Endast digitalt: Unga vuxna
Kunde jag genom att lära mig mina förfäders språk få hjälp att samla in Israel?
Jag kände mig manad att lära mig mina förfäders språk för att få starkare band till dem. Men jag insåg inte att det skulle öppna upp för så många möjligheter.
Bilden är arrangerad
Caption
Min farfars far var den siste som hade te reo māori som modersmål i min släkt. Jag brukade titta på videor med honom och lyssna på när han talade vårt folks språk och önska att jag kunde förstå honom. Trots att han bara var några generationer äldre än jag kände jag inte det bandet till vårt arv.
Jag verkade som missionär i Filippinerna och jag älskade det. Jag älskade språket, människorna – allting. Och eftersom jag försökte få kontakt med det folk jag tjänade och undervisade, fördjupade jag mig i deras kultur.
Hur underbar den möjligheten än var, insåg jag att jag aldrig hade försökt knyta an till min egen kultur och mitt eget folk på samma sätt. Jag hade visserligen hjälpt till att samla in Israel som missionär, men jag insåg att det fanns viktiga sätt för mig att samla in Israel hemma, särskilt i min egen släkt.
En maorisk vän till mig som också nyligen hade återvänt från sin mission i Filippinerna berättade för mig om en dröm han haft om sin mormor. Hon visade sig i hans dröm och frågade honom varför han hade studerat andra kulturer men aldrig sin egen.
Jag kunde relatera till hans dröm. Aldrig förr hade jag känt mig så manad att lära mig om mina förfäder och knyta an till dem.
Att förstå Elias löfte
Jag hade precis börjat studera till läkare när jag bestämde mig för att lära mig mitt folks språk. Så utöver mitt hektiska schema tog jag kvällslektioner för att lära mig maori.
När lektionerna började kände jag mig ensam och osäker på om jag skulle fortsätta. Men ju mer jag pratade med mina klasskamrater, desto mer insåg jag att många också hade känt sig manade att få kontakt med sitt arv genom att lära sig maori.
Med tiden började maoristudierna kännas som en andlig upplevelse. Jag började förstå löftet att Elia skulle ”vända fädernas hjärtan till barnen och barnens hjärtan till deras fäder” (Malaki 4:6). Mina förfäder blev mer verkliga för mig.
Att lära mig språket öppnade också dörrar i mitt dagliga liv. Jag upptäckte att när jag talade maori fick jag bättre kontakt med patienterna jag mötte i vården. Jag hjälpte till att starta kurser i maori på mitt universitet och upptäckte att många andra läkarstudenter också var intresserade av att lära sig språket för att kunna ge bättre vård.
Även om språket blir allt mindre vanligt har det hjälpt mig att vara till tjänst för vissa folkgrupper genom att kunna kommunicera med dem som har maori som modersmål. Jag har bevittnat hur mina infödda patienter känner sig särskilt hörda och sedda när vi kan prata med varandra på deras språk. De här upplevelserna har verkligen visat mig vad det innebär att tjäna den enskilde.
Vi kan hjälpa varandra att samla in Israel
President Russell M. Nelson har sagt: ”När vi talar om att samla Israel på båda sidorna om slöjan, talar vi förstås om missions-, tempel och släktforskningsarbete. Vi talar också om att bygga tro och vittnesbörd i hjärtat hos dem som vi lever, arbetar och tjänar med.”1 Att lära mig maori hjälpte mig definitivt att knyta an till mitt arv och mina förfäder på andra sidan slöjan, och jag planerar att utföra arbete för dem när Hamiltons tempel i Nya Zeeland öppnar igen. Men det har hjälpt mig att tjäna på den här sidan också.
Att vara en del av en kyrka som tror på att knyta an med våra förfäder ger mig sådan glädje i livet. Vi prioriterar tempeltjänst och släktforskning eftersom vi tror att var och en av våra släktingar, oavsett hur länge sedan de levde, ska få möjlighet att ta emot Jesu Kristi evangelium. Och vi kan hjälpa varandra att utföra detta verk.
Att lära mig maori var ett sätt för mig att hjälpa till att samla in Israel. Men var och en av oss kan delta i det här verket på många andra sätt, och de behöver inte vara komplicerade. Att besöka templet och utföra ställföreträdande arbete för våra släktingar, forska i våra släktträd, indexera och till och med lära oss om våra far- och morföräldrar och deras föräldrar kan vara underbara tillfällen att knyta an till våra förfäder.
Det slutgiltiga målet för oss var och en är trots allt att återvända till vår himmelske Fader och leva med honom och våra familjer för evigt. Och genom våra ansträngningar att stärka våra band med andra – särskilt våra förfäder – kan vi stärka vår hängivenhet mot Kristus och hålla det målet i sikte.