Var som Ammon

Suzanne E. Tarasevich från Millville i New Jersey, USA, lärde sig en del av Ammon när hon verkade som heltidsmissionär med sin make Adolf.

”När ett stort, vitt kuvert med vår missionskallelse hamnade i brevlådan”, säger hon, ”blev min make och jag överlyckliga. Vi hade fastat och bett om vår kallelse. Vi var inte bekymrade över var vi skulle tjäna, men vi ville gärna ha en bekräftelse på att vi hade förmågan att fullfölja vår kallelse på ett meningsfullt sätt.

”Senare samma kväll, med barn och barnbarn samlade, öppnade vi kuvertet och läste vår kallelse till Polenmissionen Warszawa. När vi gjorde det kände vi en frid i hjärtat om att det här verkligen var ett uppdrag menat för oss. Vi var båda överlyckliga.”

Men när de kom ut på missionsfältet fick syster Tarasevich svårt att förstå exakt vad hon kunde bidra med. ”Min make fick genast plikter som gav honom stimulerande, utvecklande ledarmöjligheter”, säger hon. ”Fastän ingen av oss kunde prata polska verkade hans tjänande överskrida språkbarriärerna.” ”Jag”, å andra sidan, ”kände mig ofta onyttig och isolerad. Jag tvivlade på att mina ansträngningar som missionär hade någon betydelse.”

Syster Tarasevich tänkte mycket på de enastående missionärerna i Mormons bok. ”Under mina många år som primärlärare använde jag mig ofta av den inspirerande och motiverande kraften i berättelserna om Alma och Mosiahs söner när jag undervisade barnen om missionsarbete. Alltid när jag undervisade om missionärer kom jag att tänka på den starke och mäktige Ammon, och jag kunde lätt se de dynamiska unga missionärerna i vår mission som nutida Mosiahs söner. Men jag undrade om det visade brist på ödmjukhet för en gråhårig mormor att vilja ta på sig en sådan roll.

Medan hon tänkte på det, säger hon, började en inre röst försiktigt ställa frågor till henne.

”Vad var Ammons första uppdrag?”

”Att vara en tjänare, att ta hand om hjordarna och att samla in de skingrade fåren”, svarade hon.

”Då så, var en Ammon.”

De här tankarna gav syster Tarasevich insikt. ”Plötsligt förstod jag precis vilket mitt uppdrag skulle vara”, säger hon. ”Jag insåg att fastän jag inte kunde språket tillräckligt bra för att proselytera så hade åren i Hjälpföreningen förberett mig för att tjäna andra – att söka upp, hitta och älska dem som känner sig bortglömda och utanför.”

Hon började se sitt missionsarbete med nya ögon. ”Jag blev medveten om alla de sätt varpå principer inriktade på Kristus kunde övervinna språkliga brister”, säger hon. ”Jag började se vad jag kunde göra för att ta hand om hjorden och samla in de skingrade fåren.”

Efter det, säger hon, ”blev livet som seniormissionär en underbar tid av lärande och tjänande när vi hade förmånen att se evangeliet förändra och berika livet för dem som omfamnade det.” Hon ville ofta sjunga det hon kallar för Ammons psalm: ”Min glädje är full, ja, mitt hjärta är fyllt till brädden av glädje, och jag vill fröjda mig i min Gud” (Alma 26:11).

Peggy Wallace Poll från South Weber i Utah fick sina insikter från Ammon när hon hade i uppgift att undervisa om räddning och aktivering under ett utbildningsmöte för stavens prästadöms- och biorganisationsledare.

”När jag läste den välkända berättelsen om Ammon lade jag märke till något nytt”, säger hon. ”Kom ihåg att Ammon verkar som missionär bland lamaniterna. Han har fått uppdraget att vaka över kungens får. Andra tjänare är där tillsammans med honom och när de för fåren till Sebus vatten för att de skulle få dricka, skingrades hjorden av rövare. Det här var oerhört skrämmande för de andra tjänarna. Uppenbarligen hade andra som låtit fåren skingras blivit dödade, och de var säkra på att de nu skulle gå samma öde tillmötes. (Se Alma 17:25–30.)

”Men Ammon såg en möjlighet”, säger syster Poll. ”Han uppmanar de andra tjänarna att vara vid gott mod eftersom han hade en plan. Läs Alma 17:31–33 så ser du tydligt hur planen är upplagd:

1. Lägg så tidigt som möjligt märke till att fåren är borta.

2. ’[Spring] mycket snabbt.’

3. Samla in fåren.

4. För dem tryggt tillbaka till fårfållan.

5. Omringa dem, skydda dem och vårda dem med kärlek.”

Syster Poll säger att hon slogs av hur den här berättelsen kan tillämpas på aktivering: ”Det är möjligt att se på berättelsen om Ammon som symbolisk för kyrkans ledare i dag, som räddar medlemmar som har skingrats. Det finns många inflytanden i världen som, liksom rövarna, kan föra bort medlemmar från evangeliets goda ord. Vi måste vara vaksamma och handla snabbt när en av hans dyrbara själar saknas från flocken.”

Hon citerar president Gordon B. Hinckley (1910–2008), som sade: ”Jag hoppas, jag ber, att var och en av oss … ska bestämma sig för att söka upp dem som behöver hjälp, som befinner sig i förtvivlade och svåra omständigheter, och lyfta dem i en kärleksfull anda in i kyrkans famn, där starka händer och ömmande hjärtan kommer att värma dem, trösta dem, bistå dem och leda dem på vägen till ett lyckligt och produktivt liv.”¹