Ett godkännande leende

En kväll hade vår församling en aktivitet som vi hade förberett i många timmar. Efter aktiviteten kom en ung undersökare och sa hej då till mig, men några minuter senare kom han tillbaka och frågade: ”När behöver jag komma tillbaka?” Jag sa på söndag, och pojken sa snabbt: ”Nej, finns det inte någon mer aktivitet?” Han hade haft så roligt med ungdomarna i församlingen att han ville komma tillbaka.

Jag pratade också med ett par som hade kommit på aktiviteten och frågade dem vad de tyckte. Mannen sa: ”Sedan vi kom hit har vi känt en frid och ett lugn”, något som hans fru bekräftade med en nickning. Jag blev förvånad, för när de hade kommit dit var det många där som pratade och förde oväsen. Men han tittade på mig och frågade: ”Det är den Helige Anden, eller hur?” Förvånad kunde jag bara säga ja.

Det hade varit mycket jobb med att ordna inför aktiviteten, så det enda jag ville göra den kvällen när allt var över, var att åka hem och gå och lägga mig. Eftersom jag var så trött hade jag inte kunnat fundera över mina samtal med undersökarna. När jag kom hem bad jag en bön och gick till sängs, men jag kunde inte sova. Jag såg inom mig hur Herren log. Det var ett godkännande leende. I det ögonblicket började jag dra mig till minnes allt det underbara som hade hänt under aktiviteten.

Jag förstod att församlingsmedlemmarnas ihärdighet och kärlek hade gjort det möjligt för de tre undersökarna att beröras av Anden. Jag förstod att det godkännande leendet var för det vi hade gjort. Jag började gråta och kände mig så tacksam för gåvan som Herren gav oss. Han hade gett oss ett godkännande leende. Jag vittnar om att Herrens ord är sanna; att när vi för om så en enda själ till honom, blir vår glädje stor i Faderns rike (se L&F 18:15).