Kyrkan i Brasilien Framtiden är äntligen här

I en profetia som gavs i Argentina 1926 av äldste Melvin J. Ballard (1873–1939) i de tolv apostlarnas kvorum sades det att regionen till en början skulle ha en långsam tillväxt men att den en dag skulle bli mäktig. Han profeterade: ”Herrens verk kommer att växa långsamt en tid här, liksom en ek växer långsamt från ett ekollon. Det kommer inte att skjuta upp på en dag liksom solrosen, som växer fort och sedan dör.”²

Få personer blev medlemmar i kyrkan under de första åren efter Brasilienmissionens öppnande 1935. Kyrkans verksamhet föregick i huvudsak på tyska till 1940, när det ändrades till portugisiska, landets officiella språk. Missionärer verkade i flera städer runtom i landet tills andra världskriget gjorde det nödvändigt för dem att lämna landet. Missionärer återvände efter kriget och arbetet påbörjades igen.

I staden Campinas i staten São Paulo blev flera unga män och kvinnor medlemmar och förblev trofasta. En av de här första medlemmarna var Antônio Carlos Camargo. Han blev medlem som tonåring 1947, uppvaktade och gifte sig med en medlem i kyrkan, och 1954 studerade han vid Brigham Young-universitetet och senare vid University of Utah. Han och hans hustru återvände till Brasilien 1963 till hans anställning vid en textilfabrik och blev överraskade över kyrkans tillväxt. När de lämnade landet 1954 fanns det bara några små grenar som amerikanska missionärer presiderade över. Men under deras nio år långa frånvaro blev nästan 16 000 brasilianare medlemmar i kyrkan, däribland många unga familjer med stark ledarförmåga och trofast hängivenhet. Antônio säger: ”Det var stora och ädla andar som Herren valde här i São Paulo.”³

År 1966, 31 år efter att Brasilienmissionen hade öppnats, organiserades den första staven i Sydamerika, i São Paulo. Äldste Spencer W. Kimball (1895–1985), då medlem i de tolv apostlarnas kvorum, organiserade staven med Walter Spät som president och Antônio som hans andre rådgivare.

Bara några av de nya ledarna hade någonsin sett en fungerande stav. Men Herren hade förberett Antônio som fått åtskillig erfarenhet av kyrkan i USA och kunde hjälpa stavspresidentskapet. Från ledarskapet i församlingarna och grenarna i den där första staven kom ledare till många andra stavar. Deras inflytande märktes i hela landet när stavar började organiseras i en imponerande fart.

Ett oväntat tillkännagivande föranledde ännu större tillväxt i kyrkan i Brasilien: uppförandet av ett tempel. Medlemmarna visste hur viktigt templet är, men de flesta hade bara sett tempel på fotografier. Det närmaste templet fanns i USA, hundratals mil bort. President Kimball besökte Brasilien i mars 1975 och under en regionkonferens tillkännagav han att ett tempel skulle byggas i São Paulo. Efter stor förväntan och ekonomiska uppoffringar färdigställdes det 1978. Medlemmarna hjälpte till att betala kostnaderna för tempelbyggandet genom donationer. Många av dem sålde bilar, smycken och egendom för att få pengar till donationerna.

Templets invigning i oktober och november 1978 föregicks i juni av en uppenbarelse om prästadömet (se Officiellt tillkännagivande — 2). Den uppenbarelsen innebar att alla värdiga medlemmar i Brasilien kunde delta i templets invigning och välsignelser.

Bild

Daytime shot of the Sao Paulo Brazil Temple.

Uppenbarelsen om prästadömet och tempelinvigningen blev katalysatorer för en av de största missionsframgångar som någonsin setts i kyrkan: över 700 000 brasilianare blev medlemmar i kyrkan under de följande två årtiondena.

Ytterligare händelser påskyndade tillväxten. Landet genomgick viktiga politiska och sociala förändringar som underlättade tillväxten. Många brasilianare flyttade till stadsområdena och fick en mer öppen inställning till nya religioner. Samtidigt bad president Kimball de brasilianska stavspresidenterna att sätta upp mål för att öka antalet brasilianska ungdomar som kallades att verka som missionärer. Snart var över hälften av missionärerna som verkade i Brasilien födda i landet. De här återvända missionärerna blev senare lokala ledare i kyrkan.

Men kyrkans tillväxt innebar en utmaning: en brist på erfarenhet bland medlemmarna. Men utmaningen fick ett positivt resultat: den krävde större tro och andlig vägledning bland medlemmarna. I november 1992 bildades till exempel en stav i Uruguaiana i västra Brasilien, långt från kyrkans etablerade stavar. När José Candido Ferreira dos Santos, en trofast och mångårig medlem i kyrkan, kallades som patriark i den nybildade staven blev han bekymrad. Han sade till generalauktoriteten: ”Jag kan inte vara patriark. Jag har ingen aning om vad det innebär. Jag kan inte komma ihåg att jag någonsin har träffat en patriark och jag har ingen patriarkalisk välsignelse.” Generalauktoriteten föreslog en lösning. I grannstaden Alegrete hade Ruí Antônio Dávila också nyligen kallats som patriark och var i en liknande situation. De båda patriarkerna behövde ge varandra en patriarkalisk välsignelse.

När broder Santos fick sin välsignelse av broder Dávila blev han överraskad när han hörde välsignelser uttalas som rörde hans förflutna och hans personliga önskemål som patriarken inte kunde känna till. När broder Santos i sin tur uttalade en välsignelse på broder Dávilas huvud rann tårarna på nytt medan samma sak hände igen. De båda männen omfamnade varandra efteråt med en djup insikt om vad som just hade hänt.⁴ Liksom Anden inspirerade dem att ge sin första patriarkaliska välsignelse, inspirerade Anden dem att ge hundratals fler. Herren möjliggjorde många sådana andliga välsignelser i ett land där erfarenhet inom kyrkan var begränsad.

Bristen på utbildning bland medlemmarna var en annan utmaning. Ofta när missionärerna kom hem var de andligt förberedda men saknade utbildning för att få ett bra jobb. Reinaldo Barreto, en stavspresident i São Paulo, sade: ”Det var en stor utmaning att hitta ett jobb. Många missionärer förlorade hoppet om att utvecklas och förlorade även den andliga styrka de haft som missionärer.” Utbildning var ofta nyckeln till att övervinna den här svårigheten.

Följaktligen välsignades tusentals återvända brasilianska missionärer genom Ständiga utbildningsfonden (SUF) som organiserades 2001 av president Gordon B. Hinckley (1910–2008). Den ger dem utbildningsmöjligheter som har resulterat i bättre anställningar. Medlemmarna kan försörja en familj och till och med vidareutbilda sig. President Barreto som blev administratör för SUF-programmet i Brasilien, säger: ”Det är en välsignelse att se de unga medlemmarna utbilda sig och börja arbeta, men programmets verkliga framgång är att se hur deras självförtroende växer. De är mer hoppfulla.”⁵

Kyrkans styrka i Brasilien är inte bara antalet medlemmar utan också deras hängivenhet mot evangeliet. Gelson Pizzirani, till exempel, som är en pensionerad administratör för ett flygbolag, erbjöds ett intressant och lönande jobb: att hjälpa till att bygga upp ett nytt flygbolag i Brasilien. Samtidigt kallades han och hans hustru Míriam att presidera över Brasilienmissionen Brasília. Det rådde ingen tvekan om vad de skulle göra. Sedan de döptes som tonåringar har de ägnat sitt liv åt kyrkan. Innan de gifte sig kallades broder Pizzirani att verka som grenspresident. Han kallades som stavspresident vid 25 års ålder och har tackat ja till många andra kallelser, bland annat som områdessjuttio. Syster Pizzirani har verkat i kallelser i Hjälpföreningen, Unga kvinnor och Primär på stavs- och församlingsnivå. Hon ger uttryck för sina känslor angående evangeliets välsignelser: ”Mitt liv har välsignats storligen därför att jag har försökt hålla buden. För varje bud jag håller får jag en välsignelse.”⁶

När deras mission i Brasília var över avbröts deras plan att slå sig ner hemma av en korttidskallelse att verka som president för Brasilienmissionen Campinas. Efter några månaders vila tackade de ja till kallelsen 2013 att vara president och värdinna för templet i Recife. En av missionärerna som döpte broder Pizzirani kallades nyligen att tillsammans med sin hustru verka i templet i Recife, där missionärer och nyomvända tjänar tillsammans.

Det föredöme som paret Pizzirani visar genom att ge upp yrkesmöjligheter för att tjäna Herren är imponerande men inte ovanligt bland de trofasta medlemmarna i Brasilien.

Under de hundra år som gått sedan familjen Zapf kom till Brasilien har många positiva förändringar skett, men också några bakslag. Men de profeter som varit på besök har aldrig tvekat att uttrycka sin tro på landets framtid. De här profetiorna förverkligas allteftersom Brasilien intar sin plats i världen som ledande i fråga om ekonomisk tillväxt och utveckling. Familjen Zapfs efterkommande – både deras bokstavliga avkomlingar och de som följde i deras evangeliefotspår – skördar nu frukterna av det hårda arbetet och tålamodet när evangeliets frön började sås. Den andra delen av äldste Melvin J. Ballards profetia1926 har infriats: ”Tusentals kommer att ansluta sig till kyrkan här. Den kommer att delas upp i mer än en mission och kommer att vara en av de starkaste i kyrkan.”