Försoning, Jesu Kristi

Som avkomlingar till Adam och Eva ärver alla män-niskor fallets följder. Vi upplever alla den andliga döden, skilsmässan från Guds närhet, och vi är alla underkastade den timliga döden, som är den fysiska kroppens död. (Se Alma 42:6–9; L&F 29:41–42.)

I vårt fallna tillstånd är vi underkastade motgångar och frestelser. När vi ger efter för frestelser, avlägsnar vi oss från Gud och går miste om hans härlighet. (Se Romarbrevet 3:23.)

Den eviga rättvisan kräver att fallets följder kvarstår och att vi straffas för våra egna felsteg. Utan försoningen skulle den andliga och timliga döden sätta en oöverstiglig barriär mellan oss och Gud. Eftersom vi inte kan frälsa oss själva från vare sig fallet eller våra egna synder, vore vi för evigt skilda från vår himmelske Fader, ”ty inget orent kan dväljas … i hans närhet”. (Moses 6:57)

Det enda sättet för oss att bli räddade är att någon annan räddar oss. Vi behöver någon som kan tillfredsställa rättvisans krav — som intar vår plats för att ta på sig fallets börda och betala priset för våra synder. Jesus Kristus har alltid varit den ende som kunnat göra ett sådant offer.

Ända från före jordens skapelse har Frälsaren varit vårt enda hopp om ”frid i denna världen och evigt liv i den tillkommande”. (L&F 59:23)

Bara han hade makt att lägga ner sitt liv och ta upp det igen. Av sin dödliga mor Maria ärvde han förmågan att dö. Av sin odödlige Fader ärvde han makten att övervinna döden. Han förkunnade: ”Liksom Fadern har liv i sig själv, så har han gett åt Sonen att ha liv i sig själv.” (Johannes 5:26)

Endast han kunde återlösa oss från våra synder. Gud Fadern gav honom denna makt. (Se Helaman 5:11.) Frälsaren kunde ta emot denna makt och genomföra försoningen eftersom han höll sig fri från synd: ”Han led frestelser men gav icke efter för dem.” (L&F 20:22) Då han levt ett fullkomligt, syndfritt liv, var han fri från rättvisans krav. Eftersom han hade uppståndelsens makt och eftersom han inte hade någon skuld till rättvisan, kunde han betala skulden för dem som omvände sig. Han kan säga:

”Fader, se hans lidande och död, som ingen synd begick, i vilken du hade välbehag. Se din Sons utgjutna blod, hans blod, vilken du utgav, på det du skulle bliva förhärligad.

Därför Fader, skona dessa mina bröder, som tro på mitt namn, på det de må komma till mig och hava evigt liv.” (L&F 45:4–5)

I sanning skall ”intet annat namn givas, ej heller någon annan väg eller något annat medel varigenom människobarnen kunna erhålla frälsning än i och genom Kristi namn, hans, som är Herren, den Allsmäktige”. (Mosiah 3:17)

Jesu försoningsoffer ägde rum i Getsemane och på korset på Golgata. I Getsemane underkastade han sig Faderns vilja och började ta på sig alla människors synder. Han har uppenbarat något av det han upplevde när han betalade priset för våra synder:

”Jag, Gud, har lidit detta för alla, på det att de som omvända sig icke måtte lida,

men om de icke vilja omvända sig, måste de lida som jag.

Detta lidande gjorde, att jag, Gud, den störste av alla, skalv av smärta och blödde ur varje por samt led till både kropp och själ och önskade, att jag icke skulle få tömma den bittra kalken och rygga.

Dock, ära vare Fadern! Jag tömde den och fullbordade mina förberedelser för människornas barn.” (L&F 19:16–19; se även Lukas 22:44; Mosiah 3:7.)

Frälsaren fortsatte lida för våra synder när han tillät sig korsfästas — ”han blev upphängd på korset och dödad för världens synders skull”. (1 Nephi 11:33)

På korset tillät han sig att dö. Hans kropp lades sedan i en grav till dess att han uppstod och blev ”förstlingen av de insomnade”. (1 Korintierbrevet 15:20) Genom sin död och uppståndelse övervann han den fysiska döden för oss alla. Senare sade han:

”Jag har kommit till världen för att göra min Faders vilja, emedan min Fader har sänt mig.

Min Fader sände mig, på det jag skulle bliva upplyft på korset, och att sedan jag blivit upplyft på korset jag måtte draga alla människor till mig, så att liksom jag blivit upplyft av människor, människorna skulle bliva upplyfta av Fadern för att stå framför mig att dömas av sina gärningar, vare sig de äro goda eller onda.

Fördenskull har jag blivit upplyft. Därför skall jag i enlighet med Faderns makt draga alla människor till mig, på det de må bliva dömda efter sina gärningar.

Den som omvänder sig och bliver döpt i mitt namn skall bliva mättad, och om han är ståndaktig intill änden, skall jag hålla honom skuldfri inför min Fader den dag jag skall stå för att döma världen.” (3 Nephi 27:13–16)

Genom försoningen återlöser Jesus Kristus alla män-niskor från fallets följder. Alla människor som levt på jorden och som kommer att leva på jorden kommer att återlösas och föras tillbaka till Guds närhet för att dömas. (Se 2 Nephi 2:5–10; Helaman 14:15–17.) Genom Frälsarens gåva av barmhärtighet och återlösande nåd får vi alla del av odödlighetens gåva och kommer att leva för evigt i förhärligade, uppståndna kroppar.

Även om vi ovillkorligt återlösts från fallets universella följder, är vi ansvariga för våra egna synder. Men vi kan få förlåtelse och bli renade från syndens fläckar om vi ”tillämpa[r] Kristi försonande blod”. (Mosiah 4:2) Vi måste utöva tro på Jesus Kristus, omvända oss, bli döpta för syndernas förlåtelse samt ta emot den helige Andens gåva. Alma sade:

”I måsten omvända eder och bliva födda på nytt, ty Anden säger, att om I icke ären födda på nytt, så kunnen I icke ärva himmelriket. Kommen därför och låten döpa eder till omvändelse, på det I måtten bliva rentvagna från edra synder och hava tro på Guds Lamm, som borttager världens synder och som är mäktig att frälsa och rensa från all orättfärdighet.” (Alma 7:14)

Frälsaren har förkunnat att evigt liv är ”den största av alla Guds gåvor”. (L&F 14:7) Att få evigt liv är att bli värdig att bo i Guds närhet, att ärva en plats i den högsta graden av det celestiala riket. Gåvan kan fås endast genom Jesu Kristi försoning. Mormon sade: ”Vad är det I skolen hoppas? Se, jag säger eder, att I skolen hoppas att genom Kristi försoning och hans uppståndelses kraft bliva uppväckta till evigt liv, och detta till följd av eder tro på honom, enligt löftet.” (Moroni 7:41)

För att få denna gåva, måste vi uppfylla vissa villkor. Vi måste utöva tro på Jesus Kristus, omvända oss från våra synder och trofast hålla ut till slutet. Vi måste ta emot de frälsande förrättningarna: dopet, den Helige Andens gåva, ordination till melkisedekska prästadömet (för män) samt tempelbegåvning och besegling av äktenskapet. Genom att ta emot dessa förrättningar och hålla tillhörande förbund, kommer vi till Kristus och får till sist det eviga livets gåva. (Se trosartikel 13.)

I sin oändliga rättvisa och barmhärtighet ger Herren också evigt liv till ”alla som hava dött utan kunskap om detta evangelium, vilka skulle hava mottagit det om de hade tillåtits att dröja kvar”, och till ”alla barn som dö innan de uppnått ansvarig ålder”. (L&F 137:7, 10)

Frälsaren inbjuder oss alla att ta emot det eviga livet: ”Han sänder en inbjudan till alla människor, ty barmhärtighetens armar äro utsträckta emot dem, och han säger: Omvänden eder, så vill jag mottaga eder. Ja, han säger: Kommen till mig, så skolen I få njuta frukten från livets träd, ja, I skolen få äta och dricka av livets bröd och livets vatten för intet.” (Alma 5:33–34)

Frälsarens försonings välsignelser sträcker sig genom evigheten, men kommer också i det här livet. När du kommer till Kristus får du känna glädjen av att vara ren inför Herren. Du kan då upprepa Almas ord, vilken efter många synder och uppror upplevde den smärtsamma men läkande omvändelseprocessen. Sedan han fått förlåtelse, vittnade han:

”Jag [kände] icke längre mina kval, ja, jag blev icke mera sönderriven av minnet om mina synder.

O, vilken glädje! Vilket underbart ljus jag såg! Ja, min själ var fylld med glädje, lika stor som min pina varit …

det … kunde [icke] finnas något så ihållande häftigt och så bitande som mitt kval var … å andra sidan [kunde det] icke … finnas något som är så intensivt och ljuvligt som min glädje var.” (Alma 36:19–21)

Förutom återlösning från syndens smärta, erbjuder Frälsaren oss frid i prövningens stund. Som en del av försoningen tog Jesus på sig alla människors smärtor, sjukdomar och svagheter. (Se Alma 7:11–12.) Han förstår ditt lidande eftersom han upplevt det. Med sin fullkomliga insikt vet han hur han ska hjälpa dig. Du kan ”kasta alla [dina] bekymmer på honom, ty han har omsorg om [dig]”. (1 Petrusbrevet 5:7)

Genom din tro och rättfärdighet och genom hans försoningsoffer kan all orättvisa, alla oförrätter och all smärta i detta liv helt och fullt gottgöras och ställas till rätta. Välsignelser som uteblivit i det här livet kommer att ges i evigheten. Och även om han kanske inte lättar allt ditt lidande nu, så välsignar han dig med tröst och förståelse och med styrka att ”bära upp [dina] bördor med lätthet”. (Mosiah 24:15)

”Kom till mig, alla ni som arbetar och bär på tunga bördor”, sade Frälsaren, ”så skall jag ge er vila.” (Matteus 11:28) Vid ett annat tillfälle lovade han återigen sin frid med orden: ”I världen får ni lida, men var vid gott mod. Jag har övervun-nit världen.” (Johannes 16:33) Detta är försoningens löften, i detta liv och genom evigheten.

Ytterligare hänvisningar: Jesaja 49:13–16; 53; Matteus 26–28; Markus 14–16; Lukas 22–24; Johannes 10:14–15; 11:25–26; 14:6; 15:13; 19–20; 1 Korintierbrevet 15:20–22; Hebreerbrevet 4:14–16; 1 Johannesbrevet 1:7; 1 Nephi 10:6; 2 Nephi 2:1–10; 9; 25:23–26; MB Jakob 4:12; Mosiah 3:1–19; Alma 22:14; 34:5–18; 42; Helaman 5:9–12; 14:13–19; 3 Nephi 9:14–22; 27:13–22; Mormon 9:10–14; Ether 12:27, 41; Moroni 8:5–26; 10:32–33; L&F 18:10–12; 19:15–24; 20:17–34; 45:3–5; 76:40–43; Moses 1:39

Se även Barmhärtighet; Döden, den andliga; Döden, den fysiska; Dopet; Evangeliet; Evigt liv; Fallet; Förlåtelse; Förrättningar; Frälsning; Frälsningsplanen; Gud Fadern; Härlighetsriken; Omvändelse; Rättvisa; Tro; Uppståndelsen;