Fortsätt, Josie!

Josie gäspade när hon saktade ner och började gå. I dag var det dags för det stora loppet! Hon hade sett fram mot den här dagen i månader. Men i stället för att känna sig ivrig under uppvärmningen var Josie trött.

”Hur går det?” frågade hennes storasyster Christine. Hon satte sig ner med Josie på gräset så att de kunde sträcka ut benen.

”Jag är jättetrött i dag”, sa Josie och sträckte sig mot tårna.

Hon hade varit sjuk och missat flera dagar i skolan. Så kvällen innan hade hon suttit uppe sent för att komma ikapp med läxorna.

”Jag hoppas att jag inte gör de andra i laget besvikna”, sa Josie.

”Gör bara så gott du kan”, sa Christine. ”Det ser ut som om det är dags att börja!”

De joggade över till sina lagkamrater. När de radade upp sig med de andra löparna blundade Josie och drog ett djupt andetag. Hon visste att hennes lag räknade med att hon skulle springa fort, som hon för det mesta gjorde. Löptiden för de fem bästa löparna i varje lag skulle avgöra om laget gick till final. Hon hann knappt inta startposition innan pistolen avlossades och startade loppet. Pang! Löparna tog sats från startlinjen och störtade iväg.

Josie pumpade med armarna och tog längre löpsteg. Hon visste att hon behövde springa fort i början för att komma i mål först. Först kunde Josie hålla jämna steg med de andra ledande löparna. Men när hon försökte springa fortare, kunde hon inte det.

Josie började andas tungt. Hon kunde inte få benen att springa fortare. Löparna bakom henne började springa förbi. Oftast var Josie den som brukade springa om! Kanske ska jag bara ge upp, tänkte hon.

Josie tittade ner i marken när hon hörde en annan löpare springa förbi henne. ”Fortsätt, Josie!” sa löparen när hon passerade förbi. Josie tittade upp. Sedan log hon. Det var en av hennes lagkamrater.

”Du klarar det!” sa en annan lagkamrat när hon sprang förbi. En efter en av Josies lagkamrater uppmuntrade henne att fortsätta springa när de passerade henne.

En våg av beslutsamhet kom över Josie. Hon kanske inte skulle vara bland de fem första, men hon skulle avsluta loppet. Hon fokuserade på sina steg och slutade inte förrän hon hade kommit över mållinjen.

”Jag är ledsen om jag … inte hjälpte till att … kvalificera oss för nästa lopp”, sa hon mellan djupa andetag.

”Vårt lag har kvalificerat sig!” sa Josies tränare när hon kom springande mot flickorna. Alla i laget jublade och Christine slog armarna om Josie i en stor kram.

Den kvällen när Josie knäböjde för att be tänkte hon på hur hennes lagkamrater hade hjälpt henne. Deras ord gav henne styrka att fortsätta när hon ville ge upp.

Josie tittade upp på bilden av Jesus som satt ovanför sängen. Jesus gör samma sak för oss, tänkte hon. Hon log när hon föreställde sig hur Frälsaren hejade på henne. ”Fortsätt, Josie! Jag är här för att hjälpa dig.”

Josie tackade sin himmelske Fader för att han hjälper henne att springa livets lopp. Hon kände att hon kunde göra vad som helst när Jesus hejade på henne! ●