Lyft upp ditt huvud och fröjda dig

År 1981 åkte min pappa, två nära vänner och jag iväg på ett äventyr i Alaska. Vi skulle landa på en avlägsen sjö och klättra upp på några vackra höjder. För att minska packningen som vi själva behövde bära, svepte vi in våra förnödenheter och lade i lådor, täckte dem med skumplast, försåg dem med stora färgglada vimplar och kastade ut dem från fönstret på vårt lättviktsplan vid vår destination.

Vi letade och letade när vi kom fram, men till vår bestörtning kunde vi inte hitta en enda låda. Till slut hittade vi en. Den innehöll en liten gasspis, en presenning, lite godis och ett par påsar pasta och köttfärssåsmix – men ingen köttfärs. Vi hade ingen möjlighet att kommunicera med resten av världen och hade beställt hämtning om en vecka.

Jag lärde mig två värdefulla läxor av den upplevelsen: Ett, kasta inte ut din mat genom fönstret. Två, ibland måste vi möta svårigheter.

Vår första reaktion på svårigheter är ofta ”varför jag”? Men att fråga sig varför tar aldrig bort svårigheten. Herren kräver att vi övervinner utmaningar och han har sagt ”att allt detta skall ge [oss] erfarenhet och tjäna [oss] till godo”.¹

Ibland ber Herren oss göra något som är svårt och ibland skapas våra utmaningar genom vår egen eller andras användning av handlingsfriheten. Nephi upplevde båda de här situationerna. När Lehi bad sina söner återvända för att hämta plåtarna hos Laban, sa han: ”Och se, nu knotar dina bröder och säger att det är något svårt jag har begärt av dem. Men se, jag har inte begärt det av dem, utan det är en Herrens befallning.”² Vid ett annat tillfälle använde Nephis bröder sin handlingsfrihet till att begränsa hans: ”De bar hand på mig, ty se, de var mycket vreda och de band mig med rep, ty de traktade efter att beröva mig livet.”³

Joseph Smith mötte något svårt i Libertyfängelset. Utan undsättning i sikte och i förtvivlan, utropade Joseph: ”O Gud, var är du?”⁴ Utan tvivel har en del av oss känt oss som Joseph kände sig.

Alla möter svårigheter: en närståendes död, skilsmässa, ett vilsegånget barn, sjukdom, trosprövningar, arbetslöshet eller andra motgångar.

Jag förändrades för alltid när jag hörde de här orden från äldste Neal A. Maxwell i de tolv apostlarnas kvorum, sagda mitt under hans kamp mot leukemi. Han sa: ”Jag [ägnade] mig åt eftertanke och begrundan, och då kom följande lärorika och tröstande ord till mitt sinne: ’Jag har gett dig leukemi för att du ska kunna undervisa mitt folk på ett äkta sätt’.” Han uttryckte sedan vidare hur den här erfarenheten hade välsignat honom med ”perspektiv på evighetens stora realiteter. … Vissa glimtar av evigheten kan hjälpa oss färdas de närmaste hundra meterna, vilket kan vara mycket svårt.”⁵

För att hjälpa oss ta oss igenom och besegra våra svårigheter med sådana glimtar av evigheten vill jag föreslå två saker. Vi måste möta svårigheter genom att för det första förlåta andra, och för det andra genom att ge oss själva till vår himmelske Fader.

Att förlåta dem som kanske orsakat vår svårighet och förlika oss ”med Guds vilja”⁶ kan vara mycket svårt. Det kan göra mest ont när våra svårigheter orsakas av en familjemedlem, en nära vän eller till och med av oss själva.

Som ung biskop lärde jag mig om förlåtelse när min stavspresident, Bruce M. Cook, berättade följande. Han förklarade:

”I slutet av 70-talet startade några kollegor och jag ett företag. Vi gjorde inget olagligt, men några dåliga beslut i kombination med de svåra ekonomiska tiderna fick oss i konkurs.

Några investerare stämde oss för att få tillbaka det de förlorat. Deras advokat råkade vara rådgivare i min familjs biskopsråd. Det var mycket svårt att stödja den man som verkade vara ute efter att tillintetgöra mig. Jag blev allt bittrare på honom och såg honom som min fiende. Efter fem år av rättsliga strider förlorade vi allt vi ägde, till och med vårt hem.

År 2002 fick min fru och jag veta att stavspresidentskapet, som jag verkade i som rådgivare, skulle omorganiseras. På en kort semesterresa innan jag avlöstes frågade hon mig vilka jag skulle välja som mina rådgivare om jag kallades som ny stavspresident. Jag ville inte prata om det, men hon gav sig inte. Till slut dök ett namn upp i mitt sinne. Då nämnde hon namnet på den advokat som vi ansåg var den som främst hade orsakat oss våra svåra problem 20 år tidigare. När hon sa det, bekräftade Anden att det var han som skulle bli den andre rådgivaren. Kunde jag förlåta den mannen?

När äldste David E. Sorensen kallade mig att verka som stavspresident gav han mig en timme att välja rådgivare. Med tårar i ögonen sa jag att Herren redan hade gett mig den uppenbarelsen. När jag uttalade namnet på mannen jag hade ansett vara min fiende, försvann vreden, förbittringen och hatet jag hade hyst. I det ögonblicket fick jag veta vilken frid som följer på förlåtelse genom Kristi försoning.”

Men andra ord, min stavspresident ”förlät honom uppriktigt”, liksom Nephi i forna tider.⁷ Jag kände president Cook och hans rådgivare som två rättfärdiga prästadömsledare som älskade varandra. Jag bestämde mig för att bli som de.

Många år tidigare, under vårt missöde i Alaska, lärde jag mig snabbt att detta att skylla våra omständigheter på andra – på piloten som kastade ut maten när det började mörkna – inte var en lösning. Men, under det att vi upplevde fysisk utmattning, brist på mat, sjukdom och övernattning på barmark under en kraftig storm med bara en presenning som skydd, lärde jag mig att ”ingenting är omöjligt för Gud”.⁸

Ungdomar, Gud kräver svåra saker av er. En 14-årig ung kvinna tävlade i basketboll. Hon drömde om att spela basket på high school som sin storasyster. Men så fick hon veta att hennes föräldrar hade kallats att presidera över en mission i Guatemala.

När hon kom dit upptäckte hon att ett par av hennes kurser skulle hållas på spanska, ett språk hon ännu inte talade. Det fanns inte ett enda idrottslag för flickor på hennes skola. Hon bodde på fjortonde våningen i en välbevakad byggnad. Till råga på allt fick hon inte gå ut, av säkerhetsskäl.

Hennes föräldrar hörde henne gråta sig till sömns varje kväll i flera månader. Det fick deras hjärtan att brista! Till slut bestämde de sig för att skicka hem henne till hennes mormor för att gå i skola där.

När min fru gick in i vår dotters rum för att berätta för henne om beslutet, såg hon vår dotter på knä i bön med Mormons bok uppslagen på sängen. Anden viskade till min fru ”det kommer att gå bra för henne”, och min fru lämnade tyst rummet.

Vi hörde henne aldrig mer gråta sig till sömns. Med beslutsamhet och Herrens hjälp tog hon sig tappert igenom de där tre åren.

Mot slutet av vår mission frågade jag min dotter om hon skulle gå ut som heltidsmissionär. Hon svarade: ”Nej pappa, det har jag redan gjort.”

Jag förstod henne! Men ungefär sex månader senare väckte Anden mig mitt i natten med det här budskapet: ”Jag har kallat din dotter att verka som missionär.”

Min reaktion var ”Fader i himlen, hon har gett så mycket”. Jag tillrättavisades genast av Anden och insåg att Herren fordrade att hon tjänade som missionär.

Strax därpå bjöd jag ut min dotter på lunch. Tvärs över bordet frågade jag henne: ”Ganzie, vet du varför vi är här?”

Hon svarade: ”Ja, pappa. Du vet att jag måste gå ut som missionär. Det är inget jag vill, men jag gör det.”

Eftersom hon gav sin vilja till sin himmelske Fader, tjänade hon honom av hela sitt hjärta, sin förmåga, sitt förstånd och sin styrka. Hon har lärt sin pappa att göra något svårt.

I en världsomfattande andakt för ungdomar, uppmanade president Russell M. Nelson ungdomarna att göra några svåra saker. President Nelsons femte uppmaning var att de ska ”sticka ut och vara annorlunda än världen. … Därför behöver Herren att du ska se ut som, låta som, bete dig som och klä dig som en sann lärjunge till Jesus Kristus.”⁹ Det kan vara svårt, men jag vet att ni kan göra det – med glädje.

Kom ihåg att ”människorna är till för att de skall kunna ha glädje”.¹⁰ Trots allt som Lehi fick utstå, fann han ändå glädje. Kommer ni ihåg att Alma var ”nedtyngd av sorg”¹¹ på grund av Ammonihahs folk? Ängeln sa till honom: ”Välsignad är du, Alma. Lyft därför upp ditt huvud och fröjda dig. … Ty du har varit trofast i att hålla Guds bud.”¹² Alma lärde sig en stor sanning: Vi kan alltid glädjas när vi håller buden. Kom ihåg att trots krigen och svårigheterna under befälhavare Moronis tid, ”hade Nephis folk … [aldrig] haft en lyckligare tid”.¹³ Vi kan och bör finna glädje när vi står inför svårigheter.

Frälsaren mötte svårigheter: ”Världen skall … akta honom för intet. Därför gisslar de honom, och han låter det ske. Och de slår honom, och han låter det ske. Ja, de spottar på honom, och han låter det ske på grund av sin kärleksfulla godhet och sitt tålamod med människobarnen.”¹⁴

På grund av denna kärleksfulla godhet utstod Jesus Kristus försoningen. Därför säger han till var och en av oss: ”I världen får ni lida, men var frimodiga: jag har övervunnit världen.”¹⁵ Tack vare Kristus kan också vi övervinna världen.

När vi möter svårigheter på Herrens sätt, må vi då lyfta våra huvuden och fröjda oss. Vid det här heliga tillfället att vittna för världen, förkunnar jag att vår Frälsare lever och leder sin kyrka. I Jesu Kristi namn, amen.