En ändring i sista minuten

I november 2001 blev min yngre syster diagnostiserad med en allvarlig form av cancer. Hon var 45 år och mor till fyra söner, varav en verkade som missionär i Portugal. Hennes församling och stav i Arizona, liksom hennes familj, började omedelbart fasta och be för henne. Men före slutet av maj hade cancern vunnit striden och hon föll i koma. När vi hade fått prästadömsvälsignelser och bett innerligt bestämde vi oss för att avbryta den livsuppehållande behandlingen. Läkarna försäkrade oss om att hennes bortgång skulle ske snabbt. Men åtta dagar senare var läget fortfarande detsamma vilket gjorde varje dag lång och svår.

Under de föregående månaderna hade min familj haft tid att begrunda. Vi älskade min syster och trots att vi förstod frälsningsplanen så var det ibland svårt att ha tro på Herren och att allt skulle bli bra. På något sätt kände vi att om vi hade tillräckligt med tro så skulle min syster bli botad. Därför ifrågasatte vi kraften i denna tro. Vi visste att vår himmelske Fader hör och besvarar böner, men vi blev förkrossade av hans svar och kunde inte känna någon frid.

Vår stavskonferens i Utah hölls den 2 juni och en områdessjuttio kom på besök. På grund av det stora antalet medlemmar i staven delades konferensen upp i två möten. Våra tre söner som gick till en församling för ensamstående i staven blev tilldelade morgonmötet. Resten av familjen skulle gå på eftermiddagsmötet. Min make och jag bestämde oss för att det skulle vara bäst att gå till morgonmötet som familj. Men kort efter det beslutet blev min make och jag ombedda att be bönerna för eftermiddagsmötet. Alltså ändrade vi våra planer.

Under lördagens kvällsmöte lade vi märke till en förändring. I sista minuten hade äldste L Whitney Clayton i de sjuttios kvorum fått i uppdrag att tala på konferensen i stället för områdessjuttion.

På söndagseftermiddagen sade äldste Clayton att han kände sig manad att helt ändra sitt tal. Anden sade honom att han behövde tala till en familj som var närvarande den dagen. Med en gång kände jag att han skulle tala till vår familj. Han berättade om en stavspresident vars fru hade fått diagnosen cancer. Efter det att familjemedlemmar, vänner och medlemmar i staven hade bett och fastat ofta så tillfrisknade hon helt.

Äldste Clayton berättade sedan om en annan stavspresident vars hustru hade dött i cancer under hans verksamhet som stavspresident. Flera små barn lämnades i hans omvårdnad. Många människor hade också fastat och bett för att hon skulle tillfriskna. Den här berättelsen var särskilt rörande för äldste Clayton eftersom kvinnan var hans hustrus enda syster.

Äldste Clayton sade att oavsett hur mycket tro som utövas vid sådana tillfällen så blir svaret ibland nej. Sedan läste han ett skriftställe som har blivit en av vår familjs favoriter, Daniel 3:17–18:

”Om det blir så, är vår Gud, som vi dyrkar, mäktig att befria oss ur den brinnande ugnen och att befria oss ur din hand, o konung.

Men om inte, så skall du veta, o konung, att vi ändå inte dyrkar dina gudar och att vi inte vill tillbe den staty av guld som du har låtit ställa upp.” (Kursivering tillagd)

Äldste Clayton kom inte med någon lärosats som var ny för oss den eftermiddagen. Men ett underverk hade skett som gjorde oss förundrade. Herren hade sett till att vi skulle vara med på eftermiddagsmötet genom att inspirera någon att inbjuda oss att be. Han såg också till att en av hans tjänare, någon med en upplevelse som liknade vår, talade till oss. Och slutligen gav han oss en vis och lydig man som hade levt på ett sådant sätt att han kunde höra Anden och handla därefter. Vår ande rördes på obeskrivliga sätt av denna upplevelse.

Nästa dag fick vi genom ett telefonsamtal veta att min syster hade gått bort. Fastän vi var ledsna kände vi en ljuvlig trösterik anda i vårt hem medan vi bad för hennes familj — den här gången med fullständig tilltro till att Herrens vilja hade skett — och tackade honom för hans särskilda svar på våra böner.