Mina tacksamhetsböner

För ett antal år sedan köpte min make och jag ett hus vi älskade, och vi använde mycket tid och pengar till att rusta upp det. Arton månader senare försämrades vår ekonomi. Vi tvingades använda våra med möda förvärvade besparingar på avbetalningar och en rad oförutsedda utgifter.

Månader av prövningar och ekonomiska svårigheter passerade förbi. En månad var särskilt svår. Vi ställdes inför hus- och bilreparationer, läkarutgifter och försämrad lön. Våra besparingar försvann snabbt.

Jag minns att jag gång på gång bad om det vi behövde. Överväldigad av stress hade jag svårt att ta hand om våra barn och familjens behov ordentligt. Jag kände mig deprimerad och förtvivlad. Men jag fortsatte ändå att be och söka tröst. Jag visste att det här var ett ankare som hindrade mig från att falla ännu längre ner i mörkret.

Efter att ha bett om hjälp i flera månader, började jag fundera över hur jag kunde ber mer innerligt. Anden påminde mig om råd från prästadömsledare och skriftställen som undervisade om vikten av att uttrycka tacksamhet till vår himmelske Fader. De här maningarna hjälpte mig inse att jag behövde uttrycka en djupare uppskattning för mina välsignelser och fråga mindre efter det som min familj och jag behövde. Jag bestämde mig för att under en vecka försöka låta bli mina dagliga vädjanden och bara uttrycka tacksamhet i mina böner.

Det var svårt. Jag kände att min familj hade så många behov. Det kändes som om jag svek familjen när jag inte bad om de välsignelser som vi så innerligt behövde. Hur skulle Herren välsigna mig om jag inte bad om det?

Trots att jag var nervös så försökte jag. Jag insåg snart att mina böner inte längre var monotona vädjanden. Jag återfick förmågan att se andras behov och se bortom mina problem till de välsignelser som jag redan hade. Min tacksamhet förde mig närmare Frälsaren och tröstade mig på sätt som inte skulle ha varit möjliga annars.

Jag kom hela tiden att tänka på ett skriftställe: ”Om nu Gud ger sådana kläder åt gräset, som i dag står på ängen och i morgon kastas i ugnen, hur mycket mer skall han då inte klä er? Så lite tro ni har!” (Matt. 6:30). Det här skriftstället gjorde mig mer ödmjuk när jag fortsatte be. Genom att vara tacksam lärde jag mig mer om sann ödmjukhet.

Allteftersom veckorna gick förändrades mina böner från ”jag tackar dig för mat, kläder och tak över huvudet” till ”jag tackar dig för att du har bevarat och välsignat min familj, för beskyddet som du hela tiden ger oss. Jag tackar dig för de förnödenheter som du fortsätter att välsigna oss med.” Jag kommer också ihåg att be: ”Jag tackar dig för vår tillit till dig, för din omsorg om oss och för den väg du bereder så att vi kan fly denna träldom, vad det än må vara.” Någonstans på vägen blev mina böner inte bara böner av tacksamhet, inte bara av ödmjukhet. De blev också böner av tro. Utan att be om välsignelser uttryckte jag min tro på att Herren skulle sörja för oss, och min tro växte exponentiellt.

Under mina böner tänkte jag ofta på de första heligas uppoffringar, och jag frågade mig själv vad jag var villig att offra. Det gick ytterligare några dagar och vi lade ut vårt älskade hus till försäljning. Läget på bostadsmarknaden var inte bra men otroligt nog kunde vi sälja huset. Fastän vi gick med avsevärd förlust — vilket vi hade väntat oss — befann sig familjen i en sådan ställning att vi nu kunde bygga en fastare timlig grund.

Men det faktum att vi kunde sälja huset i sådana svåra tider är inte underverket jag minns från den upplevelsen. Underverket är i stället den tro jag utvecklade och kunskapen jag fick. President James E. Faust (1920–2007), andre rådgivare i första presidentskapet, förkunnade att tacksamhet är ”en frälsande princip”.¹ Jag tror att jag upplevde något av det han talade om när jag vände mitt hjärta och mina böner till min himmelske Fader och fick tröst, frid och vägledning. Mitt nyfunna vittnesbörd om tacksamhet är att den inspirerar till ödmjukhet, och ödmjukhet inspirerar till tro och tro leder till underverk.