Missionsarbete: ”Att nå fram till varje människohjärta”

När en man har fått kunskap och insikt känner han sig manad att delge andra den. När en man blivit lycklig lär honom anden som han omges av att sträva efter att andra ska bli lyckliga … Kan en människa bli lycklig utan att ha kunskap om Kristi evangelium? … Även om [människor] i världen försöker bli lyckliga på egen hand så kan de inte uppnå det de strävar efter. Det finns bara ett sätt för dem att bli lyckliga och det är genom att ta emot evangeliets fullhet som lär oss att inte vänta med att bli lyckliga tills vi kommit in i evigheten, utan sträva efter att vi och omgivningen ska få glädja oss åt den Allsmäktiges välsignelser redan här på jorden.

Vårt mål bör alltså vara: att lära oss hur vi är till nytta, att vara frälsare för vår nästa, att lära oss hur vi räddar dem, att delge dem kunskap om de principer som är nödvändiga för att de ska kunna uppnå samma grad av intelligens som vi själva har.⁵

Skaffa dig vänner i din omgivning eller välj ut en person och försök få fart på hans känslor, hans tro, hans sinne och hjälpa honom i hans livssituation. Försök att ge dem andlig insikt, och om de är syndare, försök då att frälsa dem från deras synder och befria dem ur fångenskapen, så att de kan få del av det ljus och den frihet som du har, för på så vis kan du göra gott mot dem, genom att använda den kunskap som Herren har gett dig.⁶ [Se förslag 2 på sidan 232.]

De heliga hade knappt slagit sig ner i dessa dalar [i Utah] förrän Herrens tjänare riktade deras uppmärksamhet på det stora missionsverk som det tillkom kyrkan att utföra.

Vi levde i armod, vi hade all möda i världen att göra området beboeligt, men vi kunde inte försumma den förpliktelse vi hade att sprida evangeliet utomlands, för Herren hade gett befallning om att evangelium skulle predikas i hela världen. Ett av bevisen på att detta verk är gudomligt är att de sista dagars heliga trofast sökt utföra denna Herrens befallning också när man fördrivit och förföljt dem.

Vid kyrkans generalkonferens i oktober 1849, endast två år efter att pionjärerna hade kommit till [Saltsjö]dalen, blev ett antal äldster kallade att öppna missioner i olika delar av världen. Fyra av de tolv apostlarna utsågs att ta ledningen. Aposteln Erastus Snow kallades att åka till Skandinavien, aposteln John Taylor till Frankrike, jag till Italien och aposteln Franklin D. Richards till England, där vi redan hade en mission. Med tanke på den svåra situation vi befann oss i — våra familjer var nästan utblottade — var det här ett stort åtagande för oss, men Herren hade kallat och vi ville lyda oavsett vilka offer det skulle medföra.⁷

Vi helgar vårt liv som vi inte anser ha något värde för oss, för att världen ska förstå att det finns en Gud i de eviga världarna och att han har med människornas angelägenheter att göra. Världen övergår alltmer till känslor av otro eller vantro. Till och med bland de kristna finns det hundratusentals, även om de inte medger det, som tror att Gud inte har med människorna att göra, eftersom det inte är populärt att tänka så. Vi måste träda fram, vi måste göra offer för att människorna ska få tro och kunskap.⁸

När vi kallar våra unga missionärer att gå ut till jordens folk så överväger de det hela, och eftersom de har hört andras upplevelser som varit ute som missionärer i världen så är det nog inte det allra trevligaste för dem att räkna med att drabbas av de prövningar och svårigheter som de förstår att de måste gå igenom. Men dygd i det här fallet är att vara villig att gå ut och att rätta sig efter kraven.⁹

Det finns somligt i samband med en mission som kanske inte är enbart angenämt för våra unga äldster. De inser att de måste offra hemlivets behag, och de begriper att de kommer att verka bland människor som inte alltid finner glädje i det de har att säga till dem. Å andra sidan känner de att de är i besittning av det eviga livets frön, och om de kan finna en uppriktig man eller kvinna så ska Herrens ande verka i hans eller hennes hjärta och kanske tar de då emot detta härliga budskap som de har att framföra. Detta skänker missionärer glädje och tillfredsställelse. Dessutom ser de i den här erfarenheten en chans att tillägna sig sådant som blir till stort värde för dem i framtida uppgifter. Det är sällsamt att bland alla de tusentals brev jag fått från dem som blivit kallade att gå ut som missionärer — för de mesta unga män — kan jag bara komma på ett enda fall när någon avböjde kallelsen. Varför är det så? Det beror på att odödlighetens och kärlekens ande, den Allsmäktiges ande, är över dessa unga äldster, och de har fått uppenbarelser som inspirerar dem att göra sådant som annars inget annat skulle kunna förmå dem att göra.¹⁰ [Se förslag 3 på sidan 232.]

Vi sänder ut våra äldster för att predika evangelium. Vem sänder ut dem? … Israels Gud sänder ut dem. Det är hans verk. Ingen dödlig människa intresserar sig så för en äldstes framgång när han predikar evangelium som den Herre gör som sände ut honom att predika för det folk som är Herrens barn. De är hans barn från den andra världen och kom hit därför att han ville att de skulle komma hit.¹¹

Vi känner att ni [missionärer] ska ha stor framgång eftersom vi vet att ni har blivit kallade av Gud. Människors visdom kunde aldrig ha tänkt ut ett verk som detta. Jag förundras när jag tänker på dess storslagenhet. Jag kan säga att det är precis det verk som är nödvändigt nu, och jag känner att ni kommer att ägna er åt det med hela er själ. Utveckla den anda som Jesus gav uttryck för när han sade att han inte kunde göra något av sig själv utom det som Fadern hade sänt honom att göra [se Joh. 5:30].

Bry er inte om era svårigheter och skenbara förluster, bortse från era egna intressen, så får ni stor framgång och hela kyrkan ska påverkas av ert arbete.

Bry er inte om ointresset hos somliga där ni verkar och de små besvikelser ni får uppleva. Herrens ande ska vara över er och ni ska kunna väcka anden hos dem ni tjänar och övervinna deras likgiltighet … ni ska kunna vara helt säkra på att ni utfört det verk som ni kallades att utföra …

Ni har förlänats fullständig myndighet, men det är inget som ni behöver prata om. Ni ska upptäcka att det inte finns något behov av att prata om det. Herrens ande ska bekräfta er myndighet och människorna känna att ni har den. Den här bekräftelsen och känslan blir er myndighet.

Ni ska upptäcka att somliga tror att de vet mer än ni gör, men om ni gör er plikt som föreslagits, så ska de innan ni går känna att ni har lite mer än de har och att ni varit till välsignelse och hjälp för dem …

Försök att vara sådana att de ni skickats till tycker att ni är sympatiska. Den ödmjukhet man iakttar hos er och Herrens ande som vilar över er kommer att visa att ni är kvalificerade att inneha den ställning som ni har kallats till. Försök att förstå den mänskliga naturen och handla därefter, för att alla ska bli lyckliga och allting angenämt …

Det finns ett sätt att nå fram till varje människohjärta, och det är er uppgift att finna vägen till deras hjärtan som ni blivit kallade att gå till …

Mitt hjärta manar mig att säga: Gud välsigne er. Ni kommer att bli avskilda innan ni ger er av, och vi ska be för er och vara djupt intresserade av hur det går för er. Var ödmjuka. Ni kan påverkas av två motiv när ni ser på en åhörarskara. För det första, önskan att göra intryck på dem som vältalare, men sedan kommer frågan upp: Varför är jag här? För att så livets frön i hjärtat hos dina åhörare. Du bör be i ditt hjärta: ”Herre, låt mig få göra det. Låt mig ha kraften genom din Ande att röra vid ditt folks hjärtan!” Allt en äldste behöver göra är att uppsända den här korta bönen. Det är allt du behöver göra. ”Låt mig få säga någonting som kan rädda dessa själar!” Det här är det som första presidentskapet … och alla dina bröder vill att du ska göra.¹²

Se till att koncentrera er på att putsa er andliga vapenrustning. Jag märker att när jag lägger mina jordiska angelägenheter åt sidan så är jag odelad i fråga om andliga ting. Be, bröder, och det skadar inte att fasta … Skämta inte för mycket, akta er för att bedröva Anden. Jag upptäckte efter en vecka eller två på missionsfältet att det var möjligt för mig att glömma mitt hem. Guds ande stödde mig. Naturlighet och gladlynthet tilltalar Anden, men akta er för uppsluppenhet … Fortsätt att be så att Guds ande kan vila över er, från hjässan till fotsulorna.¹³

Äldsterna som arbetar i vingården bör aldrig glömma att de är himlens sändebud, bärare av det glada budskapet till folken som inte känner Herren …

När profeten Joseph Smith sände de första äldsterna utomlands förutsåg han mottagandet som de skulle få. Han talade om för dem att även om en liten del av befolkningen skulle ta emot dem såsom Guds tjänare, skulle den stora massan förkasta dem och inte bry sig om deras budskap. Det här har varit Guds tjänares lott ända från tidernas begynnelse. Vi måste nöja oss med frukterna av trofast arbete, även om bara ett fåtal genom vår medverkan får kunskap om sanningen …

Jag hoppas innerligt och ber att ingen äldste på fältet … ska glömma sig så till den grad att han faller offer för världens lockelser. Det enda säkra sättet att undvika dem är att sky allt ont, ja, blotta anblicken av det onda. De kommer att ställas inför frestelser i en eller annan form. Fienden till vår frälsning har gjort detta till sin uppgift, men Israels äldsters uppgift är att höja sig över frestelsen. För att lyckas med det måste de hålla sig obesmittade av världen … Om de utvecklar och vårdar missionärsandan och inser betydelsen av den höga kallelse som de fått genom Jesus Kristus och lever därefter, då kan de vara människors vägledare och frälsare och återspegla himlens ljus för dem och skilja sig från andra människor. Men om de går in på fiendens område och tar del av världens ande, då förlorar de sin styrka och blir som andra människor. Då duger de inte till någonting annat än att återvända hem och tömma sorgebägaren, i likhet med andra som fallit. Och deras nära och kära ska sörja över deras tillstånd … Om de ständigt söker sig till Herren i ödmjukhet, med blicken endast fäst på hans ära och härlighet, om deras hjärtans önskan är att människosjälarna ska bli frälsta, om de gör allt de kan för att uppnå deras frälsning, då ska de känna en obeskrivlig glädje i arbetet här på jorden och ska till sist med Fadern och Sonen få del av ting som är alltför stora och härliga för att vanliga dödliga ska kunna förstå eller begrunda dem.¹⁴ [Se förslag 4 och 5 på sidan 232.]

Vi räknar med att … det för vår del ska krävas stort tålamod, stor tro och stor uthållighet för att fullborda det här verket. I städerna … där tusentals till slut tog emot evangeliet, tillbringade vi i många fall månader med till synes fruktlöst arbete innan vi lyckades uppnå att man gav akt på och levde efter dessa principer … I några [fall] måste vi kanske inte bara ägna månader utan till och med år, men vi är förvissade om att vi med tro, bön, gärningar och Herrens välsignelse till slut ska övervinna alla dessa svårigheter, till Guds ära och härlighet. Dessutom ska vi själva ha tillfredsställelsen av att veta att vi har gjort vår plikt och renat våra kläder från alla människors blod.¹⁵

Innan jag fortsatte till Italien besökte jag vid [ett] tillfälle Manchester, Macclesfield, Birmingham, Cheltenham, London, Southampton och South Conferences [i England]. … Jag hade nöjet att få träffa många som jag hjälpt till att föra in i kyrkan [åtta år tidigare]. Jag behöver knappast säga att det var en sann glädje att få träffa dem igen. Det är alltid underbart att tänka tillbaka på den glädjen. Aposteln Johannes sade på sin tid: ”Vi vet att vi har gått över från döden till livet, ty vi älskar bröderna.” [1 Joh. 3:14.] Den kärlek som missionärsäldsterna känner för jordens alla folk, vilka är mer eller mindre främlingar för dem, och som folken känner för äldsterna som överlämnar evangeliets budskap till dem, är i sig vittnesbörd nog för att övertyga den som har ett uppriktigt hjärta om att dess källa är gudomlig och att Gud är med oss. Denna heliga känsla som den Helige Anden har väckt hos oss har redan åstadkommit att vi skiljer oss som grupp från resten av människosläktet. Det är den känsla som till sist ska förändra hela världen och övertyga de icke troende inte bara om att Gud är allas vår Fader utan också om att vi är hans vänner och tjänare.¹⁶

Jag har vigt mitt liv åt att tjäna Herren, jag har lagt mitt allt på offeraltaret för att kunna ära honom, göra hans vilja på ett sätt som behagar honom och sprida livets principer bland människorna. När jag blickar tillbaka på de gångna åren och ser hur Herrens hand på ett förunderligt sätt öppnade vägen för mig och skänkte mig framgång i allt som rörde dessa missioner, och detta långt utöver mina förväntningar, då känner jag mig extra sporrad att fortsätta framåt in i framtiden. Jag saknar ord för min djupa tacksamhet över hans välsignelser. Dessa bröder och heliga vars frikostiga själar och engagemang i Guds verk kommit till uttryck i synnerhet i deras tjänande som missionärer — måtte den Allsmäktiges välsignelser strömma ut över dem med samma frikostighet! Och när de senare i livet hör det underbara ljudet av tusentals, ja, tiotusentals bland dessa folk som lovprisar Gud för det uppenbarelsens ljus som de fick, så ska också de glädja sig åt att veta att de hade del i att åstadkomma denna återlösning.¹⁷ [Se förslag 6 på sidan 232.]