Vårt hem, vår familj
Lizochkas hjärta
Författaren bor nu i Belgien.
Illustration Annie Henrie
Min make och jag blev medlemmar i kyrkan i Ryssland 1995 och vi beseglades året därpå i templet i Stockholm. Våra två små döttrar beseglades också till oss. Två år senare välsignades vi med ännu en dotter, Lizochka. Allting gick bra. Vi var lyckliga. Men två dagar efter födseln började hon få svårt att äta. På en månad gick hon bara upp 300 gram.
Personalen på barnkliniken sade att vi skulle ge henne mat oftare. Jag såg att hon ville äta men inte kunde. Till slut tog min make henne till sjukhuset. Läkaren gav oss genast en diagnos – ett medfött hjärtfel. En hjärtklaff fungerade inte, och det dåliga blodflödet till lungorna gjorde det svårt för henne att andas och äta.
Hon behövde opereras, men i Ryssland var det yngsta barnet som fått den här operationen två år. Vår dotter var bara en månad gammal. Läkaren ordinerade en behandling och sade de skulle operera henne när hon hade blivit äldre.
En månad senare försämrades Lizochkas hälsa dramatiskt och vi for i ilfart till sjukhuset med henne. Jag höll henne medan vi åkte. Hon såg på mig som om hon vädjade om hjälp. Om jag inte hade varit medlem i kyrkan vet jag inte vad jag skulle ha gjort. Men min man och jag litade på Herren och trodde fullt och fast att allt skulle gå bra. Jag försökte lugna henne med att säga: ”Du behöver inte vara rädd för något, min lilla. Gud älskar oss. Han hjälper oss, och allt kommer att bli bra.
Äntligen var vi framme. Jag rusade in på mottagningen medan jag höll henne tätt intill mig. Lizochka blundade. Hon andades nästan inte alls. Jag kunde nästan inte prata men berättade för en läkare om mitt barn, och sjukhuspersonal tog henne till intensivvårdsavdelningen. Läkaren sade att hennes lungor hade börjat svälla. De kopplade en andningsapparat till henne.
Dagen därpå pratade vi med chefsläkaren på hjärtkliniken. Han sade: ”Jag har gjort sådana operationer, men bara på äldre barn. Hur gammal är hon nu?”
”Två månader”, sade vi.
”Hon har redan mycket ont. Hon är så liten och eftersom lungorna har svällt upp så kompliceras det det hela, men vi kan inte skjuta upp det längre. Jag har aldrig gjort en sådan operation på ett litet barn. Jag ska göra allt jag kan. Ni måste köpa en konstgjord hjärtklaff, men det är mycket dyrt – omkring 2 100 dollar. Operationen görs om fyra dagar.”
Vad skulle vi göra? Varken vi eller någon vi kände hade så mycket pengar. Men andra blev uppmärksammade på vår situation, och tack vare deras generositet och Herrens barmhärtighet fick vi ihop pengarna. Min make köpte klaffen som vi behövde för att rädda livet på vårt lilla barn.
Alla bröder och systrar i vår gren bad och fastade för vår lilla dotter, och det gjorde även missionärerna och många sista dagars heliga på orten. Vi kände deras stöd. När vi satt i korridoren dagen då operationen skulle ske, kände vi den Helige Andens närvaro och våra bröders och systrars böner. Vi visste att de var nära oss! och Gud var med oss och vägledde kirurgerna. Han lämnade oss inte, och allt skulle gå bra.
När kirurgen kom ut efter operationen sade han, något förbryllad: ”Allt gick bra. Vi satte in klaffen. Jag vet inte hur, men det lyckades.” Men vi vet hur det lyckades. Vår himmelske Fader välsignade honom.
Lizochka fick vara kvar på sjukhuset i tre dagar medan svullnaden i hjärtat och lungorna gick ner. Hon hade skurits upp och öppningen hade förseglats med en tunn hinna. Några dagar senare opererade de igen för att stänga igen hennes bröstkorg och organ. Nästan ingen av läkarna väntade sig att hon skulle överleva. Men vi trodde på vår himmelske Fader och hans makt, och vi trodde att om det var hans vilja så skulle hon klara sig.
Bara Gud kunde ha gett oss Lizochka tillbaka. Hon blev bättre för varje dag som gick. Hon var kvar på sjukhuset i ytterligare en månad och nu är hon hemma hos oss.
Gud är en Gud som gör underverk. Han hör våra böner och när vi har det svårt så bär han oss. Prövningar stärker vår tro och lär oss att tro, hoppas och visa kärlek.