Små och stora svenska mirakel

När jag blev ombedd att skriva om ett mirakel jag upplevt gick mina tankar direkt till templet, men vid närmare eftertanke insåg jag att jag varit med om många andra små och stora under och här berättar jag om ett som skedde i ett annat sammanhang. 

För mer än 20 år sedan höll jag på att skriva en skildring av kyrkans historia i Sverige som blev boken Steg i tro. Till det behövde jag material och information och det kom på många, ibland oväntade, sätt. 

En dag satt jag i vårt sommarhus på Svartnö i Stockholms skärgård då vi fick ett oväntat besök av Elsie och Karl-Bertil Hellsing. De bodde egentligen i Trollhättan men familjen Hellsing hade ett släktställe i Furusund, en liten bit längre ut, där Elsie och Karl-Bertil ofta semestrade. De berättade att de också fått ett oväntat besök. En ungdomskamrat till pojkarna Hellsing som flyttat till Kalifornien knackade på och det blev ett trevligt återseende efter många år. De pratade förstås gamla minnen, men rätt som det var frågade gästen: ”Är ni mormoner?” Det visade sig att kvinnan hade en granne hemma i Kalifornien som var medlem i kyrkan. Hon hade givit dem en bok, som hon själv hade skrivit, och bad dem att ge den till en mormon i Sverige. 

Boken hette No Regrets och var skriven av Myrtle McDonald. Den handlar om hur hennes föräldrar som unga blivit medlemmar i kyrkan i Sverige på 1860-talet och senare emigrerat till USA. Pappan, Carl Carlquist, kom tillbaka på två missioner, 1892 samt 1910, och kom att spela en mycket viktig roll för kyrkan här.

Det förekom mycket förföljelse av kyrkan och dess medlemmar vid den här tiden. Många lögner spreds. Bland annat skickade svenska staten år 1911 ut en pastor, P E Åslev, för att ”motverka mormonpropagandan”. Det sades att mormonpropagandan gic å ut på att värva unga kvinnor till USA och månggiftesäktenskap. Han höll möten i många städer i Sverige. Äldste Carlquists uppgift blev att följa i Åslevs spår och ordna egna möten för att informera om sanningen. Det blev välbesökta möten med hundratals närvarande.

Han hade redan som 17-åring blivit ombedd att verka som ”skriftspridare” för kyrkan. Han kom från mycket enkla omständigheter och hade så dåliga kläder att hans första kamrat inte ville att han skulle gå på kyrkans möten. Han kallades att verka i Jönköping och där togs han om hand av familjen Kindberg. Det var Marianne Persson Werthens morfars farfars familj som gav honom hans första måltid på missionen. Detta blev början till en livslång vänskap och de första han åkte till, och de sista han tog avsked av vid sina senare missioner, var familjen Kindberg i Jönköping.

I USA gifte han sig med Hulda från Halmstad och de fick sju barn, det sjunde strax innan han kallades att åka på mission till Sverige igen. Hulda och barnen stannade hemma. Hon och de äldre barnen turades om att arbeta för att försörja både sig själva och äldste Carlquist. De levde alla under mycket knappa omständigheter.

När han kom hem efter två år var Hulda sjuk och han hade mycket svårt att få arbete.

De fick också ytterligare två barn. Bokens författare Myrtle var den yngsta. När pappan sex år efter hemkomsten kallades på ännu en mission till Sverige, löste familjen ekonomin genom att låta de två yngsta barnen flytta hem till en släkting medan Hulda och de äldre barnen arbetade för familjens och missionärens försörjning.

Det står naturligtvis mycket mer om Carl Carlquist i kapitlet om motståndet mot kyrkan i Steg i tro. Det kan också vara intressant att veta att yngsta dottern, Myrtle McDonald, också verkade som missionär i Sverige på äldre dagar sedan hon blivit änka. Det finns flera medlemmar här som minns henne från den tiden.

Att jag fick kunskap om denna fantastiska man och hans familj precis när jag behövde den för Steg i tro var ett mirakel, men ett än större mirakel var hur han och hans familj under mycket svåra omständigheter med intelligens och iver tjänade Herren.