2022
Glädjefyllt återbesök i Kristianstad
December 2022


Glädjefyllt återbesök i Kristianstad

Mellan 2000 och 2004 bodde min hustru Marie och jag i Kristianstad. Jag hade fått mitt första jobb och vi blev varmt välkomnade av en ung gren med starka familjeband. Vi träffades varje söndag i en enplansvilla på Lyckans väg 13. Efter en tid blev jag kallad att verka som grenspresident, vilket blev en fantastisk tid av lärdom och förberedelse för kommande kallelser i kyrkan. Vår dotter Lina föddes strax innan vi flyttade från Kristianstad och när hon nyligen tog studenten ville hon åka ner till Skåne för att få se vart allting började för hennes del. Vi spenderade några dagar runt Kristianstad och Österlen och besökte församlingen på söndagen den 12 juni 2022.

När vi klev in i kyrksalen var nästan varje bänkrad full och med blicken började jag scanna över medlemmarna. Det ena efter det andra välkända ansiktet fanns på plats. Biskop Peter Eriksson hade ryckt in vid pianot och Abel Caballero ledde mötet. Jag såg Abels familj - hans hustru och alla barn, och ändå visste jag att två söner var på mission och att en dotter var gift och tillhörde Sundsvalls gren. Abel, som då vi bodde i Kristianstad var en ung och energisk amerikansk fotbollsspelare född av goda föräldrar, stod nu och ledde mötet på ett ytterst finstämt och kärleksfullt sätt.

En syster som tjänade sin mission i Sverige i slutet av 90-talet bar sitt vittnesbörd och gladdes över att vara tillbaka i Kristianstad efter så många år. Hon reste tillsammans med sin man (barnbarn till Bruce R McConkie) och deras två vänner.

Därefter talade Jacob Larsson som var på besök tillsammans med sin hustru och barn ifrån USA. På vår tid var Jacob en liten grabb som börjat i Unga män och brukade dela ut sakramentet tillsammans med Samuel Caballero. Jag började scrolla runt i fotoalbumet på min telefon och hittade snabbt en bild på Samuel och Jacob inne på mitt kontor i det gamla möteshuset. Jag visade bilden för min dotter Lina och förklarade att han som talade om sin mission i Wisconsin, Milwaukee (samma mission som jag själv tjänade i) var pojken på bilden.

På prästadömslektionen fick vi besökare presentera oss. Därefter lät kvorumpresident Björn Eriksson en man stå fram och berätta vad han hade i sitt hjärta. Mannens utseende och klädsel ”stack ut” en aning från de övriga besökarna i lokalen. Mannens adoptivpappa hade nyligen hastigt lämnat jordelivet och detta hade tagit honom ytterst hårt. Han beskrev hur han gått till en kyrka och samtalat med Kristus som han såg på en stor målning. Han hade uttryckt sina frågor om livet, varför saker var som de var, med alla prövningar och svårigheter. Han hade då kommit till insikt om att han behövde se allt det goda i andra. Jag reflekterade över det fina sätt som Björn inbjöd oss att där och då ”sörja med de som sörjer” och öppna våra hjärtan för en man som vid första anblick såg ut som en av samhällets utstötta. Vi fick vara en liten del i denna broders läkningsprocess efter sin förlust.

Därefter började den förberedda lektionen. Vi talade om att hålla fast vid ledstången och att inte låta oss påverkas av dem som befinner sig i den stora rymliga byggnaden. Mitt hjärta värmdes extra då Abel berättade om hur han och hans hustrus undervisning av barnen verkligen verkade ha sjunkit in. Barnen hade nämligen frågat om frukten på trädet vid ledstångens ände skulle kunna räcka till alla människor på jorden? De fick inte ihop ekvationen av hur ETT träd och dess frukt skulle kunna mätta de oändligt många människor som sökte sig fram till trädet. Det blev en undervisning för oss alla om Guds kärlek, att den är oändlig och tillräcklig för alla människor.

När lektionen och avslutningsbönen var över kom Hans Strandberg in med en äldre man och bad om vår uppmärksamhet. Broder Johnson visade sig vara ytterligare en besökare denna dag som tjänat som missionär i Kristanstad. Han hade tagit med sig ett brev där den dåvarande missionspresidenten hade gett honom och hans kamrat i uppdrag att hitta en lokal för kyrkan att samlas i. Hans kamrat hade fastnat för en lokal, medan broder Johnson själv hade fastnat för huset på Lyckans väg. Han berättade hur han hade förmått missionspresidenten att i sitt beslut ta hänsyn till betydelsen av namnet på gatan.

Många glädjefyllda kontakter och återseenden gjordes denna söndag i det ståtliga möteshuset som varit hem för medlemmarna här sedan 2006. Vi gladdes över att se så många trofasta och stabila medlemmar i vad som numera växt till en församling. Jag hade svårt att hålla tillbaka tårarna vid några tillfällen över det jag fick se och uppleva.

Vi tog en bild på alla som var samlade denna sabbatsdag och glädjen inom mig bara växte. Jag såg Claus Pedersen, Irene Hansen, Brita Eriksson, Kjell-Ove Dahlman, Siv Fondell, familjerna Correa, Caballeros, Larssons, Erikssons, Sandelins, Strandbergs och alla nya som tillkommit under åren.

Sara Sandelin och jag räknade ihop att av alla primärbarn och ungdomar från Maries och min tid i Kristianstad hade tretton av dem varit (eller är) på mission. Tio av dem hade gift sig och påbörjat sina familjer.

Det starkaste intrycket på mig gjorde nog Syster Claudia Correa som jag visste haft svåra prövningar under sitt liv. Hon beskrev sin tacksamhet över att ha beseglats till sin nuvarande man innan pandemin bröt ut och templet stängdes ner. Sedan dess har allvarlig sjukdom drabbat hennes man. Men hennes och hennes mans förtröstan på Herren var uppenbar och påtaglig då hon bar sitt vittnesbörd på måndagskvällen i deras hem. Vi hade haft en härlig middag tillsammans med hennes systrar och deras familjer. Jag hade bara dagarna innan träffat hennes son, äldste Samuel Correa, i Borås. Familjen lät mig förstå vilken stor betydelse hans ivriga och trofasta tjänande i Sverigemissionen har för dem.

Jag lämnade Kristianstad med en varm känsla och en förnyad kärlek till alla mina rikt välsignade syskon i nordöstra Skåne. Jag fick känna lite av vad Ammon uttryckte i Alma 26:16: ”Låt oss därför jubla, ja vi ska glädjas i Herren. Ja, vi ska prisa vår Gud för evigt. Se, vem kan säga för mycket om hans stora makt och om hans barmhärtighet och om hans tålamod med människobarnen? Se, jag säger er att jag inte kan uttrycka det minsta av det jag känner”.