Min ångest vändes till tacksamhet

Bild

spädbarn som ligger på golvet

Foto med tillstånd av författaren

I september 2021 dog vår yngste son Joey efter att ha levt i bara två månader. Trots böner, fasta, prästadömsvälsignelser och de monumentala ansträngningarna från några av världens bästa läkare, lät lille Joeys kropp honom inte att leva.

Under Joeys sista ögonblick i livet höll min fru och jag honom. När jag såg honom ta sitt sista andetag brast allt inom mig. I desperation och djup ångest ropade jag till Herren. I sin barmhärtighet svarade han.

Genast ersattes min ångest med en intensiv känsla av tacksamhet som är svår för mig att beskriva med ord. Jag kände mig överväldigad av tacksamhet att Herren hade gett mig en underbar hustru, fyra vackra barn och förbund som band dem till mig för evigt. Jag kände mig som Alma den yngre när han upplevde en glädje lika intensiv som smärtan han tidigare hade känt (se Alma 36:20).

Medan jag värmdes av tacksamhet mot Herren fick jag ett djupt andligt intryck. Ångesten jag kände över min sons död hjälpte mig uppskatta den vånda som min himmelske Fader måste ha känt när hans Son dog för mig, och för resten av Guds barn för två tusen år sedan. Tack vare att Jesus Kristus dog för oss vet jag att jag får träffa min son igen.

På ett litet sätt förstod jag bättre det offer som vår himmelske Fader och hans Son hade gjort. Återigen kände jag mig tacksam för Guds djupa kärlek.

Under tiden som gått sedan vår sons död har jag ofta begrundat vad jag kände den dagen. Ångesten, tacksamheten och de mäktiga andliga intrycken har förändrat mig för evigt. Jag kan verkligen vittna om att livets prövningar ger oss erfarenhet och är till nytta för oss (se Läran och förbunden 122:7) om vi låter Herren engagera sig i våra liv och håller fast vid vår tro på Frälsaren och hans försoning.