Kyrkans presidenters lärdomar
Prästadömet, ansvaret att representera Gud


Kapitel 12

Prästadömet, ansvaret att representera Gud

Prästadömet är en evig princip som existerat hos Gud från begynnelsen och kommer att existera genom all evighet. De nycklar som getts för att användas genom prästadömet kommer från himlen, och detta prästadöme är verksamt i denna kyrka idag allteftersom den fortsätter att sprida sig över jorden.1

Introduktion

När president McKay talade på ett prästadömsmöte vid generalkonferensen återgav han en upplevelse han haft under sin tid som missionär i Skottland år 1898. Han och hans kamrat, äldste Peter Johnston, gick runt en byggnad som fångade deras uppmärksamhet eftersom det fanns en valvbåge av sten ovanför ytterdörren och en inskrift uthuggen i stenen. President McKay erinrade sig:

”Jag sade till min kamrat: ’Vad ovanligt! Jag ska se vad det står.’ När jag kommit tillräckligt nära kom detta budskap till mig, inte bara genom det som stod på stenen, utan också som om det kom från Honom i vars tjänst vi var:

’Vad än du gör, gör det väl’ …

Må Gud hjälpa oss att följa detta motto. Det är bara ännu en version av Kristi ord: ’Om någon vill göra hans vilja, skall han förstå om min lära är från Gud eller om jag talar av mig själv’ [se Joh 7:17], och detta vittnesbörd leder oss till att vi alla får den Helige Andens vägledning i vårt liv. Min innerliga bön är att de prästadömsbärare som samlats denna kväll … ska ta på sig det ansvar som Gud har ålagt dem, och överallt göra sin plikt.”2

President McKay blev välsignad när flera prästadömsbärare rättfärdigt utövade prästadömets kraft för hans räkning. I mars 1916 svämmade floden Ogden River över och gjorde bron i floddalens mynning instabil. Han berättade: ”Vi [han och hans bror Thomas E] hoppade in i en liten Ford och körde i full fart genom regnet och leran … Jag såg stenhögen där vid bron, och den tycktes vara lika intakt som den hade varit dagen innan. [Skämtsamt] sade jag därför: ’Jag ska åka över bron. Kan du simma?’ När jag sagt detta satte jag gasen i botten och åkte med högsta fart över bron, samtidigt som jag hörde Thomas E säga: ’O, se upp! Det är ett rep där!’ Vakten som gått därifrån vid sjutiden hade sträckt ut bomrepet över vägen och hans avlösare, dagvakten, hade inte anlänt. Jag panikbromsade men det var för sent. Repet krossade fönstret, repändan slog tillbaka och träffade min haka, slog sönder läpparna, slog ut tänderna i underkäken och bröt överkäken. Thomas E duckade och undgick att bli skadad, men jag slogs halvt medvetslös …

Omkring klockan nio samma morgon befann jag mig på operationsbordet … De sydde fast min överkäke och sydde ihop min underläpp och sargade kind med fjorton stygn. En av de närvarande kommenterade: ’Det var illa, han blir vanställd för livet.’ Helt visst var jag oigenkännlig. När jag kördes tillbaka i rullstol till mitt rum på sjukhuset anmärkte en av sköterskorna tröstande: ’Broder McKay, du kan bära skägg.’ Hon menade att jag därigenom skulle kunna dölja mina ärr … Tre mycket nära vänner … smorde och välsignade mig. Den som beseglade smörjelsen sade: ’Vi välsignar dig att du inte ska bli vanställd och att du inte ska känna någon smärta.’ …

På lördagskvällen kom doktor William H Petty på besök för att se om de tänder som fortfarande satt fast i överkäken kunde räddas. Han sade: ’Du har mycket ont, förmodar jag.’ Jag svarade: ’Nej, jag känner ingen smärta.’ … På söndagsmorgonen kom president Heber J Grant på besök från Salt Lake City … Han kom in och sade: ’David, säg inte något. Jag ska ge dig en välsignelse.’ …

Följande oktober … satt jag vid ett bord nära president Grant. Jag märkte att han såg på mig med viss uppmärksamhet och därefter sade han: ’David, härifrån kan jag inte se något ärr i ditt ansikte!’ Jag svarade: ’Nej, president Grant, det finns inga ärr.’”3

David O McKays lärdomar

Prästadömet är makten och myndigheten att representera Gud.

Närhelst prästadömet delegeras till mannen förlänas det inte till honom som en personlig utmärkelse, även om det blir det om han hedrar det, utan som en myndighet att representera gudomen och som en skyldighet att bistå Herren i åvägabringandet av odödlighet och evigt liv åt människan. [Se Moses 1:39.]4

Ni är män som bär Guds prästadöme, som innehar gudomlig myndighet att representera gudomen i det ämbete ni blir kallade till. När en man, en vanlig man, kallas att vara sheriff i sitt samhälle, förlänas han något mer. När en polisman på dessa gator håller upp sin hand i vägkorsningen, då stannar ni. Han är någonting mer än bara en enskild person, det finns en makt som han har fått. Och så är det under hela livet. Ingen människa kan få en ställning utan att bli större. Det är en realitet. Detsamma gäller prästadömets kraft.5

Prästadömet är en del av gudomen. Det är den myndighet och kraft som har den evige Fadern och hans Son, Jesus Kristus som enda källa …

När vi söker prästadömets källa … kan vi inte tänka oss något som ligger bortom Gud själv. I honom har det sitt centrum. Från honom måste det utgå. Därav följer att prästadömet, som tillhör Fadern, endast kan ges av honom. Därför måste alltid det prästadöme som bärs av människan delegeras genom myndighet. Det har aldrig funnits en mänsklig varelse som har haft rätt att själv ta på sig prästadömets kraft och myndighet. Det har funnits några som själva önskat ta på sig denna rätt, men Herren har aldrig erkänt den. På samma sätt som en ambassadör bara utövar den myndighet som getts honom av hans regering, så utövar den man som bemyndigats att representera gudomen endast den makt och de rättigheter som getts till honom. Men när en sådan myndighet ges har den, inom vissa begränsningar, hela den fullmakt varigenom man är bemyndigad att handla i en annan persons ställe. Alla officiella åtgärder utfärdade enligt en sådan fullmakt är lika bindande som om personen själv hade utfört dem …

Med tanke på det faktum att Skaparen är den eviga och varaktiga källan till denna kraft, att endast han kan styra den, och att inneha den är att ha rättigheten, som bemyndigad representant, till direkt umgänge med Gud, hur förnuftiga och ändå upphöjda är inte de förmåner och välsignelser som gjorts möjliga genom att inneha melkisedekska prästadömets makt och myndighet — de är de mest härliga som det mänskliga sinnet kan begrunda.

En man som har ett sådant umgänge med sin Gud finner snart att hans liv blir angenämare, att hans omdöme blir bättre så att han snabbt kan välja mellan rätt och fel, att han blir mildare och får mer medkänsla, att han är stark i anden och tapper i sitt försvar av det rätta. Han finner att prästadömet är en osviklig källa till lycka — en källa av levande vatten som uppväller till evigt liv.6

Prästadömets kraft tar sig uttryck såväl i kvorum som hos enskilda personer.

Strikt talat är prästadömet som delegerad kraft ett personligt förvärv. Men genom gudomligt påbud är de män som utsetts till att verka i särskilda ämbeten inom prästadömet förenade i kvorum. Sålunda tar sig denna kraft uttryck såväl i grupper som genom enskilda personer. Kvorumet är möjligheten för män med samma ambitioner att känna, älska och hjälpa varandra.7

Om prästadömet bara avsåg personlig utmärkelse och välsignelse eller enskild upphöjelse, skulle det inte behövas några grupper eller kvorum. Själva förekomsten av sådana grupper, inrättade genom gudomligt bemyndigande, visar vårt beroende av varandra, det oumbärliga behovet av ömsesidig hjälp. Vi är, genom gudomlig rättighet, sociala varelser.8

[Herren] insåg att dessa [prästadömsbärare] behövde umgänge, vänskap, gruppens styrka, och därför organiserade han kvorum och utsåg antalet i vart och ett av dem från diakon till sjuttio.

Dessa grupper kommer samman, först och främst för att undervisa och bygga upp, för att höja graden av kunskap generellt sett, och särskilt för att undervisa om moralisk och andlig kunskap, om tro och helighet, men också för att ge ömsesidig styrka att handla rättfärdigt. Dessa grupper tillgodoser ett behov som upplevs av mänskligheten i stort … Prästadömets kvorum … tillgodoser varje önskan om vänskap, broderskap och tjänande om männen bara gör sin plikt.9

Medlemmar i aronska prästadömet och medlemmar i melkisedekska prästadömets kvorum, vi är förpliktade att bygga upp våra kvorum. Låt oss inte riva ner dem genom att inte närvara vid prästadömsmötet, eller genom att inte förbereda oss eller försumma vår plikt. Låt oss känna, var och en av oss … att det är vår plikt att göra någonting som bygger upp kyrkan, eftersom det är kyrkans plikt att stadfästa sanningen och återlösa människosläktet från synd. Män i prästadömet, låt oss vara ett i detta uppbyggande, låt oss tillhöra välgörarna, och låt ingen man, från högpräst till diakon, i denna stora prästadömsrörelse — hamna i kategorin missdådare eller knotande.10

En prästadömsbärare måste alltid vara medveten om sina handlingar och ord.

Prästadömet är myndigheten att representera Gud. En man som tar emot prästadömet är en bemyndigad representant åt Herren inom det verksamhetsområde som han har kallats till. Den som representerar en viss grupp eller organisation är skyldig att sträva efter att representera denna grupp eller organisation på ett hedersamt sätt. Bästa sättet att vara en värdig representant för Herren är att leva på ett sådant sätt att man är mottaglig för Hans maningar. Inser ni vilken betydelse detta skulle få för ett dygdigt liv?

”… min Ande skall ej alltid sträva med människan”, (L&F 1:33) säger Herren. Var och en som bär prästadömet bör följaktligen leva på ett sådant sätt att det berättigar honom till Herrens inspiration. Och låt mig i detta avseende säga att kommunikation med den Helige Anden är lika verklig som er förbindelse via radion med de ohörda röster och den musik som fyller luften. Vibrationerna finns där.

På samma sätt är det med Guds Ande. Han är ständigt redo att vägleda och undervisa dem som ställer in sig på rätt våglängd genom ett rättfärdigt liv och som uppriktigt söker honom. Jag upprepar, det är varje mans plikt som är bemyndigad att representera honom, att leva på ett sådant sätt att han är mottaglig för denna Ande.11

Att bära Guds prästadöme genom gudomlig myndighet är en av de största gåvor som kan komma människan till del, och värdighet är av största betydelse. Själva kärnan i prästadömet är evig. Den är storligen välsignad som känner sitt ansvar att representera gudomen. Han bör känna det i sådan omfattning att han alltid är medveten om sina handlingar och ord. Ingen man som bär det heliga prästadömet bör handla mot sin hustru på ett respektlöst sätt. Ingen man som bär prästadömet bör underlåta att be om välsignelse för sin mat eller att knäböja tillsammans med sin hustru och sina barn och be om Guds vägledning. Hemmet förvandlas när mannen bär och hedrar prästadömet. Vi ska inte använda det på ett diktatoriskt sätt, för Herren har sagt att ”om vi försöka att skyla våra synder eller tillfredsställa vårt högmod och vår fåfängliga äregirighet, eller vi vilja öva kontroll, herravälde eller tvång över människobarnens själar genom någon grad av orättfärdighet, se, då undandraga sig himlarna för oss; Guds Ande bedrövas och när den undandragit sig oss är det slut med den mannens prästadöme eller myndighet”. (L&F 121:37)

Denna uppenbarelse, som gavs av Herren till profeten Joseph Smith, tillhör alla tiders vackraste undervisning i pedagogik eller psykologi och styrelsesätt, och vi bör läsa den om och om igen i det 121:a kapitlet av Läran och förbunden.12

Ingen medlem i denna kyrka, ingen make eller far, har rätt att svära i sitt hem, eller att tala vresigt till sin hustru eller till sina barn. Genom er ordination och ert ansvar kan ni inte göra det som prästadömsbärare och ändå vara trogna den ande som finns inom er. Ni bidrar till ett idealiskt hem genom er karaktär, genom att ni kontrollerar era passioner, ert humör, vaktar er tunga, eftersom detta gör ert hem till vad det är, och vad det kommer att utstråla i grannskapet. Gör vad ni kan för att främja frid och harmoni, oavsett vad ni får genomlida.13

Min bön är att vi må … förnimma prästadömets betydelse, att varje diakon i denna kyrka ska inse att när han får ta emot aronska prästadömet så blir han avskild bland sina kamrater, att vara annorlunda än andra. Han kan inte utan konsekvenser svära som andra pojkar kanske svär, han kan inte delta i de pojkstreck som andra pojkar kanske deltar i, han är inte med på dem. Detta är vad det innebär för en tolvårig pojke, och, biskopar, det är precis vad ni bör förklara för dem när ni kallar dem att vara diakoner. Gör mer än att kalla och ordinera dem. Ha ett samtal med dem och låt dem veta vad det innebär att få aronska prästadömet. De pojkar som kallats och undervisats på detta sätt bör utöva ett gott inflytande bland sina kamrater …

Det är vår skyldighet när vi tar emot prästadömet att vara ett exempel som är värt att efterlikna för våra vänner. Det är inte vad vi säger som påverkar dem. Det är vad vi gör. Det är vad vi är.14

Så länge som prästadömets medlemmar förtjänar vägledning av Kristus genom att handla ärligt och samvetsgrant mot sina medmänniskor, genom att motstå ondska i alla dess former, genom att trofast utföra sina plikter, finns det ingen kraft i världen som kan förhindra Jesu Kristi kyrkas framgång.15

Prästadömets kraft blir verksam när den används för att tjäna andra människor.

Vi kan föreställa oss prästadömets kraft som en uppdämd vattenreservoar. En sådan kraft blir dynamisk och åstadkommer något gott först när kraften frigörs och aktiveras i dalar, på fält, i trädgårdar och i lyckliga hem. Så är det också med prästadömet, beträffande mänskligheten. Kraften manifesteras endast när den aktiveras i människors liv, vänder deras hjärtan och önskningar till Gud och manar dem till att tjäna sin nästa.16

Vårt liv är inflätat i andras liv. Vi är lyckligast då vi bistår andra i deras liv. Detta säger jag därför att det prästadöme ni innehar betyder att ni ska tjäna andra. Ni representerar Gud i den uppgift ni har fått. ”Den som mister sitt liv för min skull, han skall vinna det.” (Matt 16:25)

Ni äldster kanske har någon bland er som är sjuk och hans skörd behöver bärgas. Kom samman och skörda den. En av er har en son på mission och han har ont om pengar. Fråga bara om ni kan hjälpa honom. Han kommer aldrig att glömma er omtanke. Det är sådana handlingar som Frälsaren tänkte på när han sade: ”Allt vad ni har gjort för en av dessa mina minsta bröder, det har ni gjort mot mig.” (Se Matt 25:40.) Det finns inget annat sätt att tjäna Kristus på. Du kan knäböja och be till honom, det är gott. Du kan vädja till honom att ge dig vägledning genom den Helige Anden — ja, vi gör det och vi måste göra det. Vi är tvungna att göra det. Men det är de praktiska, dagliga gärningarna, att kontrollera sin tunga, att inte tala ont om sin broder, utan tala väl om honom, som utgör sant tjänande enligt Kristus.18

”Vad du än gör, gör det väl.” Är du diakon, utför en diakons plikter väl. Är du lärare, utför ditt arbete väl. En präst som vakar över kyrkan, besöker medlemmarna — unga män i denna kyrka, om vi bara kunde utföra lärarens och prästens plikter, undervisa människorna om deras plikt, hur mycket skulle vi då inte främja det goda bland unga män på arton eller nitton år. Inte oförbätterliga [ovilliga att ta emot tillrättavisning], inte fega, utan ledare. Bröder, det finns ingenting i hela världen som är så kraftfullt som att leda ungdomar och få dem att utföra sin del väl i prästadömet.19

Prästadömsbärare har ansvaret att representera Gud som hemlärare.

Det står i Efesierbrevet, i fjärde kapitlet, att Kristus gjorde somliga till apostlar och somliga till profeter, somliga till evangelister och somliga till herdar och lärare, för att ”utrusta de heliga till att utföra sin tjänst att bygga upp Kristi kropp”. [Ef 4:12] Kyrkans hemlärare, som har det heliga prästadömet, har blivit ålagda det stora ansvaret att fullkomliggöra de heliga, och att bygga upp Kristi kropp. Därför anser jag att det inte är för mycket att säga att det är deras plikt, deras plikt, att i varje hem föra in just en sådan gudomlig anda som vi har upplevt här under dessa konferenssessioner. Inget större ansvar kan åvila någon människa än att vara lärare för Guds barn.

… Några av [hemlärarna] tycker inte att deras kallelse är så betydelsefull, att det inte ligger så stor värdighet i den, när faktum är att det inte finns något viktigare arbete i kyrkan. Vi kan inte säga om någon kallelse i kyrkan att den är viktigare än någon annan, eftersom alla har att göra med Guds barns utveckling, undervisning och frälsning. Detsamma gäller lärarens kall, men om något kall har företräde, på grund av större möjlighet att vinna människor till frälsning, så är det kallet som Guds prästadömsbärare har, som kommer i direkt kontakt med kyrkans enskilda medlemmar …

Det första ni måste göra, bröder, är att granska er själva för att se om ni är förberedda att undervisa. Ingen kan undervisa om det som han inte själv vet. Det är er plikt att undervisa om att Jesus Kristus är världens Återlösare, att Joseph Smith var en Guds profet och att Gud Fadern och hans Son personligen visade sig för honom i denna sista tidsutdelning. Tror du det? Känner du det? Utstrålar din person detta vittnesbörd när du går in i hemmet? Om det är så, kommer denna utstrålning att ge liv till de människor som du besöker för att undervisa. Om inte, kommer det att vara brist och torka, brist på den andliga atmosfär i vilken de heliga tillväxer …

Bröder, budskapet, och särskilt sättet varpå man presenterar budskapet, kanske inte är detsamma när det ges till någon som hela sitt liv verkat trofast i kyrkan, som när det ges till någon som är nyomvänd. Eftersom varje familj skiljer sig åt … så skiljer sig våra budskap och metoder åt, särskilt sättet att undervisa kan variera. Jag nämner detta bara för att vi ska tänka på att det är vår plikt att lära känna dem som vi ska undervisa. 20

Hemlärarens plikt utförs inte när han bara besöker varje hem en gång i månaden. Jag minns när en biskop gjorde det till en plikt för hemläraren att genast bege sig till ett hem där en familjemedlem gått bort och se vad som kunde göras för att trösta dem som sörjde och vidta åtgärder för begravningen. Det är hemlärarens plikt att se till att det inte föreligger någon brist, att om någon är sjuk bege sig dit och smörja och välsigna — att alltid vaka över dessa familjer.21

Jag tror att det i hemundervisningen finns ett av de bästa tillfällena i hela världen att uppväcka i dem som är försumliga, nedslagna och sorgsna, förnyat liv och en önskan att återvända till aktivitet i Jesu Kristi kyrka. Genom sådan aktivitet blir de återförda till den andliga atmosfär som lyfter deras själar och ger dem kraft att övervinna de svagheter som nu fjättrar dem.

Att ge hjälp, uppmuntran och inspiration till varje enskild person är varje hemlärares stora ansvar och förmån.22

Förslag till studier och diskussion

  • Vad menas med prästadömets kraft? (Se s 117–118.) Av vilka anledningar delegerade Herren prästadömets myndighet till människan? (Se s 118–119, 122–123.) Vari ligger skillnaden mellan att bara ta emot prästadömets myndighet och att ha kraft i prästadömet?

  • Fundera över ett tillfälle då prästadömets kraft utövades för din skull. Hur påverkade detta dig eller din familj? Hur kan vi använda sådana erfarenheter som ”undervisningstillfällen” för våra barn och barnbarn?

  • Varför är det nödvändigt att en prästadömsbärare lever värdig Andens vägledning? (Se s 120–122.) Vilka välsignelser utlovas dem som trofast håller fast vid prästadömets förbund och skyldigheter? (Se även L&F 84:33–34.)

  • Varför är hemundervisning så nödvändig i kyrkan? (Se s 123–124.) Vad kan vi göra för att bli bättre hemlärare? Hur kan president McKays råd till hemlärare tillämpas på besökslärare? Vad kan vi göra för att hjälpa hem- och besökslärare att känna sig välkomna i våra hem och lyckas i sina kallelser?

  • Hur kan vi ära prästadömet genom att be, studera skrifterna och bli mer Kristuslika? På vilka sätt kan föräldrar förbereda sina söner att ta emot prästadömet?

  • Hur tar kvinnor del av de välsignelser som är en följd av prästadömets kraft?

  • Vad är syftet med prästadömskvorum? (Se s 118–119.) Vilka ansvar hör ihop med att vara medlem av ett kvorum? (Se s 118–119.)

Skriftställen som hör till detta ämne: Första Petrusbrevet 2:9; L&F 84:33–48; 121:34–46

Slutnoter

  1. Conference Report, okt 1967, s 94.

  2. Conference Report, okt 1956, s 91.

  3. Se Cherished Experiences from the Writings of President David O. McKay, sammanst av Clare Middlemiss rev. uppl. (1976), s 138–140; styckeindelningen ändrad.

  4. Gospel Ideals (1953), s 168.

  5. Conference Report, okt 1954, s 83.

  6. Conference Report, okt 1965, s 103–104.

  7. Conference Report, okt 1965, s 104.

  8. Gospel Ideals, s 168.

  9. Gospel Ideals, s 180–181.

  10. Conference Report, apr 1909, s 68.

  11. Gospel Ideals, s 180.

  12. Conference Report, okt 1967, s 97.

  13. Conference Report, apr 1969, s 150–151.

  14. Conference Report, okt 1948, s 174.

  15. Gospel Ideals, s 167–168.

  16. Conference Report, okt 1965, s 103–104.

  17. Conference Report, okt 1950, s 112.

  18. Conference Report, okt 1955, s 129.

  19. Conference Report, okt 1954, s 84.

  20. Conference Report, okt 1916, s 57–60; styckeindelningen ändrad.

  21. Conference Report, apr 1956, s 86–87.

  22. Gospel Ideals, s 196.