En hink per person

Den 12 juli 2004 vaknade jag omkring klockan tjugo över fem och tog som vanligt en titt ut genom fönstret. Portvakten för vårt bostadsområde var helt klart vaken. En kvinna hötte pekfingret mot hans ansikte och tjugofem andra kvinnor stod lutade mot stängslet, var och en bärande på en eller fler tomma hinkar eller skålar. Jag klädde mig snabbt och gick ut.

Vattnet hade stängts av föregående dag i Tema — en stad med 100 000 invånare — och i ett kilometervis stort område runtomkring. Ingen hade fått något vatten på cirka tjugofyra timmar och paniken började sprida sig. Vi hade inte känt av problemet eftersom missionärsskolan i Ghana, där jag verkade som president, hade en stor förrådstank, och vatten pumpades in från den tanken närhelst det fanns behov. Trots att inget nytt vatten kom in nu, kunde vi klara oss med det som fanns i tanken.

Av någon anledning fanns det också vatten kvar i vårt möteshus’ utomhuskran (i samma övervakade bostadsområde) och någon hade fört ordet vidare att mormonerna hade vatten. De kom från alla håll med sina hinkar för att hämta lite. Fastighetsskötaren hade kommit före mig till möteshuset och ville inte släppa in någon. Han var säker på att vi också skulle vara utan vatten inom kort.

Jag kallade till mig vakten och fastighetsskötaren. Jag frågade fastighetsskötaren vad Frälsaren skulle göra. Jag bad honom fundera över vilket intryck vårt beslut skulle göra på folket. Jag sade att vattnet mycket väl kunde ta slut, men det skulle vara bättre om den sista droppen hamnade i en nästas hink. Han höll med och vi öppnade porten och försökte skapa lite ordning bland den aldrig sinande strömmen människor som sprang för att komma in. Vi bad dem begränsa sig till en hink per person. Klockan var nu omkring kvart över sex. Kön var lång och vattentrycket lågt, men det fortsatte att komma vatten ur kranen.

Vi trodde att vattnet skulle ta slut. Ingen fick något vatten någon annanstans i staden. Vi bad alla förena sig i bön med oss och be vår himmelske Fader låta denna enda kran fortsätta ge vatten till dessa törstiga människor. Vattnet tog aldrig slut. Och människorna var så tacksamma.

Något annat underbart hände under den här krissituationen. Vi kontrollerade vattennivån i missionärsskolans tank och den var bara halvfull. Vi ville inte tala om att vi hade det här vattnet för vi tänkte vi kunde spara det ifall nödsituationen fortsatte i flera dagar. Men sedan kom en liten lastbil med flera tunnor rullande in på området. Den kom från ett sjukhus i Tema. De hade också en stor förrådstank för nödsituationer, men den var redan tom och de hade törstiga patienter. Så vi lät dem backa upp lastbilen till missionärsskolans tank och fylla sina tunnor med vårt nödförråd. Vi sade att de kunde komma tillbaka och hämta mer om de behövde. Vi skulle dela med oss tills vårt förråd var slut. De var tacksamma.

Omkring klockan tre på eftermiddagen släpptes vattnet på i staden igen och människorna i kön tog sina tomma hinkar och sprang hem. Men de goda känslorna är fortfarande kvar.