Jag är tacksam för att våra ungdomsledare planerade ett tempelbesök. När vi förberedde oss för den här resan till Apia i Samoa var vi glada för den här sällsynta möjligheten. Vi gick glatt in i templet för att utföra dop för de döda – för dem som är i andevärlden och väntar på att vi ska hitta våra förfäder och utföra arbete för dem.

Under dopen såg jag en ung man i vår grupp som döptes för Faataga Agavale, min farfar. Jag hade glädjetårar i ögonen och visste att hans ande var där. Jag var mycket glad för att vi kunde utföra arbete för honom i templet.

Som tonåring tyckte jag inte om att gå i kyrkan, så jag visste inte mycket om Bibeln eller om Gud, och ville det inte heller. När jag var 17 berättade en vän för mig att hon var mormon. Jag hade ingen aning om vad en mormon var. Jag sade till min vän: ”Om jag vill få veta något om den kyrkan så tar jag reda på det själv.”

Hon såg att jag inte var alltför intresserad av religion och gav mig en Mormons bok som hon bad mig läsa och be om. Hon pressade mig inte. Senare på kvällen när jag slog upp boken såg jag hennes vittnesbörd som hon hade skrivit. När jag läste det kände jag att jag skulle lära mig mer om Mormons bok. Så jag började läsa Första Nephi. Jag kunde inte lägga ifrån mig boken. Jag behövde veta mer.

Under en hemafton undervisade hennes familj mig om Jesu Kristi evangelium. Allt verkade förnuftigt. Snart fick jag undervisning av missionärerna. Jag döptes och konfirmerades som medlem i Herrens sanna kyrka. Evangeliet hjälpte mig att få veta vem jag är, var jag kom ifrån och vart jag kunde komma om jag är trofast.

När jag tittar tillbaka kan jag se hur den Helige Anden hjälpte mig att vilja veta mer. När jag lärde mig mer förändrades min inställning mot kyrkan och Gud. För första gången i mitt liv ville jag göra det han ville att jag skulle göra.

Mormons bok förändrade mitt liv, och jag är tacksam för min vän som gav en till mig. En sann vän delar med sig av sådan viktig information.