Kommer jag att dö?

Bild

Father and son fixing bike

Min sjuårige son trampade ursinnigt på pedalerna men kom ingenstans. Kedjan hade lossnat från cykeln. Jag gick dit för att hjälpa honom ur belägenheten och vände cykeln upp och ner så att jag kunde få tag på kedjan. Medan jag arbetade sa han: ”Pappa, kommer jag att ha blod överallt när jag dör?”

Lite chockad tittade jag upp på honom. Han grät.

”Va? Nej!” sa jag. ”Du kommer inte att dö.” Jag satte mig på trottoarkanten och han satte sig i mitt knä. Han grät och grät. Vad var det frågan om?

”Kommer hela magen att ramla ut?” frågade han.

Hade min lille pojke tittat på skräckfilmer, eller vad? ”Nej!” sa jag. Ännu en gång försäkrade jag honom om att han inte skulle dö.

”Jo, pappa. Alla ska ju dö, eller hur?”

Jag tog ett djupt andetag. Det här var inte ett samtal som jag hade förväntat mig att ha med ett så litet barn.

När jag blev pappa lovade jag mig själv att jag aldrig skulle undanhålla sanningen från mina barn, men tanken på att berätta för något av dem att de skulle dö en dag gjorde mig skräckslagen. Jag försökte komma undan. ”Du behöver inte oroa dig för det just nu”, sa jag. ”Var bara en glad pojke och ha roligt och oroa dig inte. Du ska leva länge länge.”

”Jag vill inte dö”, sa han.

”Vad gör jag nu?” frågade jag mig själv. Tanken på att jag skulle säga något fel och göra obotlig skada snurrade runt i huvudet. ”Vad gör jag?” Jag bad en tyst bön om hjälp.

Jag började berätta för honom om frälsningsplanen. Jag sa att vi alla är besökare i den här världen. Jag berättade hur var och en består av två delar: en kropp och en ande. Jag sa att när en person dör – och ja, vi kommer alla att dö en dag – så är det bara den fysiska kroppen som slutar fungera. Våra andar är eviga och dör aldrig (se Alma 40:11).

Jag sa att Jesus Kristus är vår Frälsare därför att han gjorde det möjligt för oss alla att vara tillsammans, fastän vi ibland måste vara ifrån varandra en tid. Jag berättade att Frälsaren dog för oss och uppstod, och att tack vare att han lever så kommer vår ande en dag att förenas med vår kropp och vi kommer aldrig att dö igen (se Alma 11:43–45).

Han frågade om jag hade sett en död person någon gång. Jag sa att jag hade sagt hej då till mina mor- och farföräldrar vid deras begravningar. Jag sa att även om deras kroppar är döda så lever deras andar, och ibland kan vi känna att de är nära oss.

Min sons rädsla avtog och snyftningarna gick över i hans typiska fniss. Tanken på att släktingar besöker oss fastän vi inte kan se dem fick honom att le.

Vi gick tillbaka till huset och satte in den lagade cykeln i garaget. Jag tänkte på vad jag hade sagt. Jag tänkte på min beslutsamhet att säga sanningen till mina barn och på svaren jag hade gett min son.

I det ögonblicket kände jag mig enormt tacksam för mitt vittnesbörd om Jesu Kristi evangelium. Eftersom jag redan visste att frälsningsplanen är verklig kunde jag frimodigt och ärligt prata med min son och ge honom styrkan att övervinna sin rädsla.

Min förberedelse för det här ögonblicket började långt innan min son var född. När jag förberedde mig för att verka som missionär hade jag som mål att få ett vittnesbörd om varje aspekt av evangeliet som jag kunde tänkas behöva undervisa om. Den del jag hade svårast med var de dödas uppståndelse.

Jag studerade, begrundade och bad. Jag fastade och bad om att få ett vittnesbörd. Efter ett tag vittnade den Helige Anden för mig att uppståndelsen är verklig, att det verkligen finns ett liv efter döden och att frälsningsplanens löften är verkliga. (Se 1 Ne. 10:19.)

Det vittnesbördet blev viktigt på missionen, men det blev en av mina mest värdefulla gåvor när min son behövde sinnesfrid.

Jag är så tacksam för det vittnesbördet, och jag vittnar om att frälsningsplanen är verklig. Jag vittnar om hur viktigt det är att vi stärker våra vittnesbörd så att vi kan känna frid i vittnesbördet och vår kunskap om Jesu Kristi evangelium när vi eller våra nära och kära är rädda.