Mammas kylskåp

Jag minns inte att jag såg min pappa gråta under mammas begravning eller någon annan gång under hennes sista dagar. Han verkade vara den som tröstade alla andra. Men en kväll efter begravningen såg jag pappa gråta framför vårt gamla kylskåp medan han tittade på allt som mamma hade satt upp där. Kylskåpet var täckt av minnen från mammas liv.

När mina föräldrar gifte sig så köpte de kylskåpet begagnat. Mamma tog på sig uppgiften att måla det med en konstig gul färg som jag inte sett på något annat kylskåp. (Det slutade med att hon också målade golvet, några andra möbler och en ny klänning.) Men vi såg bara den konstiga gula färgen när kylskåpet gick sönder och behövde en reservdel och mamma tog bort allt som satt på det.

Färgen syntes inte eftersom mamma hade täckt kylskåpet med allt möjligt: en rolig serie från dagstidningen, ett välkänt citat, ett foto av pappa, skriftställen som hon skulle lära sig utantill, en räkning från kemtvätten, en annons för en produkt, ett brev som skulle besvaras, ett recept, inköpslistan, telefonlistan över medlemmarna i församlingen och till och med våra betygskort. Allteftersom vi växte upp satte hon upp listor på sysslor, scheman och meddelanden för hela familjen. Vi hade ingen svart tavla eller anslagstavla så våra föräldrar satte också upp evangelie-bilder på kylskåpet.

I februari brukade mamma sätta upp ett stort hjärta med alla våra namn på. I mars satte hon upp sitt bröllopsfoto och en lista på några saker som hon önskade sig till sin födelsedag. Juni tillägnade hon pappa eftersom det var den månad då han fyllde år —hon gjorde samma sak de månader då vi föddes. I september satte hon upp den mexikanska flaggan. I november, den månad då mina föräldrar särskilt tänkte på sina förfäder, satte mamma upp bilder på släktingar som en inbjudan att prata om dem. I december satte hon upp en liten julkrubba som hon hade gjort i tyg.

När någon av oss åkte ut som missionär satte mamma upp ett missionärsfoto på kylskåpet och tog inte ner det igen förrän vi hade kommit hem. När mammas enda bror dog satte hon upp en bild av honom och henne tillsammans, och tog aldrig ner den igen. Hon sade aldrig något, men när vi såg henne titta på bilden, djupt försjunken i tankar, så visste vi hur mycket hennes bror betydde för henne.

Kylskåpet och mamma tillsammans höll vår familj enig.

I dag i mitt eget hem finns det ett kylskåp som, trots att det är nytt och inte har en konstig gul färg, börjar lära sig sin plikt att hålla ihop och undervisa familjen. Där sitter det gamla fotot av mina föräldrar på deras bröllopsdag, ett annat av min moster och så ett formlöst konstverk som mina barn har gjort. Och när jag tittar på dessa saker så tänker jag på mamma och tackar henne för att hon lärde mig förstå hur ett kylskåp inte bara kan ge oss näring genom att hålla maten kall, utan också på andra sätt.