Herren har aldrig skrikit åt mig

När våra fyra barn var små antog min make och jag att om vi var goda exempel och uppfostrade dem i evangeliet med mycket kärlek och konsekvens så skulle de säkert inte avvika från den vägen.

En sommardag tvingades vi överge det antagandet. Vår äldste son, omkring 14 år gammal, åkte och badade med sina vänner. När jag kom till bassängen med de yngre barnen tyckte jag att jag såg honom med en cigarett i handen. Jag blev orolig så jag pratade med honom om det senare. Han sade bara att jag hade misstagit mig. Tråkigt nog var det bara början på hans lögner.

Med tiden distanserade han sig från oss mer och mer. Det gick inte längre att nå honom och han blev ofta arg utan provokation. Alkohol, droger, ett rått språk och en mängd lögner lades till cigaretterna. Och hans uppförande mot familjen blev outhärdligt.

Först försökte vi begränsa hans aktiviteter för att skydda honom, men det gjorde honom ännu mer motsträvig. Disciplin hade ingen effekt. När jag förebrådde honom och uppmanade honom att ändra sig blev våra samtal ofta högljudda gräl som gjorde avståndet mellan oss ännu större.

Vår rädsla angående vår äldste son tog hårt på min make och mig. Vi försökte få vägledning genom bön, men jag kände mig hjälplös när jag såg min äldste son välja en så farlig väg. När vi bad kände vi oss vägledda att ge vår son större frihet i stället för att kontrollera honom med striktare regler. Det kändes ytterst kontraproduktivt och kontraintuitivt, men alla våra tidigare försök att stoppa hans beteende hade misslyckats. Så vi valde att bara straffa eller begränsa honom när hans handlingar hade en direkt inverkan på familjelivet.

Trots att vi följde Herrens råd förvärrades situationen. Jag kämpade med att komma över mina självtvivel och mitt missmod. Min make och jag försökte vara konsekventa med hemaftnar och familjebön, men jag överväldigades av skuldkänslor när jag tänkte på de gånger vi hade misslyckats och varje gång jag hade gjort fel mot vår son. Jag grät mycket, sov lite och var ibland så fysiskt utmattad att jag knappt klarade av att fungera.

Det familjeliv vi hade upplevt tidigare existerade knappt längre. Hemaftnarna slutade ofta i kaos och gräl. Jag själv i synnerhet var otålig gentemot mina nära och kära och lät dem högljutt veta det.

Min make och jag insåg att vi inte kunde låta familjen förstöras på grund av situationen i fråga. Vi bestämde oss för att fortsätta följa Herrens och profeternas råd, så vi ansträngde oss för att ha spontana, informella hemaftnar med de barn som ville vara med. Men jag kunde fortfarande inte acceptera att vår äldste son var fångad i Satans fällor. Med bön, fasta och hopp — allt som verkade finnas kvar för oss — lade vi vår börda på Herren och litade på honom.

Problemen blev värre. Under en särskilt svår tid bad jag min make om en prästadömsvälsignelse. Jag hoppades få tröstande och uppmuntrande ord, men Herren visste vilka mina verkliga behov var. Jag tillrättavisades för att jag hade grälat så högljutt med min son. Herren lät mig veta att han inte en enda gång hade skrikit åt mig — men jag skrek åt mina barn hela tiden.

I den välsignelsen fick jag också rådet att jag behövde prata med min son om min oro för honom i stället för att gräla på honom. Jag insåg att min ilska och kritik var en manifestation av min rädsla för hans skull. Jag anföll honom konstant, och han försvarade sig på alla sätt han kunde. Jag funderade på hur jag skulle ändra mitt beteende.

Vid den tiden verkade jag som institutlärare. Jag upptäckte att det inte var svårt att vara lugn och hänsynsfull mot ungdomarna i kyrkan eftersom jag inte behövde kämpa med en mors känslor.

Jag försökte att inte se på min son med en orolig mammas ögon utan som en utomstående. Den metoden, och mycket bön och fasta, hjälpte mig att kontrollera mina känslor och se min son — som nu var nästan 18 — med nya ögon. Jag kunde återigen se hans goda egenskaper. Jag lyckades uttrycka mina känslor och min oro för honom uppriktigt och utan att bli upprörd.

Det här blev en vändpunkt i vår relation. Min son och jag samtalade om många saker, och jag kunde låta honom ta konsekvenserna för sitt beteende på egen hand. Min make och jag bara gav honom råd om hur han kunde lösa sina problem själv.

Gradvis började han ta emot vår kärlek och vårt stöd. Vårt umgänge med honom, efter fem svåra år, är nu främst präglat av respekt. Hans liv är i många avseenden fortfarande på fel kurs, men han är på väg att ordna saker och ting. Han inser gradvis vad som egentligen är viktigt i livet och vad som ger varaktig belåtenhet.

Genom att följa Herrens råd har vår familj fått ett mycket lyckligare liv. Min make och jag har lärt oss att forma våra liv och vårt familjeliv i stället för att försöka forma vår sons.

Jag vet vad det innebär att anförtro mina barn till Gud. Han känner dem bättre än vad jag gör. Jag har lärt mig att inte känna mig ansvarig för alla mina barns beslut. Min make och jag upptäckte att den bästa hjälpen vi kunde ge vår son var att vända oss till Herren och lita på hans vilja och råd.