Att hantera en ovälkommen diagnos

Jag sökte på nätet. Jag köpte några böcker. Jag träffade ännu en neurolog. Jag ville veta vilken inverkan Parkinsons sjukdom kan ha på min livslängd och förmåga att fungera. När jag samlade information bad jag också om vägledning. Jag visste att min himmelske Fader och Jesus Kristus skulle hjälpa mig få den information och medicinska hjälp jag behövde. Jag fick veta att Parkinsons vanligtvis inte påverkar hur länge man lever, men den påverkar vad man kan göra. Den utvecklas olika från person till person. Den blir värre med tiden. Den kan inte botas.

När chocken från den första diagnosen hade gått över började jag gradvis inse att sjukdomen inte skulle försvinna. Min fru och jag pratade om vår framtid och vad det skulle innebära om jag förlorade en del av min rörlighet. Vad skulle hända om jag inte kunde köra eller gå? När jag ställde de här frågorna till min kära hustru, svarade hon i ett ömsint ögonblick enkelt och utan att tveka: ”Då ska jag ta hand om dig.”

Vi var tacksamma att vi inte hade väntat med att tjäna Herren som heltidsmissionärer och att vi hade kunnat tjäna medan vår hälsa fortfarande var god. Vi var också tacksamma för att vi hade flyttat in i ett mindre hem utan trappor på bottenvåningen, med till största delen hårda golv i stället för heltäckningsmatta, och att vi hade räcken nära alla toaletter och duschar. Vi kände att Herren hade vetat att vi skulle behöva ett sådant hem en dag och hade förberett allt, så när vi behövde det så var det klart.

Bild

people sitting at a table

Under de följande månaderna tillbringade jag mycket tid hemma och hade gott om tid att tänka. Jag sörjde förlusten av den person jag trodde att jag skulle bli på äldre dagar. Jag sörjde den framtid som min fru och jag tidigare hade föreställt oss. Jag gick igenom dagar av missmod. Jag bad mycket när mina symptom förvärrades. Mitt behov av att hitta positiva sätt att hantera allt växte.

Sedan gav Herren oss en oväntad källa till stöd. Min fru och jag kallades att vara vår församlings välfärds- och oberoendespecialister. Som en del av vårt ämbete ledde vi ett gruppmöte om känslomässig motståndskraft. Jag hade inte föreställt mig att jag själv skulle behöva kursen. Men i slutet av det första mötet tänkte jag: Wow! Det här är till för mig! Vi pratade om att undvika negativa tankemönster, vara positiva, kontrollera våra känslor. Det gav mig några praktiska verktyg som med tiden hjälpte mig – och även min fru – att utveckla en sund inställning till min sjukdom.

Jag minns att jag en dag tänkte: Om jag skulle välja en sjukdom åt mig så skulle det vara den här. För i det här läget förkortar den inte mitt liv, men den tvingar mig att underkasta mig Guds vilja. Den har inte gett mig något annat val än att acceptera den, och det har varit en välsignelse. Jag är lugnare, mer fridfull. Jag hade alltid levt för mycket i framtiden, bekymrad över vad nästa kapitel i mitt liv skulle bli. Parkinsons sjukdom har hjälpt mig att vara nöjd med att leva i nuet, att göra det goda som jag kan göra nu. Gradvis har jag lärt mig att underkasta mig och min framtid Herren mer fullständigt och utan förbehåll.

Jag studerade skriftställen som handlar om att växa genom prövningar.¹ Ännu en gång läste jag tal och artiklar av äldste Neal A. Maxwell (1926–2004) i de tolv apostlarnas kvorum.² Jag mindes ett tal där äldste Richard G. Scott (1928–2015) i de tolv apostlarnas kvorum rådde oss att i prövningens stund inte fråga: ”Varför måste jag drabbas av detta?” utan i stället ”Vad ska jag lära av denna erfarenhet?”³

Under hela den här processen har jag funnit en nivå av frid, glädje och förnöjsamhet som tidigare hade undgått mig. Jag har insett att döden och att gå genom slöjan bara är ännu en ”förflyttning” på min resa längs förbundsstigen. Det är en del av Guds plan för vår lycka.

Jag gjorde en liten skylt på datorn och satte den på väggen i mitt hemmakontor där jag ser den varje dag. På den står det: ”Var god. Gör gott. Var nöjd. Slappna av och förtrösta på Herren.”