Omvändelse och förändring i Chile

1851 anlände äldste Parley P. Pratt (1807–1857) i de tolv apostlarnas kvorum till Valparaíso för att upprätta kyrkan. Men då han och hans följeslagare inte talade spanska, hade brist på ekonomiska resurser och landet inte hade religionsfrihet, lyckades de inte genomföra sin plan.

Äldste Pratt skrev till president Brigham Young (1801–1877) och gav följande rekommendation: ”Mormons bok och några billiga publikationer bör översättas till spanska och tryckas. Det blir nyckeln till dessa länder när det levande prästadömet åtföljs av någonting som man kan läsa, ja, de skrifter som innehåller Guds löften, människors böner och tro i gamla tider och Guds kraft och ande att påverka dem så att Israels hus kan återställas.”²

Trots äldste Pratts bemödanden kom det att ta över hundra år innan kyrkan blev fast etablerad i Chile. År 1956 skickades äldste Joseph Bentley och äldste Verle Allred från Argentinamissionen för att predika evangeliet i Chile, där det nu fanns större religiös tolerans. I Santiago stöddes de här missionärerna av familjen Fotheringham som hade flyttat dit från Panama och hade hoppats på att missionärer skulle komma.

Bild

photo of first baptism in Chile in 1956 First missionaries in Chile, Joseph C. Bentley and Verle M. Allred.

De första dopen förrättades i Chile den 25 november 1956 i en klubbanläggning med simbassäng. Äldste Allred säger: ”Vi gick till klubbanläggningen innan solen gick upp och höll ett möte med bön och några korta tal. Jag gick ner i vattnet med broder Garcia. Jag döpte honom först och sedan åtta andra efter honom. Det var ett alldeles särskilt tillfälle. Det vi alla kände där är oförglömligt. … De här medlemmarna blev kyrkans pionjärer i Chile och jag tror att var och en av dem förblev trofast livet ut: familjen Garcia, familjen Saldaño och syster Lanzarotti.”³

I februari 1959 besökte Spencer W. Kimball (1895–1985) i de tolv apostlarnas kvorum landet och betonade vikten av att utbilda lokala ledare. En av de första lokala ledarna var Carlos Cifuentes, som var rådgivare till missionspresident Robert Burton. Äldste Julio Jaramillo, som senare blev områdessjuttio och tempelpresident, berättar om en upplevelse han hade: ”Jag fick mitt första intryck av broder Cifuentes när jag blev inbjuden till ett prästadömsmöte efter mitt dop. När mötet började gick han upp i talarstolen och allt jag såg var hans smutsiga naglar. Jag tänkte: ’Hur kan den där mannen leda ett möte tillsammans med missionspresidenten om han har smutsiga händer?’ Men när han började tala kände jag hans andliga utstrålning och glömde allt annat. Med enkla ord förmedlade han djupa tankar och begrepp till oss. Han var tungmekaniker och arbetade sent på lördagar. Han tvättade alltid händerna efter arbetet, men med de begränsade möjligheter han hade i verkstaden kunde han inte få bort all smörjolja. På det mötet lärde jag mig att inte döma efter utseendet utan att värdesätta människor för vad de verkligen är.”⁴

På 1960- och 1970-talet stärktes kyrkan i Chile inte bara av allt erfarnare lokala ledare utan också av byggnadsverksamhet och skolprogram. Kyrkan byggde möteshus och grundade skolor, seminarier och institut.

I mars 1964 grundades kyrkans två första lågstadieskolor i Chile. Så småningom öppnades ytterligare skolor, med mer än 2 600 elever. I början av 1980-talet tillkännagav kyrkan att den skulle stänga sina skolor i Chile eftersom det nu fanns bra kommunala skolor på de flesta platser i landet.

På tal om kyrkans skolprogram säger äldste Eduardo A. Lamartine, tidigare områdessjuttio och nu kyrkohistorisk rådgivande i Chile: ”Kyrkans skolor i Chile hade stort inflytande på tusentals ungdomars världsliga och andliga utbildning och bidrog till att förbereda ledare och missionärer under de påföljande åren.”⁵

1972 inledde kyrkan sin seminarie- och institutverksamhet i Chile. I början studerade eleverna hemma och träffades en gång i veckan till en gemensam lektion. Senare hölls flera lektioner under veckan. Seminariet och institutet var till stor välsignelse för ungdomarna i landet och hjälpte dem att förbereda sig för att verka som heltidsmissionärer. Äldste Eduardo Ayala, tidigare medlem i de sjuttios kvorum, var en av de första seminarielärarna och arbetade senare för Kyrkans utbildningsverksamhet i Chile. Han säger: ”Herren utvalde de unga människor som var där vid den tidpunkten och många av dem har varit ute som heltidsmissionärer och är stora ledare med bra familjer. … Seminariet och institutet var ett medel till frälsning under en tid då vi hade så mycket stridigheter i vårt land och jag är tacksam att jag fick kallet att arbeta inom kyrkans utbildningsverksamhet.”⁶

Den 19 november 1972 grundade äldste Gordon B. Hinckley (1910–2008), då medlem i de tolv apostlarnas kvorum, Santiago stav i Chile med Carlos Cifuentes som president.

Förberedelserna inför stavsbildningen visade de heligas karaktär i Chile och deras villighet att följa profeterna. Äldste Hinckley hade kommit till Chile flera månader tidigare för att organisera en stav. Men efter att han hade hållit flera intervjuer sköts stavsbildningen på framtiden. Vid den tidpunkten fanns det många som hade ekonomiska problem, och några medlemmar hade svårt att lyda tiondelagen.

Äldste Hinckley sade: ”Jag kom tillbaka ett halvår senare och när jag då intervjuade medlemmar märkte jag att tron blomstrade. De var återigen ärliga mot Herren. Staven grundades och ända sedan dess har de tillvuxit och utvecklats.”⁷

I dag finns det två stavar i Arica, den nordligaste staden i Chile. Berättelsen om Gladys och Juan Benavidez som var de första i Arica som omvände sig till kyrkan är ett exempel på pionjärandan och det gudomliga inflytandet när kyrkan etableras runtom i Chile.

Broder Benavidez stiftade bekantskap med kyrkan 1961, när vinden blåste några papper i hans riktning: ”Det visade sig vara sidor ur Det Bästa med en lång artikel om ’mormonerna’ som beskrev deras liv och övertygelser”, säger han.

Kort därefter ådrog han sig en allvarlig sjukdom som krävde läkarvård i Santiago. ”När jag var där hälsade jag på hos min syster och fick veta att hon hade blivit medlem i kyrkan. Hon bjöd in mig till en konferens. När jag lyssnade på inledningsbönen och följde med orden i tankarna kände jag hur hela min kropp genomströmmades av glädje och förstod att det var den Helige Andens inverkan. I slutet av konferensen tog missionärerna med mig till den besökande auktoriteten, äldste Ezra Taft Benson (1899–1994), då i de tolvs kvorum, för att jag skulle få skaka hand med honom.”

Broder Benavidez återvände till Arica och berättade för sin flickvän Gladys Aguilar, senare hans hustru, vad han hade upplevt. Några dagar därefter såg Gladys två missionärer gå förbi hennes hus. ”Vi började genast leta efter dem”, säger broder Benavidez. ”Vi döptes 1 juli 1961 tillsammans med min hustrus familj. I dag har vi barn och barnbarn i kyrkan. Jag är så tacksam mot Herren för den där vindstöten som blåste informationen om kyrkan i mina händer.”⁸

1970 valdes Salvador Allende till Chiles president och en marxistisk regering tillsattes. Kyrkans medlemmar fick utstå svårigheter på grund av bristen på livsmedel och medicin, täta trakasserier mot missionärerna och negativ uppmärksamhet i medierna.

Den ekonomiska och sociala krisen ledde till en statskupp och till diktatur som bestod fram till 1990. Även om Chile i dag är en blomstrande demokrati så var de där två årtiondena en svår tid för kyrkans medlemmar. Motståndare till militärdiktaturen angrep möteshus och medlemmar därför att de trodde att kyrkan representerade Förenta staternas regering. Äldste Ayala som var stavspresident på den tiden säger: ”Vi hade sammanträffanden med generalauktoriteterna, som sade: ’Använd visdom, be ofta, gör det rätta, så att medlemmarna bevarar ordningen i församlingarna.’”⁹

Kyrkan växte snabbt trots landets ekonomiska svårigheter och de politiska motsättningar som splittrade det chilenska samhället i början av 1980-talet. Mellan 1970 och 1985 ökade medlemsantalet i Chile från 15 728 till 169 361.

Bild

The Santiago Chile Temple

1980 bekantgjorde kyrkan att ett tempel skulle byggas i Santiago.

När president Spencer W. Kimball invigde tempeltomten var han kroppsligt försvagad, men hans närvaro där visade hans kärlek till de heliga i Sydamerika som han hade tjänat sedan 1959. Syster Adriana Guerra de Sepúlveda, som tolkade åt syster Kimball vid det tillfället, sade: ”När jag såg profeten, en liten person med änglalikt ansikte, började jag gråta och fick inte fram ett ord. Det var första gången jag stod bredvid en levande profet. Det var underbart att i mitt land få se Herrens språkrör på jorden.”¹⁰

Templet invigdes 1983 och blev det andra i Sydamerika och det första i ett spansktalande land.

I augusti 2002 gav första presidentskapet två medlemmar i de tolv apostlarnas kvorum i uppdrag att presidera över två områden i kyrkan: Äldste Dallin H. Oaks tilldelades Filippinerna och äldste Jeffrey R. Holland Chile. Äldste Hollands verksamhet och betydelse för kyrkan i Chile är ovärderlig och kommer att påverka många generationer.

Äldste Holland såg som sin främsta uppgift att vara ett exempel på vikten av att leda på Herrens sätt. Han hjälpte till att utbilda nya ledare och övervakade omorganisationen, nedläggningen och sammanslagningen av hundratals församlingar och dussintals stavar. Omorganisationen och utbildningen var nödvändig på grund av kyrkans snabba tillväxt i landet. Hans ledarskap stärkte enheterna och förberedde kyrkan i Chile inför framtiden.

Äldste Holland knöt också viktiga kontakter i Chile. Äldste Carl B. Pratt i de sjuttios kvorum beskriver några av de här viktiga relationerna: ”Äldste Holland byggde upp ett nära förhållande till Ricardo Lagos [Chiles president] och hans hustru. De genomförde flera humanitära hjälpprojekt. Äldste Holland lärde känna den apostoliske nuntien [en katolsk dignitär] och andra viktiga personer i Chile.”¹¹

Äldste Parley P. Pratts och äldste Jeffrey R. Hollands arbete, de första missionärernas uppoffringar som kom till Santiago, ledares hängivenhet, ledare som Carlos Cifuentes och andra pionjärer i Chile, hundratusentals människors tro och hängivenhet, människor som gått med i kyrkan under ett halvt århundrade – sammantaget är det en stark grundval för kyrkan i Chile! I dag finns det ett tempel i landet (ett ytterligare tempel har bekantgjorts), en missionärsskola, nio missioner och 74 stavar. Framtiden är obegränsad i det andliga arbetet att inbjuda alla att komma till Kristus.