgörande roll i kyrkans historia.

I början av 1830-talet fastställdes Independence i Missouri som platsen för Nya Jerusalem. De heliga hade börjat bosätta sig där. Men de tvingades sedan därifrån på grund av meningsskiljaktigheter med andra invånare i Missouri och motstånd mot de heligas trosuppfattningar. År 1834 organiserade Joseph en grupp med omkring 230 män, kvinnor och barn som senare blev känd som Sions läger. De skulle färdas från Ohio till Missouri för att hjälpa de heliga att få tillbaka mark som de hade köpt på laglig väg. Den 145 mil långa resan ledde inte till framgång med att återfå marken, men den skapade förutsättningar som hjälpte till att förbereda framtida presidenter för kyrkan, Brigham Young och Wilford Woodruff och andra ledare, både apostlar och sjuttio.

Det var inte endast förberedelsen av ledare som var viktig – den helgande effekten av Sions läger förberedde ett folk som var villigt att offra för att bygga ett tempel.

I Kirtland tog profeten emot uppenbarelse på uppenbarelse om kyrkans organisation, allt som förberedelse för det som skulle bli kronan på verket – byggandet av templet.¹ Och uppoffringar medförde bokstavligen himlens välsignelser.² De heliga var så fattiga att de knappt hade råd med livets nödtorft. Ändå helgade de sin tid, sina talanger och ägodelar – just det förbund vi ingår i templet i dag – åt att bygga Herrens hus.

I dag ägs och underhålls Kirtlands tempel av en annan kyrka – the Community of Christ. När en guide från den kyrkan ledde oss genom byggnaden kände jag Anden när han citerade ur dagböcker från de personer som hade bevittnat fantastiska händelser vid templets invigning. Dessa händelser inkluderade att de såg änglar och att templet tycktes lysa som om det stod i brand.³ Anden bekräftade för mig att det här verkligen hade varit ett Guds hus.

Jag tjänade i Ashtabulas församling i sju månader. Nästan varje förberedelsedag tog vi dem vi undervisade till Newel K. Whitneys butik och pratade om Kirtlands tempel. Många gånger återgav vi den inspirerande redogörelsen för när Kristus uppenbarade sig i templet:

Bild

the Savior appearing in the Kirtland Temple

Herren uppenbarar sig i templet i Kirtland, av Del Parson

”Hans ögon var som en eldslåga, håret på hans huvud var vitt som ren snö, hans ansikte lyste klarare än solen, och hans röst var som ljudet av väldiga vattens brus, ja, Jehovas röst, som sa:

’Jag är den förste och den siste. Jag är den som lever. Jag är den som blev dödad. Jag är er förespråkare inför Fadern’” (L&F 110:3–4).

Förutom Frälsaren besökte också andra templet – Mose, Elias och Elia. De överlämnade nycklar för Israels insamling, Abrahams evangeliums tidsutdelning och tempeltjänst och släktforskning till Joseph. (Se L&F 110:10–16.)

Eftersom dessa besök är så betydelsefulla tror jag att vi ibland förbiser hur viktiga de andra händelserna som inträffade då var. I invigningsbönen tilltalade Joseph Smith Herren, Israels Gud, ”som håller förbund och visar barmhärtighet”, och vädjade till Herren att ”godta invigningen av detta hus åt dig, detta våra händers verk som vi har byggt till ditt namn” (L&F 109:1, 78).

Genom att uppenbara sig som svar på den bönen, visade Jesus Kristus, som Gud Faderns språkrör, att han accepterade sitt hus, de förrättningar som skulle utföras där och de förbund som skulle ingås där. Den acceptansen har givits till alla tempel som har invigts sedan dess, och de förbund som har ingåtts samt de förrättningar som har utförts i dessa tempel.

I invigningsbönen bad Joseph också Herren att särskilt välsigna dem som tjänade i presidentskap, samt deras familjer. I dag ges dessa välsignelser till hjälpföreningspresidenter, kvorumpresidenter, Unga kvinnors presidenter, stavspresidenter, missionspresidenter och så vidare. (Se L&F 109:71.) Sedan bad Joseph Herren: ”Kom ihåg hela din kyrka, o Herre, med alla dess familjer … så att din kyrka kan komma ut ur mörkrets öken och stråla” (L&F 109:72–73).

Joseph ville ha specifika välsignelser åt presidentskapen och deras familjer, åt medlemmarna och deras familjer och åt kyrkan som helhet. Vi ser regelbundet uppfyllandet av dessa välsignelser när kyrkan lyser som ett ljus i mörkret.

Invigningen av Kirtlands tempel belyser tre grundläggande sanningar för mig:

1. Vi välsignas när vi förbereder oss för templet. De heliga behövde förbereda sig så att Kirtlands tempel kunde byggas. De behövde göra uppoffringar, rena sig själva och utveckla villiga hjärtan. Vi behöver göra samma sak för att bli mer redo att ta emot välsignelser som Herren har åt oss.

2. Vi kan ta emot uppenbarelse i Herrens hus. Synerna som gavs till Joseph Smith och Oliver Cowdery i Kirtlands tempel gav dem vägledning, inriktning och insikt. Vi kan också få inspiration på en personlig nivå när vi besöker templet för att få svar.

3. Vi kan finna en tillflykt i templet. I en tid av förföljelse och fattigdom insåg de heliga i Kirtland att Herrens hus var en fristad från de bekymmer som omgav dem. Detsamma gäller för oss i dag.

Jag har med åren funnit att det jag lärde mig om templet som ung missionär i Ohio har varit en välsignelse för mig och min familj. Ett exempel är när jag och min fru Amy var i templet ett år efter att vi hade gift oss och vi fick känslan att det var dags att skaffa barn. Vi var studenter och på grund av strama ekonomiska omständigheter frestades jag att ignorera maningen. Men Herren höll på att förbereda oss.

Vi fick tre missfall de följande två åren och jag undrade: ”Varför fick vi maningen att skaffa barn om vi inte kan få barn?” Sedan flyttade vi till Kalifornien, tog hjälp av en fertilitetsspecialist och fick slutligen vårt första barn, Mackenzie.

Genom att följa inspirationen vi fick i templet påbörjade vi en process som tog tre år. Om vi inte hade följt maningen då, skulle det förmodligen ha gått ytterligare minst tre år innan vi fick vårt första barn. Vi ser den upplevelsen som en välsignelse av förberedelse och uppenbarelse.

Vi fick ett andra barn, Emma, men sedan fick vi ytterligare ett missfall och förlorade vår son, Stewart. Månaderna och åren därefter har vi, när vi sökt efter frid, lärt oss att de flesta av templets symboler leder oss till Frälsaren och den helande balsam som bara hans försoning kan ge.

Jag är tacksam för templets välsignelser. Jag vittnar för er om att det är en plats för förberedelse, uppenbarelse och frid.