Endast digitalt: Unga vuxna
Tänk om jag inte kan säga att ”jag vet”!
Oavsett styrkan i ditt vittnesbörd finns det en plats för dig i kyrkan.
Mitt vittnesbörd består av två delar: det som jag vet är sant och det som jag tror är sant.
Vet och tror: Jag använder båda orden när jag delar med mig av mitt vittnesbörd.
Dessa ord är viktiga för mig – inte bara för att detta varierande språk är en korrekt återspegling av min tro, utan också för att de påminner mig om att jag inte behöver ha fullständig kunskap om varje lärosats eller ett perfekt svar på varje fråga om kyrkans historia för att kunna bekänna min tro på Jesu Kristi återställda evangelium.
Det finns en plats i kyrkan för alla människor, oavsett hur starka deras vittnesbörd är. Ändå har en del av oss i kyrkan en tendens att jämföra våra vittnesbörd med andras – särskilt om vi brottas med frågor eller tvivel på områden där andra verkar vittna med säkerhet. Ibland när jag hör medlemmar i kyrkan förkunna från talarstolen vad de vet är sant, får det mig att reflektera över mitt eget vittnesbörd – och vittnesbörd i allmänhet.
Tänk om jag inte kan säga att ”jag vet”!
Vad händer om jag har frågor – och till och med tvivel – angående vissa aspekter av evangeliet?
Finns det en plats för mig i kyrkan?
En berättelse i Nya testamentet ger mig en enorm förvisning om att evangeliets välsignelser är tillgängliga för alla som tror på Jesus Kristus. En man förde sitt sjuka barn till Jesus och vädjade: ”Om du kan, så förbarma dig över oss och hjälp oss!”
Jesus sa till honom: ”Om du kan? Allt är möjligt för den som tror.”
Mannen gav sedan ett märkligt svar, ett svar som visade att hans tro existerade parallellt med en viss grad av otro: ”Genast ropade barnets far: ’Jag tror. Hjälp min otro!’”
Jesus botade då barnet. (Se Mark. 9:14–27.)
Jesus krävde inte att mannen skulle ha fullkomlig kunskap innan han utförde ett underverk. Han insisterade inte heller på en orubblig tro. Mannen som bad om Frälsarens helande beröring för sitt barn uttryckte sin tro och, där den saknades, en önskan att tro.
Och det räckte för Jesus.
Den här lärdomen gäller för dem av oss som söker Kristi helande kraft i våra liv i dag. Nutida profeter och apostlar har påmint oss om att en önskan att tro är tillräcklig som utgångspunkt.1 Visst strävar vi efter att stärka våra vittnesbörd – vi strävar efter en stark tro som växer till en fullkomlig kunskap (se Alma 32:21–22, 26–34). Men tills dess räcker det med ett hopp om att Jesu Kristi evangeliums löften är sanna och en önskan att tro att evangeliet har återställts till jorden genom nutida profeter för att vi ska kunna fortsätta framåt i tro.
Så vad kan du göra om du inte känner att du kan säga ”jag vet”? Du kan vara säker på att det finns en plats för dig i Jesu Kristi kyrka. Du kan tryggt uttrycka ditt vittnesbörd om vad du tror är sant – och till och med om vad du hoppas är sant – samtidigt som du tar del av evangeliets välsignelser. Och vi kan alla regelbundet ropa till Gud i bön och säga ”hjälp min otro” och se hans kärlek komma in i våra liv och hans underverk visa sig.