Ett ljus i Afrika

För några år sedan hade min hustru Harriet och jag en minnesvärd upplevelse där vi såg en uppfyllelse av det här löftet. Vi var i Västafrika, en vacker del av världen där kyrkan växer och de sista dagars heliga är förtjusande. Men Västafrika har också många problem. Jag kände mig särskilt sorgsen över den fattigdom jag såg. I städerna är arbetslösheten stor och familjer kämpar ofta för att klara av sina dagliga behov och sin säkerhet. Jag kände djup smärta över insikten att många av våra dyrbara medlemmar lever under sådana förhållanden. Men jag insåg också att dessa goda medlemmar hjälper varandra genom att lätta varandras tunga bördor.

Vi kom så småningom fram till ett av våra möteshus nära en stor stad. Men istället för att finna ett folk nedtyngt och försjunket i mörker fann vi ett glädjefullt folk som utstrålade ljus! Glädjen de kände över evangeliet smittade av sig och lyfte våra andar. Den kärlek de visade oss gjorde oss ödmjuka. Deras leenden var äkta och medryckande.

Jag minns att jag undrade då om det över huvud taget kunde finnas ett lyckligare folk på jordens yta. Fastän de här kära heliga var omgivna av svårigheter och prövningar var de fyllda av ljus!

Mötet började och jag inledde mitt tal. Men snart därefter blev det elavbrott och vi satt där i fullständigt mörker.

En stund kunde jag knappt se någon i församlingen, men jag kunde se och känna våra heligas lysande och vackra leenden. Vad jag älskade att vara tillsammans med det här underbara folket!

Mörkret i kapellet fortsatte, så jag satt bredvid min hustru och väntade på att strömmen skulle sättas på igen. Medan vi väntade hände något anmärkningsvärt.

Några röster började sjunga återställelsens psalmer. Och så stämde andra in i sången. Och så några fler. Inom kort fylldes kapellet av en ljuv och överväldigande kör av röster.

De här medlemmarna behövde inga psalmböcker, de kunde varje ord i alla psalmerna de sjöng. Och de sjöng den ena psalmen efter den andra med en energi och ande som rörde min själ.

Så småningom kom strömmen på igen och fyllde rummet med ljus. Harriet och jag såg på varandra med tårdränkta kinder.

Mitt i ett stort mörker hade de här vackra och underbara heliga fyllt möteshuset och våra själar med ljus.

Det var en djup och berörande upplevelse för oss — en som Harriet och jag aldrig glömmer.