Gällde riktlinjerna mig?

Det har alltid varit lätt för mig att välja att klä mig passande. Jag växte upp i ett hus med höga normer, och när jag gifte mig i templet påminde tempelklädnaden mig om att klä mig passande.

Men det visade sig vara svårt att köpa en baddräkt. Utan tempelklädnadens riktlinje ville jag ha baddräkter som jag skulle skämmas för om någon jag kände såg mig i dem.

Min make och jag planerade att åka på en kryssning bara han och jag. Jag tyckte att kryssningen skulle vara ett perfekt tillfälle att ha en sådan baddräkt. Jag skulle inte träffa någon jag kände och därför skulle jag inte känna mig skyldig. Ingen skulle veta att jag var sista dagars helig, och alla andra kvinnor på båten skulle troligen vara klädda som jag.

Eftersom jag redan var gift fanns det ingen riktig anledning för mig att ha en passande baddräkt. Det trodde jag i alla fall. Riktlinjerna för passande klädsel var bara till för tonåringar, eller hur? Men jag hade en gnagande känsla i bakhuvudet. Jag hade gift mig i templet. Jag hade uppnått mitt mål att hålla mig värdig och hitta en värdig make. Och jag ville fortsätta att välja det rätta.

Jag bestämde mig för att läsa avsnittet ”Klädsel och utseende” i Vägledning för de unga. Det var ett tag sedan jag hade läst häftet, så orden lyste i ögonen på mig: ”Genom din klädsel och ditt utseende visar du att du vet hur värdefull din kropp är. Du kan visa att du är en Jesu Kristi lärjunge och att du älskar honom” ([2011], s. 6).

Orden ekade i mitt huvud. Var jag en Jesu Kristi lärjunge? Var jag villig att vara sann — alltid och överallt (se Mosiah 18:9)?

Sedan dess har jag bestämt mig för att även om jag snart är 30 så måste jag hålla fast vid principerna jag lärde mig som tonåring. Principerna gäller definitivt mig fortfarande. Jag vill vara ett gott exempel för mina barn. Jag vill att de ska veta att jag är en Jesu Kristi lärjunge.