2022
Vad jag har lärt mig om omvändelse
Juni 2022


Endast digitalt

Vad jag har lärt mig om omvändelse

Författaren bor i Arizona, USA.

Inget av mindre värde kan jämföras med glädjen i att komma närmare Gud.

Bild
fotsteg på blå bakgrund

Under större delen av mitt liv har jag kämpat med omvändelse. Jag visste att det var viktigt och att jag borde göra det, men jag förstod det inte helt. Och eftersom det var något som jag inte gjorde väl kände jag mig missmodig när någon betonade dess betydelse i ett tal.

Det gick så långt att jag inte ens tyckte om att höra ordet omvändelse eftersom det påminde mig om något som jag inte gjorde. Det verkade som om jag höll på att halka efter, och ju längre problemet fortsatte, desto längre efter kom jag.

Till slut hörde jag följande uttalande på generalkonferensen av dåvarande Unga mäns generalpresident Stephen W. Owen, och jag började tänka annorlunda: ”Glädjen i omvändelse är mer än glädjen i att leva ett hyggligt liv. Det är glädjen i förlåtelse, att bli renad och att närma sig Gud. Har man en gång upplevt den glädjen duger inget mindre.”1

Ett annat generalkonferenstal väckte en önskan hos mig att göra bättre ifrån mig. President Russell M. Nelson har sagt: ”Vare sig ni går flitigt på förbundstigen, har halkat eller klivit av förbundsstigen, eller inte ens kan se stigen från där ni nu står, vädjar jag till er att omvända er. Upplev den stärkande kraften i daglig omvändelse – av att göra och bli lite bättre varje dag.”2

När jag gjorde mitt bästa för att följa det här rådet fann jag svar på frågor och fick en bättre insikt om omvändelsens välsignelser. Men jag undrade vad jag fortfarande inte förstod om omvändelse som gjorde det så svårt.

En svårighet för mig var att jag inte kunde komma ihåg alla synder jag hade begått en viss dag. Jag var säker på att det fanns några som jag hade glömt. Hur kunde jag omvända mig från alla mina synder om jag inte kunde komma ihåg dem alla?

Den frågan hade bekymrat mig sedan jag var en nydöpt åttaåring. Jag visste att jag behövde omvända mig, men vilken åttaåring håller reda på varje synd han begår så att han kan omvända sig från dem? Jag minns att jag vid ett tillfälle knäböjde i bön och sa: ”Himmelske Fader, jag omvänder mig från alla mina synder!” Jag tvivlade på att det räckte att göra det på det sättet, men jag visste egentligen inte vad jag kunde göra i stället.

Senare hittade jag ett svar i Mormons bok. Alma 38:14 lär: ”Säg inte: ’O Gud, jag tackar dig för att vi är bättre än våra bröder’, utan säg hellre: ’O Herre, förlåt min ovärdighet.’ … Ja, erkänn alltid din ovärdighet inför Gud.”

När vi erkänner vår ovärdighet inför Gud hjälper det oss att vara ödmjuka, vilket är nödvändigt för omvändelsen. Dessutom kan vi be vår himmelske Fader att hjälpa oss se det i våra liv som kräver omvändelse, förändring eller förbättring. Han vet helt säkert vad vi behöver förändra för att bli mer som han, och han manar oss i sinne och hjärta om vi frågar med en uppriktig önskan att förändras och omvända oss.

Den andra svårigheten jag hade med omvändelse var att jag inte helt förstod idén om att överge våra synder. I Läran och förbunden 58:43 står det: ”Härigenom kan ni veta om en människa omvänder sig från sina synder: Se, hon bekänner dem och överger dem.”

Jag trodde att när vi överger våra synder så innebar det att vi lovade att vi aldrig skulle begå dem igen. Betydde det att om jag begick dem igen, så hade jag egentligen inte övergett dem till att börja med? Och när jag knäböjde i bön för att bekänna och överge mina synder, betydde min medvetenhet om mina egna svagheter – det faktum att jag kanske upprepar synden igen – att jag egentligen inte övergav mina synder? Men jag lärde mig att när jag överger mina synder så är det mer än att bara vara ledsen för dem. Om jag endast är ledsen för dem så har jag förmodligen inte övergett dem.

Äldste Dale G. Renlund i de tolv apostlarnas kvorum har delat med sig av följande insikt: ”Den kristne författaren C. S. Lewis skrev om behovet av och metoden för förändring. Han noterade att omvändelse innefattar att ’sättas tillbaka på rätt väg. En felaktig summa kan rättas till’, sa han, ’men bara genom att man går tillbaka tills man hittar felet och börjar om från den punkten, aldrig genom att man bara går vidare.’ Att ändra vårt beteende och återvända till ’rätt väg’ är en del av omvändelsen, men bara en del. Sann omvändelse innebär också att vi vänder hjärta och vilja till Gud och överger synden. Som det förklaras i Hesekiel innebär omvändelse att man ’vänder om från sin synd och gör det som är rätt och rättfärdigt, … ger tillbaka den pant [man] har fått … och vandrar efter livets stadgar, så att [man] inte gör det som är orätt’ [Hesekiel 33:14–15].”3

När jag bad om hjälp med omvändelse uttryckte jag för min himmelske Fader att jag verkligen ville förändras och var villig att förändras. Jag visste att Herren skulle hjälpa mig. Och han hjälpte mig verkligen att förändras.

Till en början var förändringen inte alltid bestående och jag behövde försöka igen. Men de ansträngningar vi gör betyder något för Herren. Äldste Jeffrey R. Holland i de tolv apostlarnas kvorum lärde: ”Med Jesu Kristi försoningsgåva och himlens styrka till hjälp kan vi bli bättre, och det som är så bra med evangeliet är att det lönar sig att försöka, även om vi inte alltid lyckas.”4

Sedan jag fick den här insikten om omvändelse har jag känt större tillit till min förmåga att följa det här rådet från president Nelson: ”Inget är mer befriande, mer förädlande eller mer avgörande för vår personliga utveckling än regelbunden, daglig inriktning på omvändelse. Omvändelse är inte en enstaka händelse, den är en process. Den är nyckeln till lycka och sinnesfrid. När omvändelsen kombineras med tro ger den tillgång till Jesu Kristi försonings kraft.”5

När jag fattade beslutet att omvända mig bättre hade jag ingen aning om att det skulle ha ett så långtgående och bestående inflytande på mitt liv. De välsignelser jag har fått är verkliga. Jag insåg att känslorna av missmod jag hade kom från min själs fiende, som inte ville att jag skulle omvända mig. Jag insåg också att det inte alltid handlade om att jag hamnade på efterkälken genom att inte omvända mig, utan att jag ibland helt enkelt gick miste om välsignelser som jag kunde ha fått om jag hade ansträngt mig mer för att göra det jag kunde göra.

När jag har fortsatt att göra mitt bästa för att omvända mig varje dag har jag känt Guds kärlek och vägledning på sätt som jag knappt hade kunnat föreställa mig tidigare. Jag känner mig inte längre nedtyngd av synd. Jag har insett vilken förmån och välsignelse omvändelse verkligen är. Jag förstår nu vad broder Owen sa: ”Har man en gång upplevt [omvändelsens glädje] duger inget mindre.”