Liknelsen om det oförståndiga biet

Bild

Bee

Foto © iStock/Thinkstock

Ibland känner jag att jag i mitt arbete behöver lugn och ro. … Då drar jag mig helst tillbaka till ett rum högst upp i tornet på en stor byggnad. … Det är ganska svårt att komma fram till rummet och det är ganska skyddat mot mänskligt intrång. …

Men jag är inte alltid fri från besökare, särskilt inte under sommaren, för när jag sitter där med fönstret öppet flyger insekter ibland in och gör mig sällskap. …

Ett vilt bi från närliggande höjder flög en gång in i rummet, och emellanåt fick jag under en timme eller mer höra det angenäma surret när det flög omkring. Det lilla djuret insåg att det var en fånge, ändå misslyckades alla dess ansträngningar att hitta en väg ut genom det delvis öppna fönstret. När jag var klar och skulle stänga dörren och gå, öppnade jag fönstret på vid gavel och försökte först leda och sedan tvinga ut biet till friheten och säkerheten, väl medveten om att ifall biet blev kvar i rummet skulle det dö, liksom andra insekter gjort som blivit instängda där i den torra luften. Ju mer jag försökte driva ut biet, desto mer beslutsamt blev det att göra motstånd och motarbeta alla mina ansträngningar. Dess tidigare fridfulla surrande utvecklades till ett mycket ilsket sådant. Den snabba flygningen blev fientlig och hotfull.

Sedan överraskade biet mig när jag inte var på min vakt och stack mig i handen – den hand som kunde ha lett det till friheten. Till slut satte biet sig i en taklampa som jag inte nådde upp till, varken för att hjälpa eller skada det. Den häftiga smärtan från det ovänliga sticket väckte mer medömkan än vrede inom mig. Jag kände till det oundvikliga straffet för biets felaktiga motstånd och trots, och jag måste lämna det åt sitt öde. Tre dagar senare gick jag in i rummet igen och fann den torra och livlösa kroppen på skrivbordet. Biet hade fått sota med livet för sin envishet.

Med biets kortsynta sätt att se och själviska missuppfattning var jag en fiende, en efterhängsen förföljare, en dödlig fiende som gick in för att förgöra det. Medan jag i verkligheten var dess vän som erbjöd ett sätt att rädda det liv som det fick plikta med genom sitt misstag. Jag hade försökt befria det, trots dess motstånd, från dödens fängelse och återställa det till friheten utomhus.

Är vi så mycket klokare än biet att det inte finns någon likhet mellan dess oförståndiga sätt och vårt eget liv? Vi är benägna att kämpa, ibland med lidelse och vrede, mot motgången som när allt kommer omkring kan vara ett uttryck för högre visdom och kärleksfull omsorg, riktad mot vårt kortvariga välbefinnande för en varaktig välsignelses skull. I jordelivets prövningar och lidanden finns det en gudomlig hand som bara den gudlösa själen helt kan undgå att märka. För många har förlusten av rikedom blivit en fördel, en nyttig hjälp till att leda eller driva dem bort från själviska njutningars begränsningar, ut i solskenet och den friska luften, där gränslösa möjligheter finns för den som vill anstränga sig. Besvikelser, sorg och lidande kan vara uttryck för en allvis Faders godhet.

Tänk på vad vi kan lära av det oförståndiga biet!