Hur vi följer Frälsarens exempel på empati och kärlek

Under hela sin verksamhet hade Jesus en speciell relation till dem i samhällets utkant: de fattiga, de lidande, främlingen och andra som ofta ignorerades eller sågs ner på – ”en av dessa mina minsta”, som han kallar dem i Matteus evangelium (Matteus 25:40). Men han inte bara betjänade de här personerna – han såg sig själv i dem och lärde sina lärjungar att det de gjorde mot sådana personer, ”det har ni gjort för mig”.

Tänk på det ett ögonblick. Universums store Skapare, Guds Son och mänsklighetens Återlösare, han som har all anledning i världen att se sig själv som förmer än andra, likställer sig själv med människans mest ödmjuka och sårbara.²

Men varför?

Förutom hans kärlek till alla människor är det viktigt att komma ihåg att den dödlige Jesus själv marginaliserades. Han föddes till en etnisk minoritet i det romerska riket och var troligtvis fattig. Som barn tvingades han fly till ett annat land som flykting för att undkomma döden (se Matteus 2:1–15). En del av hans eget folk förkastade honom och han blev till slut offer för förtryck som sanktionerats av de styrande (se Markus 15:15; Johannes 1:11). Från den dag han föddes till den dag han dog var Jesus en av ”dessa minsta” (se Matteus: 25:40).

Genom att identifiera sig med de marginaliserade uppmanar Frälsaren oss att begrunda vår egen relation till dem som på samma vis är missgynnade, förskjutna eller främlingar i dag. Ser vi oss själva som förmer än dem? Eller ser vi dem som Jesus ser dem, som en del av oss själva som andliga systrar och bröder? Frågar vi oss själva: Tänk om deras berättelse var vår berättelse?³ Ber vi om att förstå och älska dem? Och tjänar vi dem som ett uttryck för kärlek till vår Frälsare, som återspeglas i dem?

Att verkligen visa empati för andra är lättare sagt än gjort, och för Jesus kom empati till stor del genom att han led ”smärta och bedrövelser och frestelser” och ”sitt folks … sjukdomar” så att han kunde veta ”hur han [skulle] bistå sitt folk i enlighet med deras skröpligheter” (Alma 7:11, 12). Med andra ord gjorde många av svårigheterna i samband med hans liv och försoning det möjligt för honom att förstå oss och våra svårigheter så att han bättre kan veta hur han ska hela oss.

Men Jesus umgicks också villigt med många han mötte. Han lyssnade på dem, ställde frågor och bemötte dem med respekt, även när andra kritiserade honom för det. Eftersom vi befinner oss så historiskt långt borta från den tid då Jesus levde på jorden kan vi missa några av de sätt på vilka han trotsade sin tids sociala normer för att nå ut till andra.

Han rörde till exempel vid spetälska och andra sjuka personer som ansågs rituellt orena enligt Moses lag (se 4 Moseboken 5:1–4; Matteus 8:2–3). Han betjänade också kända syndare, dem som hade dåligt rykte och hedningar, vilket av vissa på liknande sätt bör ha ansetts som olämpligt (se Markus 2:15–17; Johannes 4:5–26). Jesus byggde broar, även när det inte var populärt.

Bild

vänner som pratar

Liksom Frälsaren kan vi också göra ansträngningar att lära känna andra bättre. Vi kan till exempel

• lyssna på dem i avsikt att förstå hellre än att döma eller svara

• undvika tendensen att vara avvisande, defensiva eller kritiska mot dem vi inte är överens med

• tålmodigt möta upp människor där de befinner sig på sin framåtskridande resa i stället för där vi vill att de ska vara.

Jag har märkt att när jag blir bättre på att förstå andras perspektiv och upplevelser växer jag i medkänsla, får en mer mogen förståelse av komplexa frågor och blir bättre rustad att tjäna och älska. Det är svårt att inte älska någon när man känner till deras bakgrund.

Slutligen visar Jesu liv att empati finner sitt mest fulländade uttryck i kärleken till andra på det sätt som de behöver bli älskade. Som Nephi lärde ”gör [Frälsaren] ingenting utom det som är till nytta för världen, för han älskar världen” (2 Nephi 26:24).

Ibland tog hans kärlek formen av att han erbjöd fysisk läkedom, uppmuntran, tillrättavisning eller förlåtelse. Andra gånger sörjde han med dem som sörjde eller delade deras glädje. I slutänden gav Kristus sitt liv för oss ”medan vi ännu var syndare” (Romarbrevet 5:8), och visade på så sätt att hans fullkomliga kärlek framhärdar även i vår ofullkomlighet.

Det kan vara svårt ibland att sträva efter att ha kärlek så som Frälsaren hade. Så hur kan vi älska andra på det sätt som de behöver bli älskade?

Kan vi bara välja att älska, som om vi slog på en strömbrytare?

Är det verkligen möjligt att älska en granne eller främling lika mycket som en familjemedlem eller oss själva?

Hur är det med dem som vi inte kommer överens med, eller dem som vi är benägna att gräla med?

I skrifterna beskrivs kristuslik kärlek ofta som något som en person ”fylls” av. Med andra ord är det något som Gud utgjuter i själen (se Mosiah 2:4; 4:12; Alma 38:12; Moroni 7:48). Det innebär att kristuslik kärlek inte kan främjas utan Guds hjälp – det är en andlig gåva som kommer och växer när vi ber till Fadern av allt vårt hjärta (se Moroni 7:48).

När vi tjänar med empati och kärlek ökar vår förmåga att skapa enighet och samhörighet och att föra andra till Kristus. Det beror på att vi börjar se andra med Guds ögon och känna med hans hjärta. Vi börjar också se att vårt tjänande inte går ut på att sträcka oss neråt för att lyfta andra till vår nivå, utan att vi sträcker oss utåt för att omfamna ett annat av Guds barn. När vi gör det hjälper vi till att uppfylla Kristi bön om att hans efterföljare ska ”vara ett, och att de ska vara i oss liksom du, Far, är i mig och jag i dig” (Johannes 17:21).