En fars välsignelse till vårt döende spädbarn

Bild

Spädbarn som ligger i en kuvös

För många år sedan väntade min familj glatt på vår son Randolph ”Ray” Gibsons födelse. Men en rutinmässig ultraljudsundersökning ledde till att våra hjärtan krossades som av en slägga.

Ray fick diagnosen hypoplastiskt vänsterkammarsyndrom (HLHS), som är ett tillstånd där vänster sida av hjärtat inte utvecklas på rätt sätt. Blodet kan inte cirkulera så att hjärtat kan fungera, och det är ofta dödligt för spädbarn.

Vår familj försökte ta in den här diagnosen, och våra vänner och släktingar erbjöd oss böner, fasta och massor av kärlek och omsorg. Vi höll fast vid hoppet. Dock gav ett uppföljningsprov fler nedslående nyheter: Rays HLHS var extremt allvarlig.

Medkännande medicinsk personal diskuterade våra alternativ med oss. Att avbryta graviditeten var inte ett beslut vi ville överväga. Men vi var tvungna att väga vår önskan om att vår son skulle leva – hur svaga oddsen än var – mot den smärta han skulle lida på grund av försök att reparera hans hjärta. Ansträngningar att hålla Ray vid liv skulle troligen leda till ett helt liv av lidande och till död i mycket unga år.

Min fru Kati och jag fattade ett mycket svårt beslut med hjälp av bön. Vi skulle välkomna vår son till den här världen, se till att han hade det bra och låta honom dö fridfullt. Vår förpliktelse mot Jesu Kristi evangelium och vår tro på frälsningsplanen hjälpte oss att göra det här valet. Det var inte lätt att se vår son växa i moderlivet med vetskap om att döden skulle inträffa efter födseln. Vi oroade oss också för hur vår tvååring skulle klara av att träffa sin lillebror och sedan gå på hans begravning en vecka senare.

Vi fick styrka av Herrens förkunnelse att ”små barn är heliga, eftersom de är heliggjorda genom Jesu Kristi försoning” (Läran och förbunden 74:7).

Kati och jag kan vittna om att året då vi väntade på Rays ankomst hjälpte oss att förstå den sanna innebörden av att man och hustru ska hålla sig till varandra (se 1 Moseboken 2:24 och Läran och förbunden 42:22). Vi höll oss till varandra och lät vår kärlek och tillit hjälpa oss att hålla ut. Vi utgöt våra hjärtan till Gud och bad om styrka att gå vidare och bad honom hjälpa vår familj igenom den här prövningen. Vårt äktenskap växte sig starkare.

Innan Ray föddes fick vi veta att han låg i sätesbjudning. Läkarna oroade sig för att han inte skulle överleva påfrestningarna av en normal födsel, så de utförde ett kejsarsnitt. Några minuter efter födseln gav jag, tillsammans med min biskop och flera andra, en prästadömsvälsignelse till Ray utanför operationssalen. I denna kaotiska, traumatiska situation uttalade jag några meningar och avslutade med ”i Jesu Kristi namn, amen”. Ray tvättades, sveptes i en filt och fördes till sin familj i sjukhusrummet.

För att få tröst försökte jag komma ihåg orden i välsignelsen, men jag kunde inte.

Ray levde i 24 timmar och 16 minuter. Släkt och vänner fyllde sjukhusrummet under dagen och höll Ray och älskade honom. Det var en overklig upplevelse – den enda dagen vi fick med vår son. Det var så värdefullt för mig att få hålla honom, pussa honom och byta hans blöjor.

Morgonen därpå dog vår son. Vi höll om honom och älskade honom intensivt i hans sista stund.

En vecka senare ville jag så förtvivlat gärna minnas välsignelsen. Så mycket hade hänt. Välsignelsen varade bara några minuter, men jag mindes inte orden jag hade uttalat den morgonen.

Jag gick ner på knä och bad om ett underverk, även om jag inte visste om jag skulle få ett. Efter bönen fattade jag en penna, och sedan flödade orden i välsignelsen in i mitt sinne.

Den här upplevelsen stärkte min tro på att slöjan mellan livet och livet efter detta är tunn och att vi kan hålla kontakt med familjemedlemmar som inte längre finns hos oss.

Jag hade bevittnat ett underverk. Jag vet att min son hade en viktig roll i det underverket.

Min hustru och jag finner fortfarande tröst i löftet i Romarbrevet 8:18: ”Jag menar att den här tidens lidanden inte kan jämföras med den härlighet som ska uppenbaras och bli vår.”