Han älskar dig

Jag satt i hörnet av celestiala rummet vid orgeln under invigningen av templet i Memphis i Tennessee. President James E. Faust (1920–2007), medlem av första presidentskapet från 1995 till 2007, hade kommit för att inviga templet. Han och flera andra ledare satt bakom mikrofonen. Medlemmarna i en lokal kyrkokör kom in och tog sin plats bakom dem.

En ung kvinna som jag var besökslärare hos var med i kören. Under hela mötet bad jag att hon skulle få det som hon hade kommit för att få. Hon hade anförtrott sig åt mig och sagt att hon skulle komma till tempelinvigningen den dagen för att få veta vilken uppfattning Herren hade om henne. Hon hade begått allvarliga synder i livet, och trots att hon hade omvänt sig så kämpade hon fortfarande med att tycka om sig själv, och till och med för att känna gott för att sjunga i kören.

Jag stirrade på president Faust och kände att han, som Herrens representant i första presidentskapet, borde kunna göra något. Men hur skulle jag kunna säga något till honom, och hur skulle han kunna göra något? Efter mötet skulle han gå ut ur rummet just så som han hade kommit in, och det skulle inte bli några presentationer, inga handskakningar och inget utbyte av ord. Jag förstod att han var upptagen och hade resplaner, men jag bad ändå.

President Faust som satt i djupa tankar tittade på mig en stund med pannan i djupa veck. När mötet var slut lystes hans ansikte upp av ett leende.

Han tittade på mig igen och ställde sig sedan upp, vände sig om och sträckte fram armen så långt det gick. Han pekade rakt på min vän. Sedan sade han högt och ljudligt: ”Herren älskar dig!”

President Fausts gest var liten och enkel, men ändå så kraftfull att den bara kunde ha kommit från det som den Helige Anden hade kommunicerat till honom som inte jag kunde. De små enkla orden välsignade min vän och stärkte min tro på att Herren bryr sig om detaljerna i våra liv och ”med små och enkla medel uträttas mycket stort” (Alma 37:6).