Vi engagerade oss

Vi flyttade från en stor stad med många sista dagars heliga till ett samhälle med 5000 invånare i djupaste Södern i Förenta staterna. Vi bodde där i över sju år. När jag gick ut ur ortens järnhandel vår första dag där, sade det unga affärsbiträdet: ”Ha en bra dag, fru Grant.”

Jag frågade: ”Hur vet du vad jag heter?”

Han svarade: ”Ni är de enda nya i stan.”

Vi hittade ett hus rakt över gatan från en protestantisk kyrka och ett kvarter från en annan, men vi bodde 45 minuter från närmaste möteshus i vår kyrka. Varje söndag, och några gånger under veckan, åkte vi den långa vägen dit. Under de där sju åren verkade min make i biskopsrådet och jag verkade som Primärs president och sedan som Unga kvinnors president.

Vi visste att det sociala livet och pulsen i små samhällen finns i de lokala kyrkorna. För att bli accepterade visste vi att vi måste engagera oss. Våra tre små barn blev snart vän med andra barn i församlingen, men vi ville också att de skulle känna en gemenskap i området där vi bodde. Vi uppmuntrade dem att under veckan engagera sig i aktiviteter i de lokala kyrkorna, bland annat familjemiddagen på onsdagskvällar i en kyrka.

Vi anmälde vår son och våra flickor till lokala ungdomsprogram. Våra barn var också med på sommarbibelskola i båda kyrkorna i närheten. Våra flickor sjöng i ungdomskören i en lokal kyrka. En av döttrarna blev till och med solist i kören. Vår son var med i en lokal ungdomsgrupp.

En besökande väckelsepredikant predikade ofta emot ”mormonerna”, men våra grannar visste att vi inte var som folket predikanten varnade dem för.

Varje sommar sponsrade en protestantisk kyrka ett regionalt ungdomsläger på S:t Simons Island i Georgia. Efter ett sådant läger sade prästen från talarstolen: ”Den enda ungdomen som åkte på lägret den här sommaren var vår trevliga lilla mormonflicka Kelly Grant.”

Våra protestantiska grannar accepterade oss eftersom vi hade accepterat dem. Vi behövde aldrig kompromissa med våra normer eller principer.

Allteftersom våra barn växte upp så växte också deras vittnesbörd om den återställda kyrkan. Det de lärde sig av andra kyrkors bibelberättelser hjälpte dem att bättre hitta samband mellan Bibeln och Mormons bok. Dessutom såg de vilken viktig roll prästadömet har i vår kyrka, och de kunde känna skillnaden.

När våra barn började bli så gamla att de kunde gå ut på dejt, förflyttades min make till Atlanta av sitt företag. Jag grät när vi skrev över vårt hus till de nya ägarna. Vår advokat kramade mig och sade kärleksfullt: ”Ingen kan någonsin säga att mormonerna inte har varit här.”

Våra barns småstadsupplevelse med protestanter lärde dem tolerans, tålamod och förståelse. De hittade sådant som de hade gemensamt med personer som hade en annan tro. Det hjälpte dem att vara ambassadörer för kyrkan. Och de lärde sig uppskatta värdet av den Helige Anden, prästadömet och den stora kärlek som Frälsaren har till oss alla.

Vi omvände inte någon under de där sju åren, men vi planterade frön. Vi är välsignade idag tack vare att folket i det lilla samhället kom in i vårt liv. Jag hoppas att de är välsignade för att vi kom in i deras liv.