Äldste Ezra Taft Benson besöker heliga i Polen

Första presidentskapet gav äldste Benson i de tolv apostlarnas kvorum i uppdrag att övervaka kyrkans hjälpinsatser i Europa efter andra världskriget. Under sina elva månader där färdades han över 9 600 mil. Bakom honom syns ruinerna av Warszawa i Polen.

En sval söndagskväll sommaren 1946 körde Ezra Taft Benson och två reskamrater längs de spöklikt tysta gatorna i Zełwągi i Polen. Dåliga vägar och kraftigt regn hade besvärat resenärerna hela dagen, men det dåliga vädret hade till slut klarnat upp när männen närmade sig sin destination.

Zełwągi hade en gång varit en del av Tyskland och kallats Selbongen. Men nationsgränserna hade flyttats efter kriget, och en stor del av centrala och östra Europa hade kommit under sovjetiskt inflytande. År 1929 hade den blomstrande grenen i Selbongen byggt det första möteshuset i Tyskland för sista dagars heliga. Men efter sex års krig hankade sig de heliga i byn knappt fram.¹

Det faktum att äldste Benson var i Polen överhuvudtaget kändes som ett underverk. Utan fungerande telefonlinjer i Polen hade han och hans medarbetare haft svårt att komma i kontakt med tjänstemän som kunde hjälpa dem att få pappersarbetet gjort för att få komma in i landet. Endast efter många böner och upprepade kontakter med den polska regeringen kunde aposteln få de nödvändiga visumen.²

När jeepen närmade sig det gamla möteshuset i Zełwągi skingrades och gömde sig de flesta som var ute på gatorna. Äldste Benson och hans kamrater stannade bilen framför byggnaden och steg ur. De presenterade sig för en kvinna i närheten och frågade om de hade hittat fram till de sista dagars heligas möteshus. Kvinnans ögon fylldes av lättnadens tårar. ”Bröderna är här!” ropade hon på tyska.

Genast kom folk ut från sina stängda dörrar och grät och skrattade av glädje. De heliga i Zełwągi hade varit utan kontakt med kyrkans ledare på generalnivå i tre år, och den morgonen hade många av dem fastat och bett om ett besök av en missionär eller ledare i kyrkan. Inom loppet av några timmar hade omkring hundra sista dagars heliga samlats för att höra aposteln tala.

När äldste Benson talade till de heliga kom två beväpnade polska soldater in i kapellet. Församlingen stelnade till av skräck, men aposteln gjorde tecken åt soldaterna att sätta sig långt fram i rummet. I sitt tal betonade han vikten av frihet. Soldaterna lyssnade uppmärksamt, stannade kvar på sina platser till avslutningssången och gav sig av utan att det hände något. Efteråt träffade äldste Benson grenspresidenten och lämnade mat och pengar åt medlemmarna och försäkrade dem om att mer hjälp var på väg.³

En kort tid senare skrev äldste Benson till första presidentskapet. Han fann det uppmuntrande att se att kyrkans hjälp nådde de heliga i Europa, men oroade sig för de svårigheter som de heliga fortfarande ställdes inför.

”De många fördelarna med kyrkans betydelsefulla välfärdsprogram för dessa och våra övriga heliga i Europa kommer kanske aldrig att bli kända”, skrev han, ”men många liv har otvivelaktigt besparats och många av våra hängivna medlemmars tro och mod har stärkts avsevärt.”⁴