”Jag är det ljus, som I skolen hålla upp”

Jag minns ett enkelt mönster jag broderade i korsstygn när jag gick i Primär. På broderiet stod det: ”Jag ska föra evangeliets ljus till mitt hem.” Jag undrade: ”Vad är det för slags ljus?” Jesus Kristus förklarade det bäst när han undervisade nephiterna. Han sade: ”Hållen fördenskull upp edert ljus, att det må lysa för världen!” Sedan sade han: ”Jag är det ljus, som I skolen hålla upp — det, som I haven sett mig göra.” (3 Nephi 18:24, kursivering tillagd)

Vad hade nephiterna sett honom göra, och kunde jag verkligen göra dessa saker i mitt hem? När folket ville att han skulle bli kvar lite längre hos dem, visade han medlidande med dem och stannade kvar. Sedan helade han dem, bad med dem, undervisade dem, grät med dem, välsignade deras små barn ett efter ett, gav dem mat, betjänade dem och instiftade sakramentet så att de kunde sluta förbund att alltid minnas honom. Hans verksamhet bland dem präglades av undervisning och omsorg om individen, och att utföra det som hans Fader hade befallt honom att göra. Han tänkte aldrig på sig själv. När jag förstod detta började min livslånga strävan att föra hans ljus till mitt hem genom osjälviska, kristuslika handlingar.

Det är ingen enkel uppgift. Ett gott hemliv går ofta förbi obemärkt. Det kan vara enklare att ”[stå] upp och [lysa] att edert ljus må vara ett baner för folken” (L&F 115:5, kursivering tillagd) än att låta edert ljus vara ett baner för er familj. Ibland är det ingen som ser det goda vi gör, hur vi delar med oss av vårt ljus i vårt eget hem. Det är en mänsklig instinkt att önska och söka beröm och uppmärksamhet. Helaman lärde sina söner Nephi och Lehi att göra sina förfäders goda gärningar, vilka de fått namn efter, så ”att I icke gören detta för att berömma eder, utan att I gören det för att samla eder en skatt i himmelen”. (Helaman 5:8) Goda gärningar ska inte utföras för att man ska få erkännande.

Charles Dickens skrev om en person i boken Bleak House, en fru Jellyby, vars brist han beskrev som ”teleskopisk filantropi”. Hon var så upptagen med att hjälpa en lidande stam i ett fjärran land att hon inte hade tid för sitt eget skadade och smutsiga barn som kom till henne för att få tröst. Fru Jellyby ville vara säker på att hennes goda gärningar var imponerande och uppenbara för alla. (Se Charles Dickens, Bleak House, [1985], s 82–87.) Några av oss kanske hellre ger bistånd efter orkaner än att ge bistånd i hemmet. Båda är viktiga, men bistånd i hemmet är vårt första och eviga ansvar. ”Föräldrar har ett heligt ansvar att uppfostra sina barn i kärlek och rättfärdighet, att sörja för deras fysiska och andliga behov.” (”Familjen: Ett tillkännagivande för världen”, Liahona, okt 2004, s 49)

En annan litterär person som jag kommer att tänka på är själva motsatsen till Dickens rollfigur. Dorothea är hjältinnan i en av mina favoritböcker, Middlemarch. Hon ihågkoms i slutet av boken för sina tysta och osjälviska handlingar gentemot släkt och vänner. Det står: ”Hela hennes natur … arbetade för sådant som inte ger något erkännande på jorden. Men hennes inflytande på sin omgivning var omätbart. Världens tilltagande godhet är delvis beroende av okända handlingar, och att du och jag inte farit så illa som vi kunnat, är till hälften beroende på dem som trofast levde ett stilla liv och vilar i obesökta gravar.” (George Eliot, Middlemarch [1986], s 682)

Under dessa förberedande år tillbringar ni unga kvinnor mycket av er tid i skolan eller på arbetsplatser där ni får beröm, hedersbetygelser, stipendier, priser eller troféer. När ni går från detta till att bli en ung mor, sker en dramatisk minskning i beröm utifrån. Men ni får aldrig tillfälle att på ett mer osjälviskt sätt tjäna som Kristus gjorde än genom att ta hand om hundratals dagliga, fysiska, känslomässiga och andliga behov. Ni för då evangeliets ljus till ert hem, inte för att bli sedda av andra, utan för att bygga upp andra — män och kvinnor med styrka och ljus.

Hemmet är också en avskild plats, så ofta sänker vi tyvärr vår gard. I vårt hem och i vår familj visar vi ibland vårt sämsta jag för de människor som betyder mest. Jag minns tydligt en morgon när jag var 14 år gammal. Innan jag gick till skolan var jag ilsken och ovänlig mot mina föräldrar och bröder. När jag lämnat hemmet var jag artig mot busschauffören och vänlig mot mina jämnåriga. Jag märkte hur olika jag uppträdde, och jag fick stora samvetskval. Jag frågade läraren om jag fick ledigt ett ögonblick för att ringa hem. Jag bad min mor förlåta mitt uppträdande och berättade för henne hur mycket jag älskade och uppskattade henne och lovade att bli bättre på att visa det.

Det är svårt för de flesta av oss att låta ens en dag gå hemma utan stridigheter. Nephiterna levde i ett fullkomligt samhälle under två hundra år där ”det [inte] fanns [någon] osämja i landet … Ingen avund, intet kiv, inga folkupplopp, ej heller otukt eller lögner, ej heller mord eller någon slags vällust förekom. Det kunde i sanning intet lyckligare folk finnas ibland alla de folk, som blivit skapade av Guds hand.” (4 Nephi 1:15–16)

En del av oss föds in i familjer med mycket svåra problem. Och även goda familjer möter många prövningar. Vi måste försöka göra samma saker i vårt hem som Kristus gjorde för nephiterna. Som tillkännagivandet om familjen lär oss: ”Största förutsättningarna för lycka i familjelivet finns då det byggs på Herrens Jesu Kristi lärdomar.” (Liahona, okt 2004, s 49) Vi måste vara ljuset som hjälper våra familjer att övervinna synd, ilska, avund och stridigheter. Vi kan be tillsammans, gråta med varandra, hela varandras sår och osjälviskt älska och tjäna varandra.

Ni unga kvinnor förbereder er idag för att stärka ert framtida hem och familj genom att föra evangeliets ljus till ert nuvarande hem och familj. Små och till synes obetydliga saker ni gör kan spela stor roll. Jag läste om små lysmaskar som lever i grottor i Nya Zeeland. Ensamma alstrar de endast ett obetydligt litet ljus. Men när miljoner lysmaskar tillsammans lyser upp en grotta producerar de så mycket ljus att man ska kunna läsa vid det. På samma sätt producerar våra små handlingar kanske bara ett obetydligt litet ljus, men tillsammans börjar de spela stor roll. Ikväll kommer kören att påminna oss om vikten av att dela med oss av vårt lilla ljus när de sjunger ”Mitt ljus måhända litet är”:

Vi kan lysa genom att ta hand om en lillebror, äta lunch med en syster i skolmatsalen, göra hushållsarbete, undertrycka instinkten att gräla, vara glada för varandras framgång, dela med oss av godsaker, ta hand om någon som är sjuk, lägga ett tackkort på en förälders kudde en kväll, förlåta oförrätter och bära vårt vittnesbörd.

I Rumänien träffade jag Raluca, en 17-årig ung kvinna som nyligen blivit medlem i kyrkan. Hennes dop var en lycklig händelse, bland annat därför att hela hennes familj var där. Hennes mor och syster kände Anden och ville också lyssna till missionärernas lektioner. Detta bekymrade fadern, för han tyckte att han förlorade hela sin familj till denna obekanta kyrka. Så han tillät det inte, och under en tid var det brist på harmoni i hennes familj. Men Raluca kom ihåg att hon ingått ett förbund i dopet att ta på sig Jesu Kristi namn. Hon försökte visa hans ljus hemma genom att göra allt det han skulle ha gjort. Hon var en fridsstiftare. Hon var ett exempel. Hon var en lärare. Hon var en helbrägdagörare.

Till slut veknade hennes fars hjärta och han tillät de andra att lära sig mer om kyrkan. Och de döptes också. Och till slut, till allas glädje, blev också familjens far medlem i kyrkan. Han talade under sitt dop och sade att hans familj en tid varit som två hjärtan som slagit i olika takt i samma hem. Men nu hade de en tro och ett dop, och sina hjärtan förenade i enighet och kärlek. Han tackade missionärerna och medlemmarna som hade hjälpt dem. Sedan hyllade han sin dotter Raluca särskilt för att hon varit så kristuslik i deras hem under den svåra tiden, för att hon varit fridsstiftaren, helbrägdagöraren, läraren, föredömet och ljuset som slutligen förde hela deras familj till Jesu Kristi kyrka.

Ni har alla ett ljus. När jag ser på er här ikväll och minns dem jag träffat när jag rest runt i världen, ser jag ljuset skina i era ansikten, ”ja, såsom änglars ansikten”. (Helaman 5:36) I en värld som är överskuggad av syndens mörker ”strålade” Nephis och Lehis (Helamans söner) ansikten ”övermåttan”. (Helaman 5:36) Människorna i deras omgivning ville ha samma ljus och frågade: ”Vad skola vi göra för att denna mörka sky skall försvinna, så att den icke överskyggar oss?” (Helaman 5:40) De uppmanades att omvända sig och ha tro på Jesus Kristus. När de gjorde detta skingrades den mörka skyn och de omringades av ljus, ja en eldstod, och fylldes med den Helige Andens outsägliga glädje. (Se Helaman 5:43–45.)

När ni låter ert ljus skina finner också andra större ljus. Finns det någon som behöver ert ljus mer än er familj? Ni fantastiska unga kvinnor med era lysande ansikten är nutidens styrka och framtidens hopp i ert hem och i kyrkan.

Jesus Kristus är ljuset vi måste hålla upp. ”Han är världens ljus, liv och hopp. Hans väg är den stig som leder till lycka i detta liv och evigt liv i den kommande världen.” (”Den levande Kristus: Apostlarnas vittnesbörd”, Liahona, apr 2000, s 2–3) Må vi alla lysa med hans ljus, i Jesu Kristi namn, amen.