Bli fullkomliga i Kristus
Om vi förstår vad Frälsarens villigt givna försonande kärlek innebär kan vi befrias från självpåtagna, felaktiga och orealistiska förväntningar på vad fullkomlighet är.
Världens ljus, av Howard Lyon, kopiering förbjuden
Vi sjunger tillsammans med våra barn: ”Jag vet han älskar mig, hans kärlek är oändlig.”1
Den försonande kärlek som han villigt gav är som ”mjölk och honung utan pengar och för intet” (2 Nephi 26:25). Försoningen, som är oändlig och evig (se Alma 34:10), inbjuder oss att ”[komma] till Kristus och bli fullkomnade i honom” (Moroni 10:32).
Om vi förstår vad Frälsarens villigt givna försonande kärlek innebär kan vi befrias från självpåtagna, felaktiga och orealistiska förväntningar på vad fullkomlighet är. Den vetskapen gör att vi kan släppa rädslan över att vara ofullkomliga – rädslan över att göra misstag, rädslan över att vi inte duger, rädslan att vi misslyckas jämfört med andra, rädslan att vi inte gör tillräckligt för att förtjäna hans kärlek.
Frälsarens villigt givna försonande kärlek hjälper oss bli mer förlåtande och mindre fördömande gentemot andra och oss själva. Den kärleken helar våra relationer och ger oss möjlighet att älska, förstå och tjäna så som Frälsaren skulle ha gjort.
Hans försonande kärlek förändrar vår uppfattning om fullkomlighet. Vi kan lita på honom, ivrigt hålla hans bud och fortsätta i tron (se Mosiah 4:6) – samtidigt som vi också känner större ödmjukhet, tacksamhet och beroende av hans förtjänster, barmhärtighet och nåd (se 2 Nephi 2:8).
I ett bredare perspektiv innebär uttrycket att komma till Kristus och bli fullkomliga i honom att fullkomlighet är något som eftersträvas under vår andes och vår kropps eviga resa – det vill säga vår själs eviga resa (se L&F 88:15). Vi uppnår fullkomlighet i vår resa genom det fysiska livet, döden och uppståndelsen, när allt återställs ”till sin rätta och fullkomliga form” (Alma 40:23). Den innefattar vår andliga födelse som åstadkommer ”en mäktig förändring” i hjärta och benägenhet (Mosiah 5:2). Den speglar vår livslånga förädling genom kristuslikt tjänande och lydnad mot Frälsarens bud och våra förbund. Och den innefattas i den fullkomnande relationen mellan levande och döda (se L&F 128:18).
Men ordet fullkomlighet missförstås ibland som detsamma som att aldrig göra några misstag. Kanske försöker du eller någon du känner verkligen att bli fullkomlig på det här sättet. Eftersom sådan fullkomlighet alltid känns utom räckhåll så kan även våra bästa ansträngningar göra oss oroliga, missmodiga eller utmattade. Vi försöker förgäves kontrollera våra omständigheter och människorna omkring oss. Vi ältar svagheter och misstag. Faktum är att ju mer vi försöker, desto längre bort kan vi känna att vi kommer den fullkomlighet vi eftersträvar.
I det som följer vill jag fördjupa vår uppskattning för läran om Jesu Kristi försoning och för den kärlek och barmhärtighet som Frälsaren så villigt ger oss. Jag inbjuder dig att tillämpa kunskapen du har om läran om försoningen för att hjälpa dig själv och andra, bland annat missionärer, elever, unga ensamstående vuxna, fäder, mödrar, ensamstående föräldrar och andra som kan känna sig pressade att försöka bli eller vara fullkomliga.
Jesu Kristi försoning
Vår Frälsares försoning, som beretts från världens grundläggning (se Mosiah 4:6–7), ger oss möjlighet att lära, omvända oss och växa genom våra upplevelser och val.
Under det här jordiska prövotillståndet sker vår andliga tillväxt gradvis ”rad på rad” (D&C 98:12) och även genom en ”mäktig förändring” i hjärtat (Alma 5:12, 13; Mosiah 5:2). De här andliga upplevelserna hjälper oss att komma till Kristus och bli fullkomliga i honom. De välbekanta orden ”hålla ut till änden” påminner oss om att evig tillväxt ofta innefattar både tid och prövningar.
I det avslutande kapitlet i Mormons bok lär den store profeten Moroni oss hur man kommer till och blir fullkomliga i Kristus. Vi ”[avstår] från all ogudaktighet”. Vi ”älskar Gud av all [vår] förmåga, allt [vårt] sinne och all [vår] styrka”. Då är hans nåd tillräcklig för oss ”så att [vi] genom hans nåd kan bli fullkomliga i Kristus”. Om vi inte förnekar Guds makt kan vi bli ”heliggjorda i Kristus genom Guds nåd”, vilken ”ingår i Faderns förbund till [våra] synders förlåtelse, så att [vi] kan bli heliga och obefläckade” (Moroni 10:32, 33).
I slutändan är det Frälsarens ”stora och sista offer” som bringar den ”barmhärtighet som övervinner rättvisan och åt människorna frambringar medel varigenom de kan ha tro till omvändelse” (Alma 34:14, 15). Vår ”tro till omvändelse” är nödvändig för att vi ska kunna komma till Kristus, bli fullkomliga i honom och glädjas åt ”den stora och eviga återlösningsplanen” (Alma 34:16).
När vi till fullo tar emot Frälsarens försoning stärks vår tro och vi får mod att släppa tvångsmässiga förväntningar att vi på något sätt förväntas vara perfekta eller göra saker på ett perfekt sätt. Att tänka i svart och vitt är att säga att allt är antingen absolut perfekt eller hopplöst misslyckat. Men vi kan tacksamt acceptera, som Guds söner och döttrar, att vi är hans största skapelse (se Ps. 8:3–6; Hebr. 2:7), fastän vi håller på att utvecklas.
När vi förstår vår Frälsares villigt givna försonande kärlek slutar vi vara rädda för att han kan vara en hård domare som letar efter fel. I stället känner vi trygghet, för ”Gud [sände inte] sin Son till världen för att döma världen utan för att världen skulle bli frälst genom honom” (Joh. 3:17). Och vi förstår att tid och prövningar är nödvändiga för vår tillväxt (se Mose 7:21).
Vårt fullkomliga föredöme
Bara vår Frälsare levde ett fullkomligt liv, och till och med han fick lära och växa under sitt jordeliv. Det var verkligen så att han inte ”mottog … fullheten från början, utan fortsatte från nåd till nåd tills han mottog en fullhet” (L&F 93:13).
Han lärde sig genom jordiska upplevelser att ”ta på sig [våra] skröpligheter … så att han i köttet kan veta hur han skall bistå sitt folk” (Alma 7:12). Han gav inte efter för frestelser, synder eller dagliga påfrestningar, utan steg ner under alla jordiska prövningar och utmaningar (se L&F 122:8).
I Bergspredikan befaller Herren oss: ”Var alltså fullkomliga” (Matt. 5:48). Det grekiska ordet för fullkomlig kan översättas till ”komplett, färdig, fullt utvecklad” (se Matt. 5:48). Vår Frälsare ber oss att vara kompletta, färdiga, fullt utvecklade – för att fullkomnas i de dygder och egenskaper som han och vår Fader i himlen exemplifierar.2
Låt oss titta på hur läran om försoningen kan hjälpa dem som känner att de behöver försöka vara perfekta.
Perfektionism
Ett missförstånd angående vad det innebär att vara fullkomlig kan resultera i perfektionism – en inställning eller ett beteende som tar en beundransvärd önskan om att vara god och gör den till en orealistisk förväntan om att vara fullkomlig nu. Perfektionism är ibland resultatet av känslan att bara de som är fullkomliga förtjänar att vara älskade eller att vi inte förtjänar att vara lyckliga om vi inte är perfekta.
Perfektionism kan orsaka sömnlöshet, oro, att man skjuter saker och ting framför sig, missmod, att man kommer med ursäkter, och depression. De här känslorna kan tränga bort den frid, glädje och tillförsikt som Frälsaren vill att vi ska ha.
Missionärer som vill vara fullkomliga nu kan bli oroliga eller missmodiga om de inte lär sig missionens språk, ser personer döpas eller får ledaruppdrag fort nog. För dugliga ungdomar som varit vana vid att lyckas kan en mission vara livets första stora utmaning. Men missionärer kan vara fullkomligt lydiga utan att vara perfekta. De kan i första hand mäta sin framgång efter sin hängivenhet att hjälpa personer och familjer ”bli trofasta medlemmar i kyrkan som har den Helige Anden hos sig”.3
Elever som börjar ett nytt skolår, särskilt de som lämnar hemmet för att börja studera vid ett universitet, möter både spänning och bekymmer. Stipendiater, idrottsmän, artister med flera går från att ha varit ”en stor fisk i en liten damm” till att känna sig som en liten fisk i en ocean med obekanta tidvattenvågor och snabba, oförutsägbara strömmar. Det är lätt för elever med perfektionistiska tendenser att känna att oavsett hur mycket de försöker så misslyckas de om de inte är bäst i allt.
Med tanke på livets krav kan elever lära sig att det ibland är helt okej att göra allt de kan men att det inte alltid är möjligt att vara bäst.
Vi har också förväntningar på perfektion i våra egna hem. En far eller mor kan känna sig tvingad att vara den perfekta makan, föräldern, hemmafrun, försörjaren eller en del av en perfekt sista dagars helig familj – nu.
Vad hjälper dem som kämpar med perfektionistiska tendenser? Genom att ställa stödjande frågor som har mer än ett svar visar vi att vi accepterar och älskar dem. De inbjuder andra att fokusera på det som är positivt. De gör att vi kan sätta ord på det som vi känner går bra. Familj och vänner kan undvika tävlingsinriktade jämförelser och i stället ge uppriktig uppmuntran.
En annan allvarlig aspekt av perfektionism är när man utsätter andra för sina orealistiska, dömande eller oförlåtande normer. Ett sådant beteende kan faktiskt hindra eller begränsa välsignelserna av Frälsarens försoning i våra liv och i andras liv. Unga ensamstående vuxna kan till exempel göra en lista över önskvärda egenskaper hos en framtida maka men ändå inte gifta sig på grund av orealistiska förväntningar på den perfekta livskamraten.
En syster kan alltså vara ovillig att dejta en underbar, värdig broder som inte duger enligt hennes perfektionistiska skala – han dansar inte bra, planerar inte för att bli välbärgad, verkade inte som missionär, eller erkänner att han tidigare haft problem med pornografi som han sedan dess har löst genom omvändelse och rådgivning.
På liknande sätt kan en broder undvika att dejta en underbar, värdig syster som inte passar in på hans orealistiska ideal – hon är ingen sportentusiast, hjälpföreningspresident, skönhetsdrottning, budgetexpert, eller erkänner en tidigare, numera löst, svaghet i fråga om Visdomsordet.
Naturligtvis bör vi tänka över vilka egenskaper vi vill ha själva och vilka egenskaper vi vill att en framtida maka ska ha. Vi bör uppehålla våra högsta hopp och normer. Men om vi är ödmjuka så kommer vi att överraskas av godhet på oväntade platser och kanske skapa möjligheter att komma närmare någon som, liksom vi, inte är fullkomlig.
Tro visar att svagheter, genom omvändelse och försoningens kraft, kan göras starka och att synder som vi omvänt oss från verkligen kan bli förlåtna.
Lyckliga äktenskap kommer inte av att två fullkomliga personer säger ja. I stället växer tillgivenhet och kärlek när två ofullkomliga personer bygger, välsignar, hjälper, uppmuntrar och förlåter längs vägen. En hustru till en nutida profet fick en gång frågan hur det var att vara gift med en profet. Hon svarade klokt att hon inte hade gift sig med en profet. Hon hade helt enkelt gift sig med en man som var fullkomligt hängiven kyrkan oavsett vilket ämbete han fick.4 Med andra ord växer män och hustrur tillsammans under tidens gång – enskilt och som par.
Väntan på en perfekt make eller maka, en perfekt utbildning, ett perfekt jobb eller ett perfekt hus blir lång och ensam. Vi är kloka om vi följer Anden i livets viktiga beslut och inte låter tvivel som kommer från perfektionistiska krav hindra vår utveckling.
Ni som känner er kroniskt nedtyngda eller oroliga, ställ er uppriktigt frågan: ”Definierar jag perfektion och framgång enligt läran om Frälsarens försonande kärlek eller enligt världens normer? Mäter jag framgång eller misslyckande genom att låta den Helige Anden bekräfta mina rättfärdiga önskningar eller genom någon världslig norm?”
Ni som känner er fysiskt eller känslomässigt utmattade, börja sova och vila regelbundet, och ta er tid till att äta och koppla av. Inse detta: Att vara upptagen är inte detsamma som att vara värdig, och värdighet kräver inte att man är fullkomlig.5
Ni som är benägna att se era egna svagheter eller tillkortakommanden, prisa tacksamt det ni gör väl, hur stort eller litet det än är.
Ni som är rädda för att misslyckas och skjuter saker och ting framför er, ibland genom överdriven förberedelse, var försäkrade om och känn er uppmuntrade av att man inte behöver undvika svåra aktiviteter som kan leda till utomordentlig tillväxt!
Där så behövs och om det är lämpligt, ta emot andlig rådgivning eller kompetent medicinsk vård för att hjälpa dig koppla av, utveckla positiva sätt att tänka och strukturera ditt liv, förminska självdestruktiva beteenden, och uppleva och ge uttryck för större tacksamhet.6
Otålighet hämmar tron. Tro och tålamod hjälper missionärer förstå ett nytt språk eller en ny kultur, elever att lära sig nya ämnen och unga ensamstående vuxna att börja skapa relationer i stället för att vänta på att allt ska bli perfekt. Tro och tålamod hjälper också dem som väntar på att få en tempelvigsel klarerad eller att få prästadömets välsignelser återställda.
När vi verkar utan att påverkas (se 2 Nephi 2:14) kan vi ha ett balanserat liv av dygder och uppleva stor tillväxt. De kan verka stå i ”motsats” till varandra och vara ”en sammansatt helhet” (2 Nephi 2:11).
Vi kan till exempel upphöra med att vara lata (se L&F 88:124) utan att springa fortare än vad vi har krafter till (se Mosiah 4:27).
Vi kan ”verka med iver för en god sak” (L&F 58:27) samtidigt som vi ibland stannar upp, är ”stilla och [besinnar] att jag är Gud” (Ps. 46:10; se också L&F 101:16).
Vi kan finna vårt liv genom att mista det för Frälsarens skull (se Matt. 10:39; 16:25).
Vi ska inte bli ”trötta av att göra gott” (L&F 64:33; se också Gal. 6:9) när vi i lämpligt mått tar oss tid att stärka oss andligt och fysiskt.
Vi kan vara gladlynta utan att vara lättsinniga.
Vi kan skratta hjärtligt med men inte hånfullt åt någon.
Vår Frälsare och hans försoning inbjuder oss att ”[komma] till Kristus och bli fullkomnade i honom”. När vi gör det lovar han att hans nåd är ”tillräcklig för er så att ni genom hans nåd kan bli fullkomliga i Kristus” (Moroni 10:32).
För dem som är tyngda av att försöka finna det som är perfekt eller försöker vara perfekta nu, försäkrar Frälsarens villigt givna försonande kärlek:
”Kom till mig, alla ni som arbetar och bär på tunga bördor, så skall jag ge er vila. …
Ty mitt ok är milt, och min börda är lätt” (Matt. 11:28, 30).7