Han välsignade min falska ton

Mina öron var röda av förlägenhet när min tonårsson Derek och jag hade sjungit ”Min själ, dig gläd”¹ på sakramentsmötet. Jag hade inte värmt upp rösten ordentligt innan mötet började, och följden blev att rösten sprack när jag försökte nå en hög ton.

Jag kände mig obehaglig till mods när jag satte mig ner på bänken, trots de uppmuntrande blickarna från min leende hustru som försäkrade mig om att jag inte hade förstört mötets anda.

Efter avslutningsbönen gick jag ut till min bil för att hämta en lektionsbok. En syster i vår församling stod nära dörren och grät. En vän stöttade henne med en arm om hennes axel. När jag gick förbi sade systern mitt namn och uttryckte sin uppskattning till mig för att jag hade valt den psalm vi sjöng och för att vi hade framfört den på ett sätt som hon blev djupt rörd av.

Hon förklarade att hon hade fött ett dödfött barn flera dagar tidigare och hade kämpat med ilska och förtvivlan sedan dess. När Derek och jag sjöng psalmen hade hon känt hur Anden bäddade in hennes värkande själ i en fridfull, trösterik värme. Den hade fyllt henne med det hopp hon behövde för att kunna bära sitt sorgekors.

Jag mumlade generat fram ett tack och gick ut genom dörren, välsignad och ödmjukad av hennes ord. När jag kom fram till bilen kom jag att tänka på ett brasaftonstal av Kim B. Clark. president för Brigham Young-universitetet–Idaho. Han sade: ”När vi handlar i tro på [Jesus] och gör hans arbete så är han med oss” när vi tjänar andra och ”välsignar oss så att vi säger precis vad de behöver höra”. Han sade också att ”det vi egentligen säger och egentligen gör kan kännas lite pinsamt eller opolerat. … Men Frälsaren tar våra ord och våra handlingar och för dem genom sin ande till människors hjärtan. Han tar vår uppriktiga men ofullkomliga ansträngning och förvandlar den till något som är helt rätt, ja, faktiskt något som är fullkomligt.”²

Tårar av tacksamhet fyllde mina ögon när jag återvände till möteshuset. Herren hade välsignat ett opolerat sångnummer och på ett fullkomligt sätt fört dess budskap till en ung systers förtvivlade hjärta för att trösta hennes sörjande själ. Dessutom använde Herren den här rörande upplevelsen för att ingjuta större förståelse i mitt hjärta angående en djup evangelieprincip.